Semantiska pinnar (XXVIII)

”Man börjar dikta tidigt. Som barn är man alltid diktare. Sen blir man avvand, i de flesta fall. Så konsten att bli diktare är att inte låta livet eller människorna eller pengarna vänja en av med det, bland annat.”

Orden är Stig Dagermans inledning till den kortare texten ”Ett barns memoarer” – och jag läser om den och andra som spelar på liknande strängar, denna onådens sommar. Helst sitter jag i ett träbås ovan havet på Kallbadhuset (vilket har hänt ett par gånger) när jag läser eller egnar.

För några veckor sedan sammanföll läsningen av Dagermans text – i dagen – med en kvällsutflykt till lekplatsen. Silas ville bygga hus i ett pilsnår. Upptrampad mark, ont om större pinnar, gott om lekande barn som kilar in och ut mellan dessa buskar. Plötsligt har han stannat upp och står och skrattar för sig själv. Sedan vänder han sig om mot mig och säger ”En cab, pappa.” Sedan pekar han mot skymningsskyn mellan buskarna och jag fattar och hör: ”en hus-cab, pappa.”

Just den där förnöjsamheten med sig själv, de första sekunderna, utan mig, just den. Att inte avvänjas den. Att se snåret som farkost, bland annat. Att se, bland annat.

Semantiska pinnar (XXVII)

11 juni.

Jag funderar på hur jag vill vikta den, händelsen. Vad rör den mest? Jag lutar åt att se till humorns roll. Att dela humor. Tacksamheten över det. Vid matbordet, till middagen:

Jag: Vet du vad, Stina? Jag saknar knappt snus.
Silas: Vet du vad, pappa? Jag älskar mamma.

18 juni.

Två saker älskar han mest dessa dagar: sin mamma och Gula Huset, vår kolonistuga. Det mest typiska inbrottet i en middag just nu är Mamma, vet du vad? Jag älskar Gula Huset.

Men han har går även runt och sjunger ihop till en väv av varianter av ”jag älskar … ” som då behöver fyllas ut för att få en egen sång. Finast är kanske Jag älskar Manne stort.

Exempel på bakgrunder till humorn: vid nattning körde jag några veckor med Silas, vet du vad? Så här funkar en jordfräs – som sedan följdes av illustrerande kittel. Och Stina tror sig länge ha sagt Vet du vad? Jag älskar dig vid nattning.     

Semantiska pinnar (XXVI)

Häromkvällen skulle Stina laga mat med Silas omkring sig. Hon berättade efteråt om hur han sökt efter något som var spännande nog för att lura henne ut ur hennes önskade göromålsbubbla. Han hävde sig upp i fönstret och ropade ut fantasier som skulle bringa henne till honom:

– Kommer rosa sopbil!

– Den är lik pappa!

– Förskolan brinner!

Semantiska pinnar (XXV)

Purple car.

Nu har vi börjat med engelska. På kvällarna har Silas förhört oss i sängen: Vad heter sopbil? Vad heter brandbil? Vad heter glassbil? Somliga färger föredrar han att de inte översätts, andra ska översättas. ”Green garbage truck” går bra, medan ”blue car” inte tycks låta lika bra som ”blå bil”.

Kanske har det att göra med den – tidigare – fäblessen för att svara ”blå” hela tiden på frågan om ”vilken färg har … ?”.

Det här ”intresset” för engelska kommer sig inte minst av filmer på Youtube. Oftast är det räkne- eller färgfilmer han tittar på. Bilar och andra fordon åker ner i ett färgbad och vid sitt uppstigande ur badet benämns objektet: Purple car.

Förra helgens påskägg adderade en komisk dimension.
Den lilla gula kycklingen som fanns däri kallade  han för ”Yellow School Bus” och den lila kycklingen för ”Purple Car”. Det här gav mycket vatten på Stinas gamla kvarn: fordon är mer som ”personer” (än fordon) för Silas. Och det är bra fantastiskt ändå, hur det är mer väsen än fordon i alla dessa förbaskade fordon.

Eller, om man så vill, hur det är mer språk än väsen och öppet för nya lekar.

 

Semantiska pinnar (XXIV)

Jag färdas genom ett snöigt Småland, på väg mot utbildningsdagar i trakten kring Stockholm. Kikar i dagboksanteckningarna från igår förmiddag. Anteckningarna slutar med de namn som står Silas närmast, då han dikterade vad jag skulle skriva.

Vi satt i soffan efter att ha varit ute på cykelexpedition till parken. Silas lutade sig över min bok, kanske övervägande om han skulle ge mig ett tidigt Nu räcker det, pappa, vilket han har börjat säga när han anser att jag har läst/skrivit klart. Jag får väl ofta 3-4 minuter, skulle jag tro. Men det kom inget sådant.

Istället fick jag berätta vad jag skrev: Jag skriver om när du cyklade i parken och upptäckte spår efter traktorn i gräset. Nästan direkt ville han diktera: Uuute på leeekplatsen … (tankepaus). Men sedan kom en förväntad vändning: Skriv Silas! Skriv Stina! Skriv Jo-Kim! Och så vidare. I namnande, skrivande.

 

Semantiska pinnar (XXIII)

23 mars.

Denna vill inte glömma tåget.

Det handlar om min mössa. Den enda tjocka jag har. Som jag trodde var glömd på tåget, en dag innan all snö kom. Vilket jag hann berätta för Silas, på glömskans dag, när jag hämtade på förskolan. Han satt i soffan med en bok i knät, jag hukade, och fick berätta innan han skuttade upp och ut.

Men den var inte var glömd på tåget. Den låg i ett klassrum. För Silas förblev den däremot glömd på tåget. När jag sätter på mig mössan tittar han allvarligt från vagnen och säger: Denna vill inte glömma tåget.

Syftningen svajar när meningarna blir längre.

Det har varit många kortare meningar om mössan på vägen till denna svajande bro. Det har varit: Inte glömma tåget, pappa. Pappa glömma tåget. Inte glömma mössan tåget. Det är som klosslikt, om man så vill. Eller Vide. Gulnader. Växtsäsonger. Byggsats utan tillhörande ask. Ask för vide. En tjäle som går ur marken.

Och behovet av fler hjälpverb, äro akut. Allt som nu inte vill. Det var mars det: Pottan vill inte, Manne vill inte, Pappa vill inte, gurkan vill inte. Men ett får har skjutits till. Silas får mera fil. Finns fil. Silas får fil. Troligen ”vill Silas får fil”, i det närmaste.

För att syftningen ska bli lyhörd krävs det att hjälpverben kommer samman. Det smärtar lite i föräldrakroppen, själva språkets under. Kan jag få mera fil? Så heter det väl först i maj. Hur det nu än är möjligt för oss att kunna bli lyhörda. Hur vi nu än får nå dit. Ja, hit.

Semantiska pinnar (XXII)

Torsdag, 23 juni, 2016.

Förmiddag.

Jag har sovit. Stina har låtit mig sova.

Jag har drömt. Jag drömde om att vara på resa med Silas. 
Vi kom till
en storstad (södra Europa) och letade efter huset vi skulle bo i. Kväll
eller natt. Insektssvärmar högt upp på fasaderna. Andra letade också
på de små gatorna. (Flyktkonnotation.)

Huset var fint, men så snart vi kom upp på ovanvåningen fick jag panik
på väg till sovrummet. Det var en stor glipa vid väggen … Silas skulle
kunna trilla ner.

Vi lägger oss … och genast är Silas borta … jag springer upp för att leta och
hör hur han går in på toan … jag springer med blicken i glipan … lättnad i
varje sekund som han inte ligger där nere … på toan är det mörkt … han
står i ett hörn och kissar. Jag vet först inte om jag ska skratta eller gråta,
då det visar sig att det är en barn-toastol där. Du växer upp, du går snart.

Det här var fjärde natten i rad som jag drömde om dig. Nu slappnar jag av
(från mycket som varit med tidigare).

 

 

Semantiska pinnar (XX)

Söndag. Eftermiddag.

Silas har precis gått ut med sin (gå)cykel. Jag önskade god tur vid hissen. Stina hade egentligen aviserat en utgång med ”vill du inte prova dina nya stövlar”.

Förmiddag: 31:ans buss genom industriområdet, bort till Jägerso Center. Ett vulgärt stort Coop. Ljusgröna stövlar som alternativ till rosa eller blå. Barnet sover i butiken. Vi får välja.

Silas i sina ljusgröna stövlar, över sin svarta cykel, i hissen. Det som slog mig när jag gick in i lägenheten igen var att Stina kommer att få höra om ”nös”, ”nösa” och kanske ”nöset”. Singular- och pluralformer för snö. Inte mycket nös kvar.

Och detta med ”a” som ändelse har varit viktigt i veckan. Han har hittat ett mönster och vill visa det. Som när vi läser en bok på toan (läsningen har flyttat från sängen till pottan) och ett djur äter gräs. Det är bara det, att det helt klart är flera olika gräs (i höjd, färg, plats) på uppslaget i boken. Först säger han att det aktuella djuret äter gräs. Jag också. Sen tittar han och ser att det är flera gräs. Nej pappa, gräsa. 

Det är en vacker komik. (Den skulle kunna komma sig av att ordet skorna sitter som en smäck och har varit med länge. Om man börjar leta efter delar i mönsterfyndets historia.) Det är komiskt att ett infinit tempus för verb även blir plural. Barnet lever ju så länge i det infinita: Köra, pappa. Gapa, pappa. Silas följa med. 

Semantiska pinnar (XVII)

23595705_348161232319921_268038519417470976_n

Det fanns en text jag ville skriva om den här bilden. Den skulle handla om min naiva tanke på att spara ”reserv-grisen” till en dag då Silas står på en av trösklarna till vuxenlivet, kanske hans 18-årsdag eller studenten. Bilden är från november förra året.

Jag tänkte att det skulle finnas humor och allvar i det där, i att ta fram en ”okänd kusin” till Manne, hans barndoms favoritgris. Idén fann ingen förtröstan varken hos min sambo, min mamma eller min syster. Skulle han tycka att det var roligt? Nej, kanske inte det. Kanske inte. Men vem skulle kunna veta.

I fredagskväll försvann Manne i mörkret medan vi for omkring på en lekplats här i Kirseberg. Vi rörde oss i en vid cirkel en bit ifrån cyklarna och troligen tog några händer den kära grisen från cykelstolen/marken. En hunds mun, ja lika tänkbart. I vida, lätta cirklar: söka den bästa pinnen bakom buskgränsen, upptäcka att en gunga lät som en elefant, springa i livet.

Idag söndag tänker jag att det inte var märkligt – inte ett varsel – att jag sneglade mot cyklarna; Manne kunde ju ha varit önskad i leken. Manne var ju alltid för att vara med. Bitande ironiskt, för försvinnandet, är att jag satte grisen i cykelstolen delvis på grund av att Silas hade trampat på Manne på vägen till lekplatsen.

”Jag har tänkt på Amanda”, viskade Stina mellan cyklarna när vi närmade oss hemmet i mörkret. Ett namnförlag, ett ljudande någorlunda nära Manne. När vi kom upp i lägenheten var Stina och jag mer förkrossade än Silas – som hade gått in i något slags ”undanträngande”.

”Silas, det är någon som har kommit på besök … ”. Fram ur garderoben gled ”reserven”.  Manne! Ja, lättnaden när han benämner reserven vid det enda ersättningsnamn som kan vara rätt, i det första skedet. Inte Manne! som kom fem sekunder senare.

Lördag. Ingen enkel dag för kärleken, anknytningen, familjesystemet. I praktiken rörde inte Silas vid ”Manne 2” frivilligt. Vi placerade den nya grisen i händerna på honom. Den sjönk ner som en bortstött filt mot hans fötter i vagnen.

Lördagens naiva tanke var – givetvis – att hoppas på ett mentalt skred där inget skred kunde finnas. Som på morgonen, när den nya grisen kallades för Lilla Manne av Silas. Eller när hans hand oeftertänksamt vilade mot den när vi åkte buss, vilket jag direkt ville koda som ett insjunket ja.

27894478_454066468342134_7593774098002477056_n(1)

Lördag kväll. Jag tittade in på sovrummet bara för att få se honom. På den första bädden låg ”Manne 2”. Mot väggen, på den andra bädden, låg Silas. Det såg ut som att han höll sig demonstrativt ifrån den nya. Inte tog han i grisen när han somnade heller. Att somna utan Manne, med en fejk vid sin sida; bäst att hålla om sitt hjärta själv.

När Stina kom hem från jobbet vid 22 hade jag varit ledsen. Över Manne, och vad det handlar om; att få syn på vårt barn, vårt liv, erfarandet av barndomens gång. Med ett ord från en dikt i januari: bryrselåkommor.

Det handlar inte bara om att Manne satt med och åt ett år, borstade Silas tänder, hängde i fönstret och rapporterade vad som syntes i fönstret (på bussen, tåget, bilen, … ), dansade, grävde, ramlade, var ”kramspöke”, och så vidare. Det handlar inte bara om att Manne var levandegjord in absurdum av Stina och mig och vidare i släktleden. Det handlar om så mycket mer. Och det skulle ju ha räckt med detta att den kära grisen var just levandegjord in absurdum för att hjärtat skulle värka för Silas.

Söndag förmiddag. Vi ska ut och handla. Jag ställer fram ”Manne 2” på byrån i hallen. Silas tittar tyst på den från vagnen. Jag flyttar över den till vagnen och vi går ut till hissen. Silas vänder sig om och säger Manne stanna hemma? Du menar gamla Manne, frågar ja. Han svarar ja, och jag lutar mig över honom och säger att Manne är borta. Kommer du ihåg? Han vänder sig framåt, säger inget.

Vi rullar ut från huset och han tittar ner på den ljusa, irriterande rena grisen som ligger över hans knän: Glad Manne?! Nya Manne ser glad ut? Ja! En stund håller Silas sedan sina händer i grisen och vi är tysta i kylan och solen. I butiken puttar han undan den och somnar.

Semantiska pinnar (XVI)

Idag blev jag påmind om hur jag har längtat efter att Silas ska ”rätta” mig, om världen, i världen. Vi var på cykeln på väg till lekplatsen efter att jag hade hämtat på förskolan. När vi rullade in i Kirseberg mötte vi hund efter hund på cykel- och gångbanan. En större hund skällde ivrigt på andra hundar (bakom och framför).

– Äller, pappa!
– Hunden skäller, ja. Den är nog lite arg.
– Nääj. Hunden glad, pappa.
– Är den inte arg?
– Nääj.
– Okej.
– Pappa också glad.
– Ja, pappa är glad. Är du glad?
– Jaa.
– Vad bra!
– Manne också glad.
– Då är alla glada.
– Jaa.
– Men är du säker på att hunden var glad?
– Jaa, pappa.

Jag förknippar denna korrigeringslängtan mycket med en känsla som växte till sig när jag läste socialpsykologi i Lund hösten 2002. Det var något kapitel av Tomas Johansson, tror jag, som handlade om att förstå hur barn ska lära vuxna (snarare än tvärtom). Det hade ju varit ett annat liv om man hade haft koll på antingen litteraturreferensen eller på blocket från den hösten. Nu får minnet dra förbi bara. Vagt, men nog i sig.