På tisdag släpper skivbolaget Qvästlafve en skiva med Daniel Westerlund (musik) och mig (text, inläsning). Samma stam som franskans hjärta, heter skivan.

Idag gives möjligheten till att smaka på saken medelst en video till spåret Midsommar:

https://www.youtube.com/watch?v=60Y4MyW2C6I&feature=youtu.be&fbclid=IwAR3b8127P1A1h3g8T48-ycwF26WNLc4TOV1Tr_D618QQBHYHEEPRt_GIKeU

Håll till godo!

Elfte december, 2018.

Hemmadag med tvättid. Mellan två varv till källaren leker vi med nyckelskålen. Jag får syn på det vita, oskrivna, och frågar om du vill skriva på brickorna. Det vill du mycket gärna. Det är så vackert och uppenbarat: hur färgernas namn har funnits eller blivit till i relation till dessa tre brickor, hur det delade ansvaret hör just till att bära en nyckel åt en förälder, hur rum och aktiviteter fördelas i livet, samlas bäst vi kan i en skål.

Grön för tvättstuga, röd för extranycklar, och aktiviteten för blå har nyligen bytts ut; du har fått lås till din cykel. Du skriver och berättar vad du skriver. Tvätta kläder, för grön. Källaren, skriver du på extranycklarna. Sedan tar det fart: Silas cykel … ingen ska ta den … den är fin … tjuven får inte … med mera. Pennan går i det lilla fönstret. Jag ryser.

När jag lägger ut en bild på Instagram med en mening om att det fanns mest att skriva på den blå som hör till egen cykel, skriver min vän Sara: ”Tre Brev Utan Dess Like”. Och det är det sannerligen.

ska jag fira in – och ut – genom att köpa och läsa nya numret av Provins. Gud, vad jag ser fram emot att hålla i det fysiska numret. Kanske ligga på mage i gräset. Med armbågarna i, med så där halvskönt sträckta biceps. Läsa t.ex. följande (vad det verkar) glimrande texter:

”Poeten och litteraturvetaren Sofia Pulls ifrågasätter även hon det ständiga idealiserandet av självständighet i sin essä ”Skrivande händer” och tar som exempel akademins krav på forskare och författarens fåfänga jakt efter en egen röst. Genom samtal med en skrivvän betonar Pulls istället vår osjälvständighet i världen: ”Man borde som forskare inte lära sig uppvisa intellektuell självständighet, utan intellektuell ödmjukhet. Att se sig själv bland andra”, skriver hon.

Hur ett skrivande liv uppstår i en gemenskap framgår också tydligt i Anita Salomonssons självbiografiska text ”Den tålmodiga pennstumpen” om hennes tillblivande som författare: ”Ta lärdom måste ju människan och förhålla sig till omgivningen” är en av de handfasta kunskaper hon bär med sig från barndomens byagemenskap via en snårig, men till synes oundviklig väg fram till det egna skrivandet. Den andäktiga samvaron med en skrivvän spelar en stor roll även här, men i Salomonssons fall finns dessutom syskonskapet i skrivandet med brodern Kurt.

Pulls och Salomonssons texter kan läsas som bidrag till en sorts skrivvännernas eller syskonskapets poetik; ett omkullvältande av det självtillräckliga som ideal. Besläktade erkännanden av vårt beroende av varandra går även att spåra i flera av de skönlitterära bidragen till numret.”

Om hela numret:

Nr. 2/2018

Åkte buss till förskolan idag. Det tar fem minuter till Värnhem. Silas på den vägen:

Där kyrkklocka, pappa.

Den! Tegelbrickor!

Där handla mat.

Det är tunnel, pappa.

Handla mat. ( – Eller hyra släp, Silas.)
Släp, skåpbil, pappa.

Snart famme.

Igår kväll hade C och jag vårt fjärde diktseminarium sedan starten i februari. Varje gång tar vi med oss två dikter var och ses någonstans i Malmö om kvällen. Gärna i samband med att läget på jobbet skiftar; gärna i anslutning till att en ansträngd tid tar slut och utandningens tid är där, då, denna kväll. C är nämligen min kollega i svenska på Skurups folkhögskola. Och ett diktseminarium ska kännas som en … premium?

Motvilligt måste jag erkänna att jag uppskattar Malmö Live, detta skrytbygge på randen till mänsklighetens kollaps. Men jag gör det. Och där sågs vi igår. Kladdkakan kan rekommenderas. Med oss, denna gång, hade vi texter av Kafka, Tranströmer, Anyuru och Lundberg. Så kan det bli. Fyra män. Värt att lägga en blick invid, dagen efter. Men det får bli som det blir med de där valen. Gången innan var det tre kvinnor och en man, vill jag minnas.

Ingången till valet av dikter/texter är alltid tematiskt. Igår var temat prosalyrik. Gången innan var det … metrisk dikt? Bunden dikt? Det är inte så noga med genrenamnet. Det är sökandet genom samtalet som det kommer an på. Det är det lekfulla undersökandet som är viktigt. Som med Kafka och prosalyrik. Det lät skevt. Det blev intressant.  Det var en av flera ingångar till funderandet på utmärkande drag för det som vi tänker oss som prosalyrisk kvalité.

Ur ett egocentriskt perspektiv var det ljuvt att ta med Anyurus debut Det är bara gudarna som är nya och upptäcka hur mycket av hans författarskap (som kan sägas) förebådas i en dikt som ”Burners”. Jag älskar vad den dikten säger om/gör med tid. Så här står det om tid (explicit) i ett stycke:

Färgen arbetar långsamt, tålmodigt,
i yttersta hemlighet,
lösningsmedlet i kromet bryter ner
de bakomliggande ytorna, den ursprungliga
färgen, det löser upp väggarna,
till slut kanske också
själva samhällets
inre strukturer.
Därför är sprayfärgen tid, sammanpressad,
kondenserad, lagrad inuti en aluminiumbehållare:
spänningen
när den med ett pekfingertryck
släpps lös.”

Initialt hamnade jag i en varm avund igår; tänk att ha något för det där pekfingertrycket. En avund som senare monterades ner genom Cs läsning av dikten mot Frantz Fanons Svart hud, vita masker. Så kan det vara. Så ska det vara. Så hoppas jag att det får fortsätta. Våra diktseminarium är en vital del av kännande-tänkandet på vad poesi är, för mig.

Det är tisdag dag och det finns jobb att utföra.

/Joakim

Livet som ordmänniska innehåller en hel del dagar – eller veckor, till och med – då du smakar på ett ord. Du smakar och kan inte sluta. Av lust eller tvång, det beror på. Ordet har slagit följe. Kanske ökar det på din takt, kanske får det dig att sitta kvar, drömsk.

Just nu smakar jag i veckor två, på vångavallsångest. Nästa onsdag, klockan 18.00, spelas kvalet i Allsvenskan för herrar. Vi snackar fotboll nu. Laget jag följer har nedrigt nog hamnat på den negativa kvalplatsen i Allsvenskan och möter det lag som överraskade i Superettan och där knep den positiva kvalplatsen. En som vill upp, en som inte vill åka ur, eller, en som vill få stanna kvar – på bekostnad av att det andra laget får vänta med att ta klivet upp. Rörelsen mellan serier har dramats signum. Eller om det är ångestens. För den inbitne supportern är det ångestens timmar.

Jag vet inte vad jag vill åt med en text om ett ord som vångavallsångest, jag vet bara att tanken på att skriva om fotboll har varit med mig lika länge som skrivandet har varit med mig. Att det är en slags omöjlighet och därför en lockelse. Att idrott har en rejäl arvslott i mitt tänkande och därför, ja, vadå? Att det i min allra första dagbok (1989) berättas på sidan två (vill jag minnas) om att Sverige vann eller förlorade i Hockey-VM. Att det i var och varannan dagbok under de här snart 28 åren förekommer resultat av skilda slag. Att det är som förgjort för det idrottsliga; det nästlar sig inte in i ett ”annat” skrivande. Att med ordet vångavallsångest kommer kärleken till orden. Som allt handlar om. Även en offsidefälla.  Att med tanken på en sen novemberkväll på Vångavallen i Trelleborg kommer … ja, vad kommer?

Kanske handlar det om känslan av att ha förberett sig för det här. Och känslan av att ha gjort detta förut. Känslan av något sådant som att stå på en stålställning i novemberblåsten och skrika sig hes för sitt lag. Det absurda i att upplåta sig till det. Vad är detta – att ha ångest över? Vad gör väl det, om Jönköping tappar sitt elitlag i herrfotboll över en bergskant?

Ett förmodat fritt
fall. En depressionsfaktor för någon
som min mamma. En svanesång för en kommuns
deltagande i festen. Vad är väl detta
att oroa sig för? Hade jag förresten inte släppt
fotbollsintresset för i år?
Vångavallen. I Trelleborg. Havsvindar. Skallrande stålställningar.
En novemberkväll
att se fram emot, med tillförsikt. Där är det. Det är bara
ett vackert ord
på vägen:
vångavallsångest