Häromkvällen skulle Stina laga mat med Silas omkring sig. Hon berättade efteråt om hur han sökt efter något som var spännande nog för att lura henne ut ur hennes önskade göromålsbubbla. Han hävde sig upp i fönstret och ropade ut fantasier som skulle bringa henne till honom:
– Kommer rosa sopbil!
– Den är lik pappa!
– Förskolan brinner!
Purple car.
Nu har vi börjat med engelska. På kvällarna har Silas förhört oss i sängen: Vad heter sopbil? Vad heter brandbil? Vad heter glassbil? Somliga färger föredrar han att de inte översätts, andra ska översättas. ”Green garbage truck” går bra, medan ”blue car” inte tycks låta lika bra som ”blå bil”.
Kanske har det att göra med den – tidigare – fäblessen för att svara ”blå” hela tiden på frågan om ”vilken färg har … ?”.
Det här ”intresset” för engelska kommer sig inte minst av filmer på Youtube. Oftast är det räkne- eller färgfilmer han tittar på. Bilar och andra fordon åker ner i ett färgbad och vid sitt uppstigande ur badet benämns objektet: Purple car.
Förra helgens påskägg adderade en komisk dimension.
Den lilla gula kycklingen som fanns däri kallade han för ”Yellow School Bus” och den lila kycklingen för ”Purple Car”. Det här gav mycket vatten på Stinas gamla kvarn: fordon är mer som ”personer” (än fordon) för Silas. Och det är bra fantastiskt ändå, hur det är mer väsen än fordon i alla dessa förbaskade fordon.
Eller, om man så vill, hur det är mer språk än väsen och öppet för nya lekar.
3 april.
Vi har ett handslag. Innan vi reste oss från Nybergs Konditori nära Odenplan tog vi i hand och utlovade: bara omskrivna texter, fram till jul.
Resultatet av planeringsmötet blev mycket konkret.
6 april.
Jag har en dryg vecka på mig till deadline. Har jag bestämt mig för vilken text jag ska arbeta med?
Jag tror att det var bestämt redan innan förra inlämningen. Det var bara det att jag, på ett alltför bekant sätt, avvek från planen och istället skrev en ny text. Das ist nun verboten.
Konsekvens av handslag: öppna bara gamla dokument. Det finns inga nya dokument att skriva i. Nya dokument skapas bara för att klistra över till, vid inlämningen.
Jag färdas genom ett snöigt Småland, på väg mot utbildningsdagar i trakten kring Stockholm. Kikar i dagboksanteckningarna från igår förmiddag. Anteckningarna slutar med de namn som står Silas närmast, då han dikterade vad jag skulle skriva.
Vi satt i soffan efter att ha varit ute på cykelexpedition till parken. Silas lutade sig över min bok, kanske övervägande om han skulle ge mig ett tidigt Nu räcker det, pappa, vilket han har börjat säga när han anser att jag har läst/skrivit klart. Jag får väl ofta 3-4 minuter, skulle jag tro. Men det kom inget sådant.
Istället fick jag berätta vad jag skrev: Jag skriver om när du cyklade i parken och upptäckte spår efter traktorn i gräset. Nästan direkt ville han diktera: Uuute på leeekplatsen … (tankepaus). Men sedan kom en förväntad vändning: Skriv Silas! Skriv Stina! Skriv Jo-Kim! Och så vidare. I namnande, skrivande.
”Den digitala hägringen på stationsväggarna är förföriskt skön, men konstgjord.”
Jag läser i boken ATTRAKTION – Konsten i Citytunneln: ”Den digitala hägringen … ”
*
Ibland är tillfälligheterna på ens sida.
Sommaren 2016 funderade jag mycket på konsten i Malmös Citytunnel. Den sommaren gick min blick främst genom Triangelns station, mitt barn och verket ”Spårsken”. Vi bodde nära den stationen, så det var därifrån vi for. Och, vilket är viktigare för den här serien med texter, det var där vi väntade på perrongen: Hur kommer vi att prata om det här om några år? Vad kommer mitt barn kalla de här färgerna som rör sig över väggarna?
En julidag sommaren 16 var Silas kvar i stugan med sin farmor och faster. Stina och jag tog bilen till Laholm. Vid torget med fontänen ligger Bokhandeln. I Bokhandeln finns en ansenlig REA-källare. I en hylla fann jag ATTRAKTION. När jag kom hem till Malmö igen fantiserade jag om att ta fram den om några år, för att samtala om verken.
*
Numera pendlar jag från Malmö C till jobbet i Skurup. Och de här texterna kommer framför allt handla om det verk som finns där, på Malmö C Nedre: ”Annorstädes” av Tania Ruiz Gutiérrez.
Jag vet inte när, eller hur, intresset väcktes för mig.
Det kan mycket väl ha börjat med en förbiglidande plats som liknade en annan (i mitt minne). Om så, och låt oss säga det för en stund, drogs jag in på det sätt som verket sägs önska: här ska vi få illusionen av en annan plats. Stilla på perrongen glider andra reser – från 40 olika länder – förbi över betongen.
Men det kan ha börjat hur som helst egentligen. Videoinstallationen ”Annorstädes”, där ”1200 sammanfogade filmsekvenser svävar på väggarna”, är inte ett verk i en konsthall, så jag minns inte första gången jag såg det. Kanske sprang jag till ett tåg och hann knappt ta in verket. Som så ofta med ett illusionsverk, det handlar i någon mån om upprepning. Över väggen projiceras videofilm, och plötsligt – ett inkommande tåg kommer emellan. Där står du, väntar kanske på nästa tåg.
*
Låt oss säga att det började med att också jag betraktade verket som en (global) utblick snarare än en inblick (lokalt). Den här serien texter kommer ofta handla om hur verket numera intresserar mig som något lokalt (i brist på bättre ord). Ja, hur verket eventuellt kan sägas handla om Malmö.
Igår Skärtorsdag.
Jag hade mycket (barn)fri tid och tog bussen till stationen för att titta på verket. Jag tänkte skissa vidare på en dikt utifrån namnet, ”Annorstädes”. Men verket var nere. Eller borta. Eller man vet inte. Nervositeten, ja.
Jag har gjort vissa efterforskningar sista veckorna, och jag har läst i gamla tidningsartiklar att projektorerna måste rengöras. Och att det är kostsamt. Men det var väl bara en gång per år?
Skärtorsdag.
*
Mitt generella, och aktuella, förhållande till verket låter sig beskrivas.
I väntan på morgontåget brukar jag ta några minuter till umgänge. Jag går då längs grannperrongen, 1b, där man finner en av verkets projektionsväggar. Oftast söker jag en bild utan att ta en. En för det inre, för stunden. I väntan på dånet när grannperrongens tåg mot Köpenhamn dundrar in bara någon minut före mitt tåg mot Ystad. Köpenhamnståget som då täcker för. Ljus som rinner längs ledningarna, på vagnarnas tak.
Det är en vardaglig rutin. Ett bildbegär som inte riktigt handlar om ”en bild”. Kanske mer en puls med hjälp av videons rörelse.
En rutin, men inte bara på ett enskilt plan. Det är ju inte ”mitt” tåg jag väntar på. Jag är inte ensam om att – dag efter dag – dra mig längst bak på perrongen, till vagnen med tyst avdelning. Några numera välbekanta ansikten iakttar mig i rutinen. Ibland utbyter vi ett snett leende. En sådan här serie med texter kan mycket väl få mig att tala med dem om verket. En morgon.
Det här är den första texten i en serie om konstverket ”Annorstädes” på Malmö C Nedre.
23 mars.
Denna vill inte glömma tåget.
Det handlar om min mössa. Den enda tjocka jag har. Som jag trodde var glömd på tåget, en dag innan all snö kom. Vilket jag hann berätta för Silas, på glömskans dag, när jag hämtade på förskolan. Han satt i soffan med en bok i knät, jag hukade, och fick berätta innan han skuttade upp och ut.
Men den var inte var glömd på tåget. Den låg i ett klassrum. För Silas förblev den däremot glömd på tåget. När jag sätter på mig mössan tittar han allvarligt från vagnen och säger: Denna vill inte glömma tåget.
Syftningen svajar när meningarna blir längre.
Det har varit många kortare meningar om mössan på vägen till denna svajande bro. Det har varit: Inte glömma tåget, pappa. Pappa glömma tåget. Inte glömma mössan tåget. Det är som klosslikt, om man så vill. Eller Vide. Gulnader. Växtsäsonger. Byggsats utan tillhörande ask. Ask för vide. En tjäle som går ur marken.
Och behovet av fler hjälpverb, äro akut. Allt som nu inte vill. Det var mars det: Pottan vill inte, Manne vill inte, Pappa vill inte, gurkan vill inte. Men ett får har skjutits till. Silas får mera fil. Finns fil. Silas får fil. Troligen ”vill Silas får fil”, i det närmaste.
För att syftningen ska bli lyhörd krävs det att hjälpverben kommer samman. Det smärtar lite i föräldrakroppen, själva språkets under. Kan jag få mera fil? Så heter det väl först i maj. Hur det nu än är möjligt för oss att kunna bli lyhörda. Hur vi nu än får nå dit. Ja, hit.
säger Ylva Eggehorn i ett samtal med Daniel Sjölin. Man kan nog, utan att ta i, säga att de två möts i en syn på livet som finner vår samtids rådande syn befängd. ”Inställningen att vi till varje pris ska må bra är ju också en narkotisk flykt från smärta”, säger Eggehorn lite senare i samtalet.
Dogmer för livet smittar såklart av sig på förutsättningarna för det skrivande livet. Och skrivandet, det kräver något slags space som kan hysa allvar. Jag uppskattar sådana här berättelser om … förr, som Eggehorn drar; hur vanliga arbetare förväntades vilja lära sig ett ord som ”imponderabilia”. Om inte för annat, lyssna till samtalet för att ge det ordet en chans i livet.
Allt levande
språk
Allt levande har
språk
Allt levande som
har språk, allt av
språk, rent
faktiskt
berövas, bebyggas, upp
i eller runt eller med
eller
i stigande grad sjunkande
tid, eller allteftersom
det står: ”Man förändrar inte
verkligheten. Man förändrar
istället språket som skall
beskriva verkligheten.” och det
stämmer inte, inte
om man
med man menar
det levande
menar verkligheten och
med verkligheten det levande
som späds, undfaller
stigande
spänns ut förändrat, vid kungspingviner
vars öde hotas, spätt eller spett
eller inget ord men förkunnas förkunnad
eller dra förbi
allt levande
som mellanförfarande, ett
utanför-foret
inuti
som former
för berättande växt, icke, inte
siffrorna för försvinnande
arter, allt åter-
stående
av
språk
som vore
21 mars.
Jodå, både Jenny och jag lämnade in text till deadlinen den 15 mars. Det skulle vara fullt möjligt att färdas tryggt tillbakalutade mot nästa textsamtal. Sedan parkera, slå oss nerpå rastplatsen, lägga en halvtimme på var text. Nu blir det inte så, för vi viker av på färden.
Ett par dagar efter deadline skickar Jenny ett sms:
”Texten är nu en annan. Annan miljö, annan gestaltning, annat fokus. Funderar på om vi ska ha planeringssamtal istället för textsamtal. Texters framtid och planering osv … ? Vad säger J om det?”
Jag svarade ett rungande ja till det. Det är hög tid för ett planeringssamtal snarare än ett rutinmässigt, pliktskyldigt textsamtal. Vart är vi på väg? I våra enskildheter. I våra projekt.
Jennys omläggande av vägen fick mig att minnas ett samtal vi hade i ”Textgruppen”, när K och S ännu var med. I december 2015 bestämde vi oss för att alla skulle skriva ett ”författarbrev”. Utifrån dessa brev skulle vi sedan hålla vårt samtal.
Jag letade nu fram min text från den 30 december 2015. Typiskt mig med ett långt brev – av det slaget. Jag lyfter ut ett stort parti i mitten och lägger här ned början och slutet:
Kära textgrupp,
Nu har jag slagit mig ner på Doffeln. Det är ett ”fik på vägen” i bokstavlig mening, för här köper pendlarna sitt kaffe innan de tar rulltrappan ner till Triangelns station alldeles intill. Även jag, som pendlare till Skurup, sticker i all hast in mitt huvud här om morgnarna.
Utöver pendlarkaffe erbjuder Doffeln även ett paradoxalt lugn för ”ensamsittande”. Här får man inga ”du borde gå snart”-blickar. Det här är ett ställe att skriva på. I alla fall kortare pass.
Idag är jag så sakteliga på väg till simhallen. Kockumsbadet. Ja, stadens historia finns i namnen. (Även Doffeln har en genuin historia, men den kommer jag inte ihåg i detta nu. Kockums historia har ni nog ett hum om allihop i gruppen.)
Ja, jag är på väg. Mellanlandningens text. Varför?
(…)
Så?
En svit av sviter?
Låt oss hoppas att jag kan pin-point:a några DETALJER nu. Sammanhangsmässiga detaljer. Alger som göder havet (och den oöverblickbara helheten).
Utifrån tre frågor:
På 1 svarar jag Ja, det är en dikt från vårt år ihop på utbildningen. Det är dikten som börjar:
får
och får känna
stilla
och som du
får
och får kännas
härifrån
Där är duet dels läsaren och dels en älskande. Det är poetiken. Det är ingången eftersom 2. Jag brinner egentligen alltid för samma SKÄL. Ett kontaktsökande. Så banal vill jag vara? Ja, jag tror det. 2. Jag brinner för att skriva en kontakt med ett du. Läsaren, den konkreta, och det gudomligt-onåbara.
I dikterna är duet ”ambulent”: det är ibland en kär, ibland en främling, (numera) ofta mitt barn, min älskade, min far, osv.
På 3. svarar jag – att jag ens ställer den frågan. Den säger bara att jag är hemskt långt ifrån att vara textnära i mitt liv med mina egna texter. Den generella frågan är … strunt.
Gå till texten. Texterna. Ord för ord. Hoppas jag att jag kommer göra innan vårt kommande samtal – med anledning av ATT vi kommer att ha samtal. Om skrivprocesserna våra.
Kram på er!
Mot cykeln och simhallen och 2016.
/Joakim
Nej, den där inledande sviten är borta sedan länge. Omläggningarna äro många med åren.
Torsdag, 23 juni, 2016.
Förmiddag.
Jag har sovit. Stina har låtit mig sova.
Jag har drömt. Jag drömde om att vara på resa med Silas. Vi kom till
en storstad (södra Europa) och letade efter huset vi skulle bo i. Kväll
eller natt. Insektssvärmar högt upp på fasaderna. Andra letade också
på de små gatorna. (Flyktkonnotation.)
Huset var fint, men så snart vi kom upp på ovanvåningen fick jag panik
på väg till sovrummet. Det var en stor glipa vid väggen … Silas skulle
kunna trilla ner.
Vi lägger oss … och genast är Silas borta … jag springer upp för att leta och
hör hur han går in på toan … jag springer med blicken i glipan … lättnad i
varje sekund som han inte ligger där nere … på toan är det mörkt … han
står i ett hörn och kissar. Jag vet först inte om jag ska skratta eller gråta,
då det visar sig att det är en barn-toastol där. Du växer upp, du går snart.
Det här var fjärde natten i rad som jag drömde om dig. Nu slappnar jag av
(från mycket som varit med tidigare).
textdungen 