Semantiska pinnar (XXIII)

23 mars.

Denna vill inte glömma tåget.

Det handlar om min mössa. Den enda tjocka jag har. Som jag trodde var glömd på tåget, en dag innan all snö kom. Vilket jag hann berätta för Silas, på glömskans dag, när jag hämtade på förskolan. Han satt i soffan med en bok i knät, jag hukade, och fick berätta innan han skuttade upp och ut.

Men den var inte var glömd på tåget. Den låg i ett klassrum. För Silas förblev den däremot glömd på tåget. När jag sätter på mig mössan tittar han allvarligt från vagnen och säger: Denna vill inte glömma tåget.

Syftningen svajar när meningarna blir längre.

Det har varit många kortare meningar om mössan på vägen till denna svajande bro. Det har varit: Inte glömma tåget, pappa. Pappa glömma tåget. Inte glömma mössan tåget. Det är som klosslikt, om man så vill. Eller Vide. Gulnader. Växtsäsonger. Byggsats utan tillhörande ask. Ask för vide. En tjäle som går ur marken.

Och behovet av fler hjälpverb, äro akut. Allt som nu inte vill. Det var mars det: Pottan vill inte, Manne vill inte, Pappa vill inte, gurkan vill inte. Men ett får har skjutits till. Silas får mera fil. Finns fil. Silas får fil. Troligen ”vill Silas får fil”, i det närmaste.

För att syftningen ska bli lyhörd krävs det att hjälpverben kommer samman. Det smärtar lite i föräldrakroppen, själva språkets under. Kan jag få mera fil? Så heter det väl först i maj. Hur det nu än är möjligt för oss att kunna bli lyhörda. Hur vi nu än får nå dit. Ja, hit.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s