Söndag. Eftermiddag.

Silas har precis gått ut med sin (gå)cykel. Jag önskade god tur vid hissen. Stina hade egentligen aviserat en utgång med ”vill du inte prova dina nya stövlar”.

Förmiddag: 31:ans buss genom industriområdet, bort till Jägerso Center. Ett vulgärt stort Coop. Ljusgröna stövlar som alternativ till rosa eller blå. Barnet sover i butiken. Vi får välja.

Silas i sina ljusgröna stövlar, över sin svarta cykel, i hissen. Det som slog mig när jag gick in i lägenheten igen var att Stina kommer att få höra om ”nös”, ”nösa” och kanske ”nöset”. Singular- och pluralformer för snö. Inte mycket nös kvar.

Och detta med ”a” som ändelse har varit viktigt i veckan. Han har hittat ett mönster och vill visa det. Som när vi läser en bok på toan (läsningen har flyttat från sängen till pottan) och ett djur äter gräs. Det är bara det, att det helt klart är flera olika gräs (i höjd, färg, plats) på uppslaget i boken. Först säger han att det aktuella djuret äter gräs. Jag också. Sen tittar han och ser att det är flera gräs. Nej pappa, gräsa. 

Det är en vacker komik. (Den skulle kunna komma sig av att ordet skorna sitter som en smäck och har varit med länge. Om man börjar leta efter delar i mönsterfyndets historia.) Det är komiskt att ett infinit tempus för verb även blir plural. Barnet lever ju så länge i det infinita: Köra, pappa. Gapa, pappa. Silas följa med.