I mitt skrivande liv har jag några praktiker som på ytan känns triviala, men som i själva verket konstituerar känslan av en helhet. Jag skulle gärna kalla dem för de små praktikerna, eller de återkommande, cykliska skrivanden som återkommer kanske inte lika troget som 11-kaffet för en tidigare generation, men som iallafall återkommer, i ett försök till förtrogenhet.

Som det skrivande jag – med mig själv – har kallat för ”Månadsormen”.  Det har varit en typ av dagboksskrivande: när en månad tar slut skriver jag igenom månaden – dag för dag – genom att nämna något från varje dag. En mening räcker gott. Eller ett citat från en viss dags läsning. Något. För varje dags del ger – helheten. Radbandet. Det har varit en mycket trivsam praktik för minnet. Och för tron på det skrivande livet.

Jag minns att jag gjorde det här (om än det inte hette ”Månadsorm” då) redan för 15 år sedan. Praktiken har kommit och gått. Och nu har den liksom utgått. Jag känner hur den har fallit mig ur händerna. Minns, att jag hade ambitionen att minnesskriva juni men … släppte det. Och i juni slutade jag snusa, och det är ju vedervärdigt att skylla på (allt som rör det). Och nu handlar det ju om ”ormen”, om praktiken, nyttan med den. Att sakna det hela och ge sig fan på att återkomma eller få det att återkomma: Ja.

Sträva, på denna plats, för en annan plats, skriven, skriven.

Jag sitter i Skrivarhuset med några skrivande själar framför mig. Deltagarna går ”Kreativt skrivande” på Allmän kurs. De skriver på en längre övning – över flera dagar – som kallas för ”Baklandet” och syftar till att man ska lära sig skriva mycket mer text än den text som visas för läsaren. Ett klassiskt sätt att beskriva metoden handlar om att förstå all skriven text som ett isberg: den lilla toppen som sticker upp över havsytan har en stor massa som ligger dold i djupen. Först skriver de vad som finns på djupet, vilket bara författaren själv vet, för att sedan skriva ”toppen”, det vill säga den text som vi kommer att få ta del av på fredag.

Just detta inlägg handlar nu varken om isberg eller vad som finns i djupen. Medan deltagarna har mycket tid till att skriva utan min hjälp får jag lite tid att förbereda handledning (med andra deltagare) de kommande dagarna. Den serie inlägg som får det samlande namnet ”Metoderna” inleds här med en tanke inför en av handledningarna.

När jag gick Skrivpedagogik-linjen här i Skurup skulle jag – som min ”praktik” – handleda en poet i Malmö. I det mötet kom jag att utforma en metod som jag sedan har använt i olika tappningar (dock inte så ofta som jag kanske borde ha gjort – och tanken slår mig att det är troligt att jag hade kommit ihåg metoden oftare om jag hade fäst den i ett blogginlägg för länge sen).

Inför mötet med en poet tänker jag kopiera upp en av hennes dikter i flera exemplar, för att sedan klippa itu den på olika sätt. Ett exemplar kommer att klippas rad för rad. En annat exemplar ska jag klippa stycke för stycke. Tanken är att vi ska jobba med närläsning av hennes dikt. Fast mer noggrant än förväntat.

När den första raden inte finns, (utan poeten måste lägga den igen, på bordet, först), blir det som ett annat in-lyssnande: Vill jag inleda med den här raden? Varför inleder jag med den här raden? Och strax: Vad ska följa på den? Varför? Och – Hur hänger de ihop – hur talar de till varandra – hur talar de inte till varandra – ska eller ska de inte ha en cesur? – och kanske kommer frågan om vad cesur är – vad en radklivning gör – eller inte gör –

Övningen är experimentell. Övningen ställer oss inför att skapa dikten, tillsammans. Att läsa blir att skriva, ja skapandet blir mer av ett läsande. Övningen vill aktivera poeten som medskapare till den ”stelnade” dikten. Det finns något förrädiskt i ”formen” när det kommer till poesi, i detta att göra en radbrytning eller en blankrad och vips – får vi en dikt.

Men kanske är det som så; poeten känner visst sin dikt så väl att den kan skrivas på samma sätt igen. Den var älskad, välläst, så som den skickades in till handledaren; den mår gott av att lappas ihop till en bekant form. En plåsterverkstad är på sin plats, för dikten var skriven av en poet som kände till sin dikts väg över och mellan raderna.

Oftare, är det som så; diktens form är förrädisk, och den som skriver poesi har inte öppnat sig för de svindlande möjligheternas mängd. Än.

Jag kommer inte ihåg vad jag kallade metoden för i februari 2014. Kanske var det något om att ta fram saxen för att läsa sin egen dikt. Kanske var det något om att skriva med saxen. Kanske var det något annat. Andemeningen är i alla fall intakt.

Det var den 15 juli, lördagen efter
årets sommarkurs. Det var
svårt att ta sig upp,
urlakad,

lycklig
och lyckad, beslutsam om
att inte göra annat
än att läsa ut Vänd dig
inte om av Tove Alsterdal.

Sänglägets förmiddag. Där,
plötsligt denna
lilla skiss
på handryggen.

Där, en bild för vad jag önskade
(av) mig själv
med en nyköpt kolonistuga:
ett analogt varv
med det diktmanus jag skriver på;

från dator till skrivmaskin. Till fots.
I boden. I skymningen
eller gryningen, ark för ark, ord
för ord
i en annan ton

Nej, nu blev det inte så, inte sommaren
2017. Nu blev det av vad som låg
närmare.

En skrivmaskin kom till slut på plats
och skrivplatsen känns
i kroppen
när jag skriver det här, men,
fruktträdens långsamhet
och transkriptionens långsamhet
har ännu kvar: att.