Idag blev jag påmind om hur jag har längtat efter att Silas ska ”rätta” mig, om världen, i världen. Vi var på cykeln på väg till lekplatsen efter att jag hade hämtat på förskolan. När vi rullade in i Kirseberg mötte vi hund efter hund på cykel- och gångbanan. En större hund skällde ivrigt på andra hundar (bakom och framför).

– Äller, pappa!
– Hunden skäller, ja. Den är nog lite arg.
– Nääj. Hunden glad, pappa.
– Är den inte arg?
– Nääj.
– Okej.
– Pappa också glad.
– Ja, pappa är glad. Är du glad?
– Jaa.
– Vad bra!
– Manne också glad.
– Då är alla glada.
– Jaa.
– Men är du säker på att hunden var glad?
– Jaa, pappa.

Jag förknippar denna korrigeringslängtan mycket med en känsla som växte till sig när jag läste socialpsykologi i Lund hösten 2002. Det var något kapitel av Tomas Johansson, tror jag, som handlade om att förstå hur barn ska lära vuxna (snarare än tvärtom). Det hade ju varit ett annat liv om man hade haft koll på antingen litteraturreferensen eller på blocket från den hösten. Nu får minnet dra förbi bara. Vagt, men nog i sig.