Idag har jag rotat i en låda efter arbetsmaterial från 2008. Det var året då Annika Boholm och jag skrev boken Inte nudda golv. Det finns en uppsjö av ark, både från det manus som sedan blev boken och olika uppslag som inte kom med. Från och till, under de här tio åren, har jag såklart undrat hur värt eller ovärt det har varit att släpa på, flytta med, skuffa undan, ta fram och skuffa undan alla dessa papper igen.

Idag är rotandet som att äta prinsesstårta. Jag letar med nyfikenhet, då vi har börjat röra vid tanken på att skriva om/vidare på boken. Det är inte bara på mitt eget rum som det rör på sig, det rör på sig tillsammans med henne. Jag ser fram emot att skicka foton på några uppslag som inte kom med, då. Läsa om dem nu. I ljuset och mörkret från samma fondvägg: klimatförändringen. Detta vårt ringa tema.

Då,  dessa uppslag som seglade in i en strid ström, och nästan uteslutande seglade de in från Annikas bord i Stockholm till min dörrmatta i Göteborg. Nu har vi en annan situation i vilken det är jag som verkar mer kapabel till aktivitet. Och jag har de senaste veckorna undrat om Annika minns detta, hur det var hennes skrivande som behövde vara drivande för vår gemensamma farkost. Jag var inte kapabel under våren. Och ja, om det går att se det som en balansräkning när jag nu önskar förskaffa drivmedel.

Hur som helst, jag har önskat just det under åren med alla rangerade papper; att det skulle komma en dag då jag fick visa henne det överflöd hon gav oss som en potentiell, futural gåva.

En rangerad skärva:

Något som flyttades i boken – utifrån tankar på ett arbetsmöte: