Runt 06-snåret den 12 december.
– Du sov i min säng. Vet du var jag sov i natt?
– Nä.
– Jag sov på soffan.
– Nä, du sov på Lokförar-Pågatåget.
– Okej.
– Var är farmor?
– I Jönköping.
– Nä, Bamses farmor.
– Aha. Hon är i sitt hus på berget.
– Det stämmer.
– Var är min farmor?
– Hon är i sin lägenhet i Jönköping.
– Det stämmer. Var är Goya?
– Goya är också där.
– Stämmer. Ska Goya kissa nu?
– Det stämmer.
12 december.
Inte nymodigheter rakt igenom, men det känns som ett skifte, att i nästa väntextsamtal läsa upp den egna texten högt i telefon. Inga förberedelser, inga anteckningar som samlar ihop sig till en respons, inget ”som vi alltid brukar göra”. Istället ska vi läsa den egna texten högt för den andra, i lurarnas nu; lyssna till texterna och sedan prata om dem. Som aktiva läsare … av oss själva! Den huvudsakliga förberedelsen skulle alltså kunna vara att rent faktiskt läsa sin egen text högt.
Så, förändrad responstyp. Ett format i förnyelse.
I övrigt, en del består. Deadline består. Det är den 15 i månaden som gäller. Även inför en högläsningsmetod. Och vi ska hålla oss till texter som är omarbetade, och vi ska helst erbjuda en text som den andra redan har läst en förlaga till. Så som det bestämdes en gång borta i februari.
Jag har lämnat in. Faktiskt. Det var några dagar sedan. Det var efter ett par veckor som hängde samman för den texten. Gången. Textsamtal med Jenny -> Skriva vidare -> ha ”skrivbesök” av Fredrik en lördag; skriva vidare -> tänka på deadline lördagen efter det; skriva vidare samt inlämnande av text på söndagen.
Harangen, händelsehänget, skulle kunna skrivas längre än så … inser jag. Skickade även några sidor ur projektet till en annan vän. Exempelvis. Hängets dynamik.
Jag ser fram emot nästa väntextsamtal med Jenny.
Men jag trodde att du skulle leka med mig.
Men jag trodde att du skulle leka med mig.
Men jag trodde att du skulle leka med mig.
Men jag trodde att du skulle leka med mig.
Men jag trodde att du skulle leka med mig.
Men jag trodde att du skulle leka med mig.
Men jag trodde att du skulle leka med mig.
Men jag trodde att du skulle leka med mig.
Men jag trodde att du skulle leka med mig.
Sextonde november.
Det var som ett definitivt bekräftande av att rolleken, bara rolleken, gäller. Stina frågade Men har du några föräldrar? och vi skulle äta fiskgratäng och Silas vred lite på sig i stolen, tänkte efter, log, svarade med eftertanke: Nej, jag har klangpoliser. Vi är dina poliser. Vi får inte säga Nu går vi hem, för då skriker du: BARA polishuset! Jag har nu ändrat det konventionella ”hemåt” till ”polishusetåt”. Det går för sig. Både för honom och för mig.
Och det är meningen att de andra ska höra att det är till polishuset vi ska, när vi hämtar på förskolan. Som poliser.
Varje gång vi säger Silas kommer en rättning. Somliga dagar rättas även andra. Som hos tandläkaren i veckan. Är Silas här? Ett utrop i ett väntrum. Ett svar i en tid: JAG HETER KLANG!
Själv får jag vara glad i kortformen för mitt tillfälliga namn. Istället för att kallas ”Kofots-Karlsson Polisen” kallas jag nu för Koffe. Det kan jag tacka Stina för. Det var hennes förslag, vilket alltså fick bifall.
Varje nattning pratas det om att imorgon är det poliskläder som gäller. Som om det var sylt på en gröt. Eller bara sylt och ingen gröt, ett löfte om det söta.
Och det är helt igenom viktigt. Som när han är med till mitt jobb. Som på den lunchen, då rektorn passerar köket och frågar hur det är att vara med pappa på jobbet. Han heter inte pappa. Det är Koffe.
Öronmärkning: det
är möjligt
att den här texttypen
är för mig,
mest
1. Familieepos.
Vad är det jag vill finna ut, utur, denna kollektiva dikt? Ja, jo, det är något av hopp för det kollektiva skrivandet. Vad har de för sig, Frid och Spasic; vad kan jag förstå om kollektiv dikt som skänker driv att själv tro på den?
Jag tycker så mycket om att vara i/läsa om bokens sidor i olika … relationer? På raden och i relation till ett stycke – eller till sidan, eller till föregående sida; att vara på raden och i tanken på en annan sida, röra sig på raden och i tanken på någons mamma, på raden och i tanken på Brögger på Louisiana, som på raden och i tanken på en egen rad att skriva, på raden på danska, ja på den danska raden översättande fritt i huvudet, flytta texten mellan rader, med raden i sinnet på väg mot ett tåg, på raden och med fingret fingrande på sidan. Många rader
gör mycket,
för eller med
den läsande kroppen.
Jag väntar (mindre) tålmodigt på Frids romandebut Nora eller Brinn Oslo brinn och oroar mig lite (patetiskt) över att den läsningen kommer att skriva om min syn på Familieepos. Så ska ju läsning fungera … Ska, ju.
2. ”Mina vänner försvann, hennes är kvar”, en krönika av Andrev Walden.
Den sista mars publicerades en krönika som började med orden ”Jag har nästan inga vänner.” och jag läste den fascinerat, för det var inte svårt att ta på hur den här texten träffade en öm punkt. Hos många. Framför allt män då. Även hos mig, men inte utan komplikationer. Texten saknar somligt för att just jag ska kunna identifiera mig på djupet med den. Men den sätter stämningen för frågan om vad som gör någon till en vän. Den satte sig i mig. Den sitter kvar som en fråga om att skapa min egen förståelse för frågorna som ligger bakom den texten.
3. Kärlekens Antarktis. I denna läsandets höst fick Sara Stridsbergs fenomenala bok inte den läsning den förtjänar av mig. Här har jag något att återfå senare i vintern.
4. Det mellanmänskliga. Med en strid ström av andra Martin Buber-böcker in i livet är det lätt att glömma den bok som är själva min ”omläsningstopp”. Detta är omläsningens omläsning i mitt liv … sådant det ter sig, sedan mitt barn kom.
5. Frihet av Jonathan Franzen. En bok som jag har tagit i mina händer mer än en gång bara för att genast ge upp. Så nej, jag har alltså inte läst den. Den här fuskar sig in på listan. Jag har börjat läsa den som lunchlitteratur på jobbet. Detta skedde igår, måndagen efter att Fredrik var här på skrivbesök.
******************************************************************************
Inte ens nära listan men ändå böcker jag kan komma att tänka på emellanåt:
Efter att ha läst Waldens krönika i mars såg jag en bok om vänskap i hyllan på det lokala biblioteket. Owe Wikström, en frekvent gäst i radions P1, utkom 2017 med Från ett cafébord i Paris: Om vänskap, tristess och samtalets nyanser. Det blev en sådan där anti-läsning.
Där gick jag och behövde något mer om vänskap – med raden ”Jag har nästan inga vänner” i köttet. Eller jag tror att det är så; jag tror att jag går där och behöver något mer om vänskap att läsa. Tvärtom, tänkte jag, efter att ha funnit noll och intet som var för mig i Wikströms bok. Jag behövde egna ord för saken och frågan, snarare.
Den onödiga samtiden. Jag har inte läst om den på snart tio år. Minns utbytet mellan Gustafsson och Myrdal som briljant. Detta med att de talade över mitt huvud och att uppskatta det. Den genren. I den genren, över-huvudet-genren, mästerlig. Men långt ifrån mitt nu, detta liv.
Sista tisdagsmorgonen i november.
Jag försöker erbjuda pedagogerna
draghjälp, hukar
frågar så de alla hör: Är du Silas idag?
och hans Nej, omisskännligt,
ett barn som vill något
Och vad ska jag göra av det
att han trumfar
sin omvärld; vad ska jag göra av att han viskar
Gräsmattan till mig, ler och vänder sig mot
rummet och svarar alla: Klang! Jag är Klang idag
Så var är Silas? frågar de och han svarar
Han är någon annan
Så han är hemma idag?
Neej! Han är någon ANNAN!
I denna gråa lördag lyfter jag mig själv i håret genom att långt innan denna dag ha
konstituerat den: en bekant, en Fredrik, är här. Han sitter i vårt kök i detta nu och skriver (”på den gamla romanen”) medan jag ligger i sängen och skriver på mitt.
Mitt, hans. Och så, med dagens som fortskrider, något som blir vårt. (Ja, det här kommer att bli en dag då någon typ av ”vårt” skapas, vilket jag inte kan skriva – eller tänka – utan att åter tänka på Andrev Waldens krönika om manlig ensamhet.)
Innan vi satte av varandra i olika rum för 30 minuter av skrivande fikade vi och pratade om barnen, jobben, framtiden, ja allt det där andra. Det som inte är här. Inte i skrivandets halvtimme. Inte i vad en vill känna som tillblivande. Innan vi satte av, då i samma rum, konstaterade vi även att bådas val av text tycktes peka utåt. Vi skriver på texter som vill ut i världen, iallafall en dag, någon gång.
Och detta säger mig något om vikten av hans besök, hans närvaro, den potentiella vänskapen. Och vår gemensamma anomali: detta möte är något som inte brukar äga rum. Han har två barn, jag har ett, och vi, vi har ju tänkt ses ungefär som vi gör idag under ett par år. När det som inte händer faktiskt händer, och man förstår varför det sker, då är det gott. Så tänker jag om denna dag. Så bestämmer jag mig för att kalla detta för ”Skrivbesök”. Så pekar jag åter på vad som ligger under valet av text -> med en människa på besök är det närmare till en publik text, så funkar jag.
Förskjutningen. Som med Kirseberg, och den våta, grå morgonen, på vägen till butiken under morgonen; det kändes annorlunda. Som vägen till tillblivelse inombords ska göra. Måhända köper jag någonting som är för mig alldeles för typiskt (säg dammsugare), men jag kommer att dela stunden över kaffebrödet på ett nytt sätt. Ögonen, andningen, hela perceptions-tjohejet är idag precis lagom lite rubbat.
Mitt skrivande, det dokument som finns bakom detta ”fönster” på datorn, det som jag skriver på under några timmar (med många pauser), är en mässande text, en mer prosaisk text än vad jag brukar skriva (på), en text om … helveten, såsom klimathelvetet, fascismens framväxt och … alienation. Inte så muntert, om man lägger upp bollen på det sättet. Men. Det är inte allt. Mässandet släpper fram, rösten rör sig och för med sig även lite behagligare bråte.
I den första skrivpausen pratade Fredrik om ”låga trösklar in till sin text”, att det då är ”kort från tanke till text”. Det är ju precis sådana saker en vill orda om med någon istället för att sitta själv – och tro sig vilja skriva – en lördag. Lyssna till vad som kanske gör trösklarna höga in till hans text. Fundera lite tillsammans på varför man säger pusslande, nycklar till en text, idéroman, eller ”balans mellan idé och det levande”. Ha sina hjärnor. Förbundet för en stund.
Vad gör något
till
medvetandeakter. Som med skicka
Skicka toapapper, natta
grisen. Peka
stjärnor
med varann, den rödhåriga,
Va sa du? kalla
den kräva
den, uppkomma vid
dess namn. Ändra
namn städa
med
båda redskapen
till sophinken, skaka nej, skaka sitt nej av
nej – (Skaka inte, är du snäll) – nekad skaka
med huvudet
ändå städa ut vattnet golvet
dagen
Fundera på vem du vill
passa till, passa in
under sängen
ut med armarna händerna själva
sättet du släpper
en macka på på mattan bredvid
vagnen. Gny ihop
till en napp när det
bara ska vara
en, du … till ett du
i akter akt läggs till akt, en
människas form-
tagande, eller form-
naglande? oåtkomligt
hursomhelst som varje
människas, ens
och ens barns
fundera på
att
gny ifrån sätta sättet sätter ned meddelar släpper
akt för akt, medvetande-
akter; dis
av tid, ens barn
som nattar sin gris, lånar ut sitt snuttetyg, väntar
några sekunder
och drar
sedan tyget till det egna
ansiktet, mot skakar sitt nej
med huvudet springer till köket när
det frågas om
medicin om det vill ha mjölk om det vill ha välling macka fästa fäster
sakta, tickande,
klibbande som alla
relationer
ska klibba hela hans liv, ens speglande
oåtkomliga, hän-
förande
läge
27 november.
Igår kväll samtalade Jenny och jag om text igen. Det var juli månads inlämning som kom ur askan in i … sammanhanget. Eller om man ska säga att vårt sammanhang återkom, ur askan in i vardagen. Under sommaren blev det alltså aldrig av att vi fann någon telefontid. Det blev sedan inte heller av att vi försökte mer när terminen drog igång. Och att tala om annat, att iallafall höras, det har inte skett under hösten.
Innan vi skulle lägga på pratade vi en stund om detta kring ”hur livet blir [med åren och åldern]” och jag sa att vi delvis passar in alltför väl på en manlig vänskaps typiska aktivitetsberoende. Det är bara det att vi inte spelar tennis, går på konserter eller så. Vi utbyter texter; däri finns vi, för en stund, därigenom häver vi iallafall en liten fläck av ensamhet i livet. Och det finns en uppsida, det är alltid nära till text igen, om vi behagar se till det.
Jag återkommer till det här med manlig vänskap i ett senare inlägg, i vilket Andrev Waldens krönika/filmen om hans krönika – Kan Andrev få en vän? – omskrivs.
Tillbaka till texterna. Jenny hade lämnat in en lång novell om ett konditori som jag besökt tidigare (som läsare). Det värmer mig att tänka på idag, hur Jenny har arbetat om och arbetat om denna, som en gnu. Och tyckte hemskt mycket om hennes text. Och sedan detta, att tidigare samtal har spelat en reell roll i hennes omarbetning av texten. Den meningsfullheten. Att den är omskriven utifrån vad vi har funnit, tidigare; en slags magma som kommer ur själva den aktivitetsberoende vänskapen.
Själv hade jag lämnat in vad jag lämnade in i mars månad. Av någon anledning fann jag det ointressant att tala om min text i textsamtal då. Jag bad att få avstå, och vi talade om skrivandet i stort istället. Jag måste ha tappat intresset för den fort, då. Nu intresserar den mig. Den har ett jävla mässande som jag längtar in i. Den är mer prosaisk än vad jag brukar visa mig som. Vad gäller min vän-text-samtals-vän, Jenny, ja prosaisten, så välkomnar hon föga förvånande prosan …
November.
Vi ska byta och det blir Stinas tur i nattningssängen. Så snart hon har kommit ner hör jag Du är min bästa kompis inifrån rummet.
Några dagar senare är det Stina som väcker honom från dagsömnen, och då är det lördag, och en då vi alla är hemma, och vi har städat medan han sov, och vid matbordet strax, ännu med sömngrus i ansiktet, säger han Du är min bästa vän och gömmer ansiktet i ärmen. Sekunder som blir till en stund. Jag ser på den täckande armbågen, och en generad haka under den. En bekännelsegest.
Såklart. Det går inte ens en minut innan han tittar åt mitt håll vid det där matbordet och känner in vad detta som han har sagt har gjort, ja med mig. Någon timme senare är vi ute allihop, vi har passerat det lokala biblioteket (där det fanns ett nytt Bamse-pussel! Med Billy Boy, Bamses häst) och han cyklar fort … ut ur parken … i grusvägsbacken … folk stannar och tittar efter honom… jag kommer, så sakteliga, efter er…. kommer sedan ifatt vid en väg som ska korsas. Och du lägger ner cykeln och prövar att rusa mot mig för en kram och ett Du är min bästa kompis. Men rösten sjunker in i sig själv. Det klingar av. Stumpas bara ut. Det stämmer inte. Och vi går hemåt.
Vid porten vänder du dig om och säger Älskade vän åt mitt håll. Du smakar på orden, tittar in i portens glas, kanske i speglingen, ser på den grammatiken, ler med hela ansiktet. Nu stämmer det.
Kväll, måndag 19 november.
Ensamnattning, Stina på teatern. Jag frågar i mörkret vem som är din bästa vän. Kliiing, säger du. Lågt, försiktigt, längtande. Bekännelsesänkt.
Tisdag 20 november.
När jag kommer hem från jobbet inser jag direkt att jag har missat att svänga förbi det lokala biblioteket för att hämta två böcker. Är på väg ut direkt, men vänder i vändningen för att krama er/dem. Kallar Stina ”min tjej”, kallar Silas för ”mitt barn”. När jag tar i dörrhandtaget hör jag hur han kallar henne för min bästa vän.
Jag älskar att du tillåter dig din känsla i världen. Din känsla. Och att du tillåts. Din känsla. Och hur det kan tänkas hänga samman (eller isär), detta med mod till benämnande.
textdungen 