Den ömsinta boken Annorlunda hos ekorrarna. Om Werner Aspenström. Tretton läsningar. hittade in i mitt liv i maj. Här presenteras juni månads skrivövning – vilken tar ut svängarna en del – och den vilar helt och fullt mot saker som Ida Linde tog upp i sin text ”ATT STÄLLA SIG LYSSNANDE” ur nämnda bok. Övningen är bloggens sjunde i serien.

 

Gör dig sådan att text uppstår

I sin text problematiserar Linde vad det innebär att lyssna (för den som vill skriva): ”Att ställa sig lyssnande, är det att ropa på hjälp?” Ja, att ropa eller lyssna för att man inte kan skriva; det tycks vara sammantvinnade företeelser.

Linde påminner sig om att Bengt Emil Johnson har sagt att saken gäller att göra sig sådan att poesi uppstår. Här gryr en skrivövning.

Skriv en text (för guds skull, ingen dikt!) om hur du behöver röra dig, göra dig, göras av andra, stanna till, med mera – för att text ska uppstå.

Alternativt:

Skriv en text om hur du inte vet vad du behöver göra för att poesi/text ska uppstå (räds för guds skull inte att dikta om saken).

Förslag: Avsätt två separata skrivpass för den här skrivövningen. Relativt korta skrivpass, då övningen primärt syftar till att den skrivande ska finna/skapa ett stoff att använda sig av i annan (primär) text.

Lycka till!

 

 

 

Det här är bloggens sjätte skrivövning. De övriga hittas genom att man trycker på tagen ”Skrivövning” under den här texten. Den skrivövning som ges för maj är en enklare, lättsammare variant på övning men med en lite filosofisk knorr. 

Dikt med syllogism

Den här skrivövningen bygger på två saker. Dels att du har en föreställning om vad en dikt ”är”/kan vara för dig, dvs. en text med vänsterspalt eller en text med korta strofer eller något annat, och dels – att du intresserar dig för att hitta på en syllogism.

Att förmå dra en slutsats av två premisser, det är vad som utgör materialet för en syllogism.

Exempel på aristotelisk syllogism:

Alla människor är dödliga.
Sokrates är en människa.
Alltså är Sokrates dödlig.

Exempel på joakimsk syllogism:

Allt som transformerar är verktyg.
Jag är inte ett verktyg.
Alltså transformerar jag inte.

Som vi ser kan slutsatsen vara mer eller mindre sann. Gör dig en slutsats som din dikt behöver.

Förslag: Max 12 rader, fördelat på 2 eller 3 strofer. Tidsbestäm skrivandet, dvs. att du, exempelvis, får skriva 30 minuter innan eller efter något bestämt (annat) livet.

Lycka till!

 

 

Den här veckan undervisar jag i poetik på Skrivarlinjen, och eftersom skrivövningen för april är ohemult försenad och helst vill ställas in, så införs här istället en övning utifrån poetikveckan i Skurup.

Med poetik menas rent praktiskt och faktiskt att skriva – om att skriva. En definition som jag finner relativt pragmatisk är Kristian Lundbergs i Jag rör mig mot en nollpunkt där allt är du: ”Poetiken är en fiktiv modell för att skapa större frihet för den som skall skriva dikten, en frihet som vi erövrar genom en slags underkastelse.”

Genom att göra de här skrivövningarna kan vi säga att du arbetar med att tänka på den ”fiktiva modell” som ger ditt skrivande en fläkt av (ramens) frihet.

Uppvärmningsövning (15 minuter):

 1. Tänk på ditt skrivande: vad ser du framför dig? Vad får du för bilder av att tänka på ditt skrivande? Abstrakta bilder (kärlek, sorg, minnen … ) eller konkreta (ditt arbetsrum, ett block, en penna, en träfågel … ), försätt dig i tankar.

2. Med hjälp av dina bilder av ditt skrivande ska du skriva med hjälp av en liknelse eller metafor. Det är flödesskrivande, cirka 10 minuter.

Likna ditt skrivande vid något som kommer för dig (ett bråddjup, ett vattenfall, ett avfall, en spann, en tråd, etc.). Påbörja flödesskrivandet med din valda analogi, och låt sedan skriva hamna var det hamna vill.

——

Huvudsaklig skrivövning (cirka 40 minuter, maximalt 1 sida):

Välj mellan alternativ 1 och 2:

1. Dags att bygga ut en analogi för ditt skrivande.

Bygg ut din liknelse/metafor från uppvärmningsövningen, eller skriv utifrån en ny analogi. Det du ska göra är alltså att skriva en sida som tar sitt avstamp i att likna ditt skrivande vid något annat (ett bråddjup, en symaskin, något av en drömverkstad, krabbans sidledsgång, fiskebåtspersonalens samvetskval, etc…)

För att göra analogin så meningsfull som möjligt: fokusera på frågan – Vad händer när jag skriver? Håll dig nära din skrivpraktik. Vad liknar den faktiskt/fiktivt/ … ?

2. Släpp analogins värld, gå till det konkreta. Var så konkret du kan om din skrivpraktik:
Skriv en text som vilar mot katalogdiktens princip, dvs. att den använder sig av att räkna upp, lista, förteckna, samla. Benämn i din text så mycket du kan rörande din skrivpraktik!

Lycka till!

Det här är bloggens fjärde skrivövning. Februaris övning var mer omfattande och ”tänkt för ett längre skrivande med en god chans till ett rikt textstoff”. Mars månad vänder på steken: nu tar vi bort, ja även det minsta av stoff. Den här gången överlåter vi skrivandets ärende till själen.

Gräv ner vad du behöver minnas

1. Skriv ned något som du behöver kunna/känna i hjärtat.

2. Gräv ner lappen på valfri plats.

3. Gå därifrån, bär det i hjärtat.

Lycka till!

I december föll vinjetten ”Månadens skrivövning” bort, men nu är den åter i det nya året.

Istället för att skriva

Den här skrivövningen lämpar sig exempelvis som en uppvärmningsövning. Man skulle kunna kalla den för ett produktivt ”lurendrejeri”:

1. Skriv en text/dikt där alla meningar/rader börjar med ”Istället för att skriva”

2. Textens längd är helt upp till den som skriver. Ställ lika gärna en klocka på 5 minuter – och flödesskriv – istället för att bestämma dig för att det ska bli 10 meningar.

3. Arbeta om texten eller låt den vara.

Lycka till!

Jag har nästan inga vänner. Det handlar inte bara om klass.

Det stramar lite i fingrarna när jag skriver det, händerna undrar väl om huvudet verkligen vill att de ska skriva någonting så… besvärande för det personliga varumärket? Det kan handla om klass. För även om vi lever i världens självständigaste land – eller kanske just därför – är vännerna viktiga accessoarer. Det handlar om klass. Det får gärna skramla om oss. Det handlar om klass. Vi som är bäst i världen på att frigöra oss från familjen och handplocka våra kretsar. Det handlar om klass.

Ensamhet är i alla fall inget man koketterar med. Det kan handla om klass. Man ska ha vänner. Det handlar om klass. Nära och helst bästa. Det kan handla om klass. Men jag har nästan inga. Det kan handla om klass. Inte som jag brukade ha. Det handlar inte bara om klass.

Det bekymrar mig. Det handlar inte om klass. Man har ju hört om DEN MANLIGA ENSAMHETEN. Det handlar inte nödvändigtvis om klass. Den där som kommer och tar män i mitten av livet och släpar ut dem i mörkret där de lämnas att dö (eller döda sig själva). Det kan handla om klass. Typiskt karlar. Det handlar inte om klass. Eller åtminstone var femte. Det kan handla om klass.

Forskarna varnar för ensamheten. Det kan handla om klass. Den är smittsam och dödlig. Det handlar inte bara om klass. Man måste vara på sin vakt – lite som med födelsemärken och underkylt regn – men det är jag tydligen dålig på för nästan alla vänner försvann. Det kan handla om klass. Eller om det var jag som försvann. Det handlar om klass.

Vi försvann. Det handlar alltid om klass.

Inte spårlöst. Det handlar om klass. Vi skickar sms ibland. Det handlar om klass. Flera gånger om året faktiskt. Det handlar om klass. Men de innehåller sällan någonting som för handlingen framåt, bara poänglösa anrop från ramberättelsens utkanter. Det handlar om klass. Mest om fotbollslaget vi brukade följa från läktarplats hemma i barndomsstaden och nu följer på text-tv. Det handlar kanske inte om klass.

Text-tv är väl förresten också typiskt karlar. Det handlar väl inte om klass. Tror jag. Det handlar om klass. Nästan säker på att jag aldrig sett en kvinna bläddra på text-tv. Det kan inte handla om klass. Själv är jag där varje kväll, det är nästan som en ritual innan läggdags. Det kan handla om klass. 377 och sen 100 och sen kanske 300 också. Det kan handla om klass. Någonstans vet jag att de bortslarvade vännerna gör samma sak. Det handlar om klass. Eller det vet jag väl inte alls men jag vill tro det. Det handlar om klass. Att vi sitter framför text-tv och är ensamma tillsammans. Det handlar om klass. Åtminstone. Det handlar väl om klass.

Om du är född på 2000-talet bör det kanske nämnas att text-tv är ett slags lågupplöst internet som kan nås med fjärrkontrollen till teven och som aldrig utvecklas. Det handlar om klass på en global nivå. Text-tv ser exakt likadant ut i dag som det gjorde i slutet av förra århundradet och det finns väl ett lugn i att någonting får vara beständigt i en värld där allting annat muterar och vänner försvinner. Det handlar om klass.

Framför text-tv är vi ensamma tillsammans. Det handlar kanske inte om klass.

Vi hade ändå aldrig något omedelbart behov av att se varandra i ögonen. Det kan handla om klass. Typiskt karlar. Det handlar om kapital. Faktiskt. Kapital. Jag läste någonstans att forskare hittat mönster i fotografier av människor som samtalar: när kvinnliga vänner pratar står de ansikte mot ansikte och tittar på varandra, medan männen står sida vid sida och tittar ut i världen. Det handlar om kapital.

Det säger någonting om någonting. Kapital. Vi kanske alltid var ensamma tillsammans? Det handlar om kapital. Redan innan vi drev isär. Kapital. Men vi pratade i alla fall. Kapital. Om allt medan vi tittade på världen. Kapital.

Sen försvann vi. Det handlar om klass. Eller jag. Det handlar om klass. Det var nog mest jag som försvann, om sanningen ska fram. Det handlar om klass. Strax efter att barnen kom. Det handlar om klass. Men jag hade inget val! Det handlar om klass. Jag är den sortens människa som förlorar kraft i närheten av andra människor och det spelar liksom ingen roll om de är underbara, förr eller senare måste jag vara ensam och återhämta mig för annars går jag sönder. Kapital. Så när barnen kom och livet kantrade under tyngden av andra människor började jag kapa kontakter för att frigöra tid. Kapital. Efter andra barnet fanns det inte egentid kvar för någonting annat än den läkande ensamheten. Det handlar om kapital.

Vännerna sorterades bort. Kapital. Mina vänner. Kapital. Hennes vänner är kvar. Kapital. Eller våra vänner som det heter på familjelivska. Kapital. Det är inget fel på våra vänner, de är utmärkta men de är inte mina. Det handlar om kapital. Mer som andelsvänner. Det handlar om klass. De tillhör föreningen. Det handlar om kapital.

Jag har nästan inga som är mina. Kapital. Bakom detta kritiska “nästan” finns en handfull män och kvinnor som jag faktiskt träffar i verkligheten ibland. Klass. Minst en gång om året i alla fall. Klass. Och där någonstans går väl gränsen mellan teoretiska och riktiga vänner, när man faktiskt träffas i verkligheten. Det kan handla om klass. Ibland. Sorg, kapital.

Vi säger att vi måste ses oftare, att vi måste göra någonting. Sorg, kapital. Någon sport kanske. Kapital. Typiskt karlar. Kapital. Faktiskt. Kapital. Det finns studier som visar att manliga vänner behöver en aktivitet för att hålla liv i sin vänskap, som fiske eller bordtennis eller krig, medan kvinnliga vänner bara behöver en telefon. Sorg, kapital. Det tvivlar jag inte alls på. Det handlar om kapital. Det skulle aldrig hända att jag ringer en vän för att liksom bara prata. Det handlar om klass på flera sätt.

Men det där med fiske och bordtennis är krångligt för det kräver ju någonting. Det handlar om kapital. Ska man behöva anstränga sig? Kapital. Organisera sin vänskap? Klass. Riktig vänskap borde väl vara självförsörjande? Kapital. Eller så är det just det den inte är. Klass.

Jag kanske kunde hitta ett mindre krävande mellanläge med någon av mina kvinnliga vänner, där jag kastar ett bouleklot medan hon tittar på mig och pratar? Det handlar om klass. Eller så kommer det ett litet krig och löser alltihop. Kapital.

Mannen jag skulle kalla min bästa vän hittade jag för bara några år sen, strykande i skarvarna mellan era redan rollbesatta liv. Det kan handla om klass. Ett osannolikt fynd. Det kan handla om klass. Ett Bosmanfall. Kapital. Honom träffar jag ungefär tre gånger om året och vi äter bara lunch men som vi äter lunch. Klass. I en och en halv timme äter vi lunch. Klass. Och pratar om allt. Det handlar om klass. Vi tittar till och med på varandra. Kapital.

Jag är inte ensam. Kapital. Jag har bara en stigande känsla av att det saknas ett “än” i den meningen. Klass. Jag är inte ensam än. Det handlar om klass.

Jag kanske klarar mig från att släpas ut i det där mörkret men jag börjar förstå hur det skulle gå till. Sorg, kapital. För jag lever plötsligt i en socialt försåtsminerad värld. Klass.

Om barnen flyttar hemifrån en dag eller om hon gör det eller om naturen krypskjuter onormal celldelning på några människor i min krets skulle jag kunna bli ett lätt byte för ensamheten. Det handlar inte bara om klass.

Notera gärna hur föregående stycke inleds med ett “om”, jag har inte riktigt accepterat att det kan röra sig om ett “när”. Det handlar om så mycket mer än klass.

Texten inflikar meningar mellan samtliga meningar i Andrev Waldens krönika ”Mina vänner försvann, hennes är kvar” vilken du finner här: Mina vänner försvann

I och med den här skrivövningen inleds en ny vinjett på bloggen: Månadens skrivövning. Övningarna kommer (troligen) att presenteras för bloggens läsare i början av en ny månad.

Baksidestexten

Den här skrivövningen bygger på en enda princip, att du använder dig av en okänd bok med baksidestext. Hypotetiskt kan du alltså ta en roman som du har hemma – men ännu inte har läst. Men du får ut mer av övningen genom att ta en bok som du ser för allra första gången. Övningen utförs därför med fördel på ett bibliotek:

1. Ta en skönlitterär bok med baksidestext ur hyllan. Välj helt enkelt utifrån att titeln ska tilltala dig.
2. Sätt dig där du tänker skriva. Läs baksidestext långsamt.
3. Dags att skriva. Skriv inledningen på boken!

I min tanke handlar övningen mestadels om att öva på att fatta val i skrivandet. Att bländas eller glädjas av författarfriheten. Eller kanske helst både och.

Det är viktigare att begrunda vad ens skrivna val får för konsekvenser för texten än att skriva mycket. Hellre bara skriva 5 meningar, men samtidigt upplåta sig till att fundera på vad dessa meningar kan tänkas betyda för den fortsatta texten, än att skriva en hel sida och ”ta med lite av varje”.

*

Notering om övningen:
Jag gjorde den här övningen med min profil i ”Kreativt skrivande” på Skurups folkhögskola den 7 november. Ett huvudsakligt skäl till att vi använde övningen var att vi befann i skolans bibliotek denna dag. Vi var inhysta bland böckerna och använde oss av desamma. En sak som blev tydligt med övningen var att det ganska sannolikt är som så; man blir sugen på att skriva utifrån titeln, men sedan styr baksidestexten ”för mycket”.

Exempelvis började baksidestexten till romanen Egentligen älskar jag någon annan lovande med ett jag i en skog, men sedan blev det too much med att det lät som en ”Hans och Greta”-situation. Således tänkte vi på att det mycket väl kan räcka med titeln för att skriva inledningen på en bok, om man redan är lockad vid titeln. Eller varför inte bara 1 mening från baksidan. Övningen kan varieras.