Nu ser ni Göteborgs och Borås kurser under våren 2015 under fliken ”På gång”
Det finns också en ny rolig sida på bloggen som heter Sommarkurser 2015 under fliken ”På gång”! Kika in där och bli lite glad!
Hej 2015, här kommer vi!
Hösten har ramlat iväg med en rasande fart. När jag och Joakim har våra telefonsamtal känns det emellanåt som att vi snappat åt oss några minuters ro från en danskarusell. Vi kan inte annat än att snurra med.Vidare in i nästa rytm, nästa steg, nästa vecka, nästa text, nästa kurs. Vi vill inget annat heller.
Jag tar mig rätten att tala för oss båda när jag säger att vi trivs. Med hösten, med att vara skrivande människor med pedagogiskt fokus. Det är såhär vi vill ha det. Det är hösten 2014 som det börjar.
Här i mitt hörn av världen håller jag på att avsluta höstens två sista kurser. Det är två responskurser, en i Göteborg och en i Borås. Det har varit spännande kurser med många textmöten jag inte hade velat vara utan.
Det mest fantastiska med att vara (skriv)pedagog måste vara de stunderna då vi ser att någonting har hänt i samtalet kring text och i texternas uttryck. Eller de stunderna då vi förstår att människorna i rummet håller på att gå från att vara ett gäng individer till att vara en grupp. Jag minns flera gånger i höst då jag suttit i ett rum och sett hur det sakta vävs en gemenskap mellan människorna i rummet. Hur det skapas en tillhörighet.
Det är en säregen tillvaro. Dessa möten, dessa samtal.
Snart är det jullov och batterierna inför våren ska laddas. Jag ska också ha kvalitetstid med mitt eget skrivande, min egen textvärld. På facebook tackar jag nej till olika festligheter i mellandagarna och tänker att det Nej:et är också skrivande. Att få reservera mellandagarna till mig och skrivandet. Jag ser framför mig hur jag sitter i julklappspyjamasen i soffan, med änglasepelet plingande, äter marsipangodis och skriver så tangenterna blir sockrigt klibbiga.
Våren då. Är det kurser på gång?
Ja. Det är kurser på gång. Det blir två kurser för ungdomar (13-18) på Frölunda bibliotek här i Götet och en kurs för vuxna (över18) på samma plats. Datum och tid hittar ni under fliken ”På gång”.
Det blir också en kurs på Högsbo bibliotek senare under våren, och naturligtvis även i Borås, på Folkuniversitetet.
Alla datum är inte helt säkrade än, men vid ändringar kommer jag uppdatera informationen under fliken ”På gång”. Det kommer också finnas information i respektiva biblioteks programblad och på Folkuniversitetets hemsida. När de har gått i tryck och kommit ut lägger jag ut dem här på bloggen till allmän beskådan.
Dessvärre har våren, som det ser ut nu, inga responskurser att bjuda på. Förhoppningsvis kan det bli av till nästa höst. Om någon vill få sin/a text/er lästa kan man höra av sig så styr vi upp en handledning. Hur den ser ut beror på var i skrivandet skribenten befinner sig och vad skribenten behöver hjälp med.
Det har varit en underbar höst, även om dansen har gått fort. Nu andas vi lite över jul, klär en gran och dricker lite bubbel. Sen hoppas vi på en lika rasande fantastisk vår. Det kittlar vid tanken på att nya grupper ska formas, nya minuter av den där elektriska koncentrationen i luften med pennor som raspar mot papper. Texter som kommer till, delas och träffar rätt.
Hoppas vi ses.
Jenny
Nästa termin kommer jag att hålla en skrivkurs på Västerbergs folkhögskola. I januari börjar kursen ”Det skrivande rummet”.
Kursen hittar du här –
Längtar du efter att gå en lekfull skrivkurs – fast med allvaret i behåll – är du varmt välkommen med din anmälan fram till den 20 november.
Alla eventuella frågor om kursen – är lika välkomna.
Mina kontaktuppgifter finner du på länken.
/Joakim
Ju fler veckor som går, ju fler inlägg som Jenny hinner göra utan att jag skriver något, ju mer börjar det – rimligtvis – kännas som att Jenny har en låtsaskompis. Jag skulle inte klandra
hennes mamma om hon har börjat undra om den där Joakim finns, ”egentligen”.
Efter så här lång tid utan att jag har skrivit något blir därför mitt första inlägg ett stort Hej.
Hej, jag finns.
Hej, idag reser jag till Jenny och Hällingsjö.
Hej, det bär strax av mot skogen och skrivandet och arbetsgemenskapen.
Skogspromenaden som den här gången har ett särskilt inslag, då vi ska leta efter en glänta där vi kan plantera ut våra ekar.
Skrivandet som den här gången riskerar att hamna i skuggan från en hel del arbete, då det är tid att planera sommarkurser för 2015. Saker att ta sig an, den här gången.
Ja, jag drog en rövare i telefon för några dagar sedan och frågade om vi kanske skulle hoppa över det egna skrivandet. Vi har annat att prioritera, och vi har bara ett drygt dygn tillsammans. Men nej, Jenny var på sin vakt och försvarade våra rutiner. De är viktiga. Eller snarare avgörande. Det är rutinerna som gör arbetsgemenskapen.
Så.
Nu reser jag mot den gemenskap och samdisciplinering vi håller på att lära känna. När vi vaknar upp imorgon ska vi göra precis som vi gjorde både i augusti och september (och så får vi låtsas att det fortfarande är oktober och fortsatt hålla av sanningen att vi ses minst en gång i månaden).
Vi skall vakna och kliva upp för att skriva.
Vi skall göra tre-fyra skrivövningar som vanligt.
Vi skall sedan äta en rejäl frukost med glada ögon.
Vi skall gå ut i världen på vår promenad.
Vi skall stå en stund i vinden vid Gingsjön.
Vi skall få se – beroende på vilken typ av skrivövningar det blev på morgonen – om vi pratar eller inte pratar om vad vi skrev. Kanske går vi mest tysta bredvid varandra.
Vi skall komma hem och laga en trashig lunch.
Vi skall se att det blir eftermiddag och att vi då tar oss an att hjälpa varandra med jobb som handlar om skrivpedagogik.
Vi skall imorgon få njuta av att det – den här gången – är ett gemensamt jobb vi ska hjälpas åt med.
Vi skall röra oss mot sommaren 2015 genom att fortsätta skapa skrivövningar 2014.
Hej, vi ses snart igen.
/Joakim
Det har rumsterats om en del bland mina föräldrars gamla prylar det sista. Något som har dykt upp är till exempel två dikter, en av mig och en av min bror.
Jag minns tydligt den här tiden. Jag var nio år och det här är den allra första dikten jag skrev. Jag skulle börja skriva poesi.
Jag vet att jag visste vad poesi var. Poesins uppgift var att ta upp de svåra frågorna och leverera nån slags sanning med ett sirligt bildspråk. Prosan fick vara vad som helst, det kunde vara en lek. Men poesin, det var något annat. Det var allvar.
Jag skrev en dikt. Det är den med lilla teckningen här nedan.
Här står vi
Vi är en dörr till rosendröm
vi är en dörr till freden
I dörren finns en spegel så vi kan se att alla är lika.
När jag skrivit den ville min bror också skriva en. Han var sex år och ville inte veta något om Poesin innan. Nej nej nej, han skulle skriva sin dikt helt själv.
Det blev en dikt som inte höll sig till reglerna. Hans språk var inte sirligt, dikten levererade inga stora sanningar och jag lyckades aldrig klura ut om texten var en metafor för något eller om han helt enkelt bara skrivit en liten äventyrsdikt. Jag frågade, och han sa att det bara var det som stod på pappret. Varken mer eller mindre.
Jag gick i öknen och då kom en örn
Han ryckte mig i ett nafs
Och i örnens skarpa klor
Förde han mig till okänd plats
jag aldrig varit förut.
Jag vet att speciellt tredje raden provocerade mig. Det var ju en meningslös rad! Helt löshängande. Vadå ”Och i örnens skarpa klor”? En annan fråga var vad han ville säga med texten. Textens agenda var, enligt mig, alldeles för oklar. Min text ville rädda världen från orättvisor, vad ville hans text?
Jag bloggar om detta nu, inte bara för att det är en lite gullig historia, utan för att jag faktiskt tycker att våra olika vägar in till skrivandet säger något om kreativitet och skapande.
Under ett författarbesök berättade Elisabeth Rynell om när hon hade en skrivardag i en mellanstadieklass någonstans i norra delen av Sverige. Hon hade bett dem skriva en dikt om våren. De skrev dikter om blommor och sol och gröna ängar, fjärilar och fåglar. De skrev sin bild av hur poesi om våren skulle se ut.
Elisabeth bad dem sedan skriva en dikt om hur våren var för just dem. Om hur den var i deras del av landet, i deras stad, på deras gator. De dikterna var utan gröna ängar och fjärilar. De dikterna var personliga, de var äkta.
Jag ser idag på min och min lillebrors dikter och ser hur jag desperat ville ingå i nån typ av kanon. Jag skrev vad jag trodde förväntades. Jag hade min idé om litteratur och jag ville vara med. Jag skrev inte om mina egna frågor utan om andras. Därför är min text tråkig, ointressant.
Min bror stod däremot utanför alla idéer om vad Poesi var för något. Han närde ingen förhoppning om att ingå i nån litteraturkanon. Även om han ville ingå visste han inte tillräckligt om poesi för att göra ett ärligt försök. Istället skrev han för att det var kul att skriva, och han skrev om det han brann för, om det han fantiserade om. Äventyret.
Resultatet är att hans text är ärlig och direkt. Det är en text som läsaren minns, och man kan nästan känna hur det är att sitta i örnens klor. Hans iver lyser igenom texten, och läsaren kan känna att det varit roligt att skriva den. Hans text vill inte ingå. Den vill vara som den är och den vet om att den räcker till.
Jag tänker inte förringa Jennys (9år) dikt. Hon gjorde det hon såg som en slags plikt som skrivande människa. Dra upp svåra frågor i ljuset. På ett sätt kan man ju beundra henne; hon satsade högt, gjorde ett slags inlägg i samhällsdebatten. Men min brors örn skapar bilder.
Text: Johan Green
(Obs: Johan har inte skrivit ner sin text själv. Det har mormor gjort.)
Det är en god höst. Jag kan inte minnas senast det kändes såhär…
lätt….?
Jag brukar ofta blir besviken på hösten. Med höstlöv inte alls lika röda som jag trodde. (blink blink, Anna Jörgensdotter)
Men i år. Träden gula och rostbruna. Som de brukar vara, antar jag. Ändå kan rostbrunt aldrig ha varit så vackert. Gult aldrig så starkt. Och den molngrå himlen, regnet i luften, som ett andetag mot min hud. Det är så jag får skrika rätt ut.
Jag får det. I skogen är det bara hunden som hör mig. Och älgen, om han inte är skjuten vid det här laget.
Jag vet inte vad som gör mig så glad den här hösten. Hösten brukar vara tyngre, mörkret kompaktare, fastän det under mina år i städer aldrig varit så kompakt som det är härute. Här. där mörkret lägger sig över sjön som en filt. Storöns siluett som sakta täcks av natt.
Jag går i planeringstider. Funderar på responskurser. Vilka tider har vi att spela med? Hur många sidor hinner jag läsa på en vecka? Hur många sidor hinner deltagarna läsa på en vecka? Hur går jag igenom responsläsning med dem? Vilken text kan man öva på? Hur ser en frågelista ut?
Parallellt med de här texttankarna, det som jag vill göra till en del av mina skrivares luft, finns det andra. Pengarna. Står studieförbundet bakom kursen? Vad behöver de ta betalt om det är fem deltagare? Om det blir fler? Om jag ska få en godkänd lön? Vem betalar utskrifter? Finns det lokaler lediga?
Det är skönt att veta att jag har en grupp som vill skriva. Skönt att våga tala om för dem att de vill skriva, om de händelsevis skulle ha glömt bort det för en liten stund.
I dagarna har jag också fakturerat för första gången. Det är också en del av livet som skrivpedagog. Att spara på kvitton. Ha kundnummer och en formel för att räkna ut sociala avgifter. Nya ingredienser som nästa år vid den här tiden kommer kännas naturliga. Förhoppningsvis.
Biblioteket mejlade häromdagen. ville sätta datum för vårens kurser. Vill ha två kurser istället för en. Små framgångar som blir stora i hjärtat.
Idag: Hunden och jag över åkrarna, på grusvägarna. Godis i fickan och springlekar på ängen. Vägen runt Sjönnered. Kornas råmanden, Storån där nere. Vattenbrusandet. Allt så nära att det kanske är en del av mig. Jag vet vilka hörn på stigen som är djupblöta och ytblöta. Jag vet det för att jag gått där. Och gått och gått. Alla mina fötter.
Hunden och jag rör oss mot tjärnen. Hon: Rejsar mellan träden, flyger över bäcken. Vid vattnet kliver jag ut i blötmossan. Hon väntar. Vet att jag behöver en stund stillhet där.
Vi står vid tjärnen en stund. Hon tuggar på en pinne. Jag ser över vattnet. Det som återkommer och återkommer i mina texter. Eller om det är jag som återkommer och återkommer. Alla mina kroppar som stått där i mossan, känt vattnet sippra in och stått kvar. Grodornas sång om våren. Vattnet blått då. Nu: grått, lätta krusningar. Det rostbruna på träden. Asparnas toppar fortfarande sådär knallgula. Den svartvita anden som brukar simma ensam om sommaren är borta nu. Flyttat någonstans, kanske.
Om jag skulle vara ett träd skulle jag vara en tall vid Skruvtjärn. Med rötterna långt ner i jorden och stammen rak och hög och full med ekorrar.
Efteråt gick jag hem. Glömde bort tvätten i tvättstugan och skrev. Blev igen påmind om skogens betydelse för orden.
Det är ett lugn över min text. Lätt nervositet också, men mest bara en saktmodig nyfikenhet på att kliva in i den.
Jenny
Äntligen skriver jag det:
Det finns ett nytt projekt.
Det finns en ny värld som ska ut på pappret. Det finns både vuxna och barn i den världen. Jag har förtröstan. Jag är glad. Den här hösten är jag väldigt glad.
Under den del av mitt liv som jag skrivit romaner har jag vid flera tillfällen trott att jag har en Metod: Såhär gör Jenny när hon påbörjar en roman.
Det visar sig om och om igen att jag inte har det.
Just nu känns mitt nya roman skrivprojekt rätt kaotiskt och jag är rädd att jag gör fel på nåt sätt. Så jag får påminna mig
och påminna mig
och påminna mig
att så länge jag skriver så är det bra.
Jag önskar att den vetskapen var en naturlig del av min kropp, en lem som inte gick att göra sig fri från. Nu är den mer som nagellack. Det sitter där rätt ofta. Snyggt och bekvämt. Det känns som jag. Men så börjar det flaga och skrapas bort. Till slut är det bara små fläckar kvar. Då är det dags att måla om.
(och påminna sig
och påminna sig
om att så länge det skrivs är det bra.)
I den här romanen texten har jag skrivit snart femtio sidor utan att egentligen ha börjat på själva romanen texten. Så har det inte varit förut.
Det blir mycket runtomkringtexter. Så har det inte heller varit förut. Jag tillbringar tid med mina nya barn. Lär känna dem. Ser på deras mammor. Lär känna dem. Känner deras längtor och skriver dem.
Det är ett arbetssätt jag inte känner igen som mitt. Det finns ett språk i texterna jag inte känner igen som mitt.
Jag skriver i mitt vardagsrum. Kurar upp mig i soffan med dator och filt fastän jag har ett skrivbord. Höstkvällen lägger sig utanför fönstret och sidorna kommer stötvis. En halv sida i taget, sedan andningspaus. Några rader till, ny mikropaus. Är det texten som kräver det eller är det jag som har dålig disciplin?
Jag funderar på varför det är såhär. Varför denna förändring?
Är jag rädd för att börja på romanen texten?
Eller lyssnar jag nu till min historia och skriver vad jag hör? Kommer detta nya arbetssätt av att mina karaktärer kräver att bli behandlade på det här sättet?
Har jag förändrats som skrivare under de senaste åren, och bytt arbetssätt? Är det så här som Jenny nu för tiden skriver sina romaner texter?
I dessa stunder återupptäcker jag att skrivandet kan vara så ensamt. Trots alla samtal, allt det gemensamma i kärleken till text, till orden och historierna i samhället, är jag ensam om just den här romanen texten och processen kring just den här romanen texten.
Varje romanprojekt är att kasta sig ner i ett okänt mörker. Hisnande. Skitnervöst. Spännande. Där nere, i det svarta, tänder man små ljus och sakta vänjer sig ögonen vid det nya. Man ser. Man hör och man kan skriva om det.
Det är genom min kropp intrycken går och det är jag som skriver om det nya. Om ljusen och ljuden. Jag kan ringa en vän och berätta och han kan berätta för mig om platsen som han står på, om ljuden och ljusen han tar in. Det är stort, detta delande. Det är befriande. Men när vi lägger på är vi återigen ensamma om det som passerar genom oss, och om den text som kommer ur oss.
Låter jag cynisk nu? Hoppas inte. Hoppas jag kan skriva om det som är svårt utan att förstöra det som är fint.
För det är ju fint. Att få ställa sig i mörkret och tända upp. Lyssna in en plats, en tid, ett liv.
Men det är också skitsvårt.
PS:
Vänta bara tills ni får träffa mina nya tjejer! Det känns om ett privilegium att få hänga med dem!
Jenny
Jag bor på landet nu. Inte vilket land som helst utan landet där jag växte upp.
Ja. Man kan säga att jag flyttat hem.
Här har grannen en EPA-traktor med skylten ”0-30 på 15 sekunder” på bakrutan. Jag använder mina foppatofflor hela tiden. Det börjar kännas nödvändigt att småprata med de man träffar i affären. Jag plockar äpplen och kokar mos. På morgonen ligger dimman över ängarna och över vattnet. Skogen är djup nog att försvinna i.
När jag klipper gräs kommer en man ut och småpratar. Efter en kvart säger han att han på sjuttiotalet hade affär i lägenheten där jag bor nu. Han nämner folk vid efternamn och jag vet faktiskt vilka han pratar om. Det här är också min plats.
Jag vet inte hur men på något sätt har detta med skrivandet att göra.
Antagligen handlar det om ensamheten och om att kunna välja bort den.
Eller så handlar det om tillhörighet.
Att gå utanför min nya ytterdörr här på landet är inte ensamt. Därute finns något gemensamt. Människor ser mig. De säger hej. De säger att det är fint väder.
Eller att det är kallt.
De säger att jag har fina blommor.
Att de ser att jag klippt gräset.
Eller att de vet vilka mina föräldrar är.
Att deras teve äntligen fungerar.
Eller att de en gång hade en röjarfest där de eldade upp möbler på fyllan.
Eller så är det jag som säger något av de där sakerna.
Det handlar om de där mötena.
Tanterna, gubbarna, bönderna, ängarna, moppegänget, travbanan, galna gubbens hus, portföljmannen, sjön, hunddamerna, kvarnhuset, fritidsbarnen. Gräsklipparen, blåsorna på mina studenthänder. Grusvägen utan gatubelysning. Mörkret och tystnaden på natten.
Det går inte att skriva i ett vakuum. Skrivandet är inte bara skrivandet. Det är också det som måste till däremellan.
Mitt skrivande klarar inte av dagar av ensamhet med pappret och pennan. För mig är det något orättvist i det, något nästan våldsamt. Som att ignorera att skrivandet behöver liv och gemensamhet för att komma till.
Även om texten bara kan komma fram genom tiden jag sitter vid datorn, måste jag få veta att min dator inte är världen.
Om det ska bli liv i texten måste det finnas liv runtomkring mig. Men stillhet vid min skrivplats.
Jenny
Det har droppat in en skrivuppgifts-kortlek i min brevlåda!
Skriv så hjärtat blöder! av Lo Söllgård. Beställd på nätet för sjuttio spänn. 63 skrivövningar på kort.
Lite olika grader av inspiration och skrivlusta, där finns definitivt guldklimpar.
Här ser ni hur den ser ut, och får ett litet smakprov på en av de korten jag gick igång mest på:
Jenny
Skolstart igen och jag känner mig lika träffad av reklamen för nya skrivhäften, stiftpennor och pennskrin nu som i lågstadiet. Glädjen i att markera nystarten men också nervositeten inför det nya.
Igår gick jag mellan humanisten och pedagogen här i Göteborg. Avenyn var sol och höstluft. Två timmar in på terminen var jag redan stressad och orolig och arg över alla böcker, alla seminarier och poängen som ska samlas.
Framför allt var jag orolig över skrivandet. Det var ett obehag som genomsyrade hela kroppen: Ingenting av det som kommer in i min höst nu har med skrivandet att göra.
Och jag tänkte
Hur kommer det skrivande livet gå ihop? När jag redan vid lunch känner mig utmattad, hur ska den här kroppen kunna vara en skrivande kropp ikväll? Imorgon kväll? Hur kommer livet med skrivandet bli egentligen?
Hur det kommer bli. Som att livet med skrivandet ligger i framtiden. Som att det inte är här och nu.
I att vara människa ingår att våndas, att oroa sig, att hoppas och längta. Det får vi tillåta oss. Men igår, mitt i solen och oron, tvingade jag mig till att tänka i presens.
NU. Det är nu vi har det skrivande livet. Det har redan pågått ett bra tag och kommer pågå ett bra tag till.
Hur det kommer gå ihop framöver tar rimligen avstamp i hur vi lyckas nu, och hur vi har lyckats förr.
Skriver vi nu och får det att gå ihop, så finner vi oss vägar även sen.
Det måste vi tro: Att vi är såpass skrivande att vi ser till att finna oss vägar.
Det är det vi har varandra till. Vi ska påminna varandra om vägarna in i skrivandet, om att vi vill prioritera skrivandet.
Efter våra utsvävningar av oro ska vi återgå till nuet. Fånga in blicken och placera den här, i rummet, på skrivbordet.
Skriver vi? Jo. Vi skriver.
Om vi inte skriver, hur blir vi skrivande igen? Behöver vi varandra för att komma igång?
Ja. Vi behöver varandra.
Måste vi skriva för att vara de vi är?
Ja, vi måste skriva.
Mellan Valand och Grönsakstorget igår bestämde jag att mina universitetstudier faktiskt får anpassa sig efter det skrivande livet.
Jenny
textdungen 