Semantiska pinnar (XLVIII)

Tjugoåttonde juni, 2018.

Det var dubbel lekdag för dig. Efter en förmiddag med Loah stundade en eftermiddag med Rut. Och för min del stundade ett överlämnade av brev till Carola.

Du fann kuvertet i stugan och var faktiskt oroad: Bilen är sönder. Den röda, tecknade bilen saknade ett däck. Du blev än mer orolig när jag berättade att Carola skulle få det här brevet. Jag försökte förklara att C. kanske faktiskt tycker om bilar som saknar ett hjul. Det är mer spännande. Du frågade om hon vill laga den, bilen. Jag svarade ja. Du tänkte efter, accepterade. Gick lite fram och tillbaka i stugan med ett sådant där kluckande eller skrockande skratt: Oj, den är sönder, hehe. 

Vi mötte dem vid 6ans buss, precis som sommaren 2017. Ni var busiga, flyende, precis som sommaren som föregick. Pratiga. Uppfyllda. På grusgångarna mellan stugorna frågade Rut om vi har någon kastanj. Det var fint att få säga att vi alla på området har en jättekastanj i mitten, och strax kunde vi peka. Ni delar en förkärlek till kastanjen.

Strax efter att vi kommit fram till stugan berättade jag för C. att hon nu, äntligen, skulle få brev. Korrespondensen – liv. Men det har jag redan fått, sa C under körsbärsträdet. Nu förstår jag inte, sa jag. Silas kom med brevet innan, så snart vi var framme vid stugan. Och så står vi där och ler och funderar på detta med deras delaktighet i korrespondensen.

 

 

 

Semantiska pinnar (XLVII)

Vårt barn är bagaren i luciatåget, gömmer sig fnissande bakom lucia när han ser oss. I slutet av sista sången kan han inte hålla sig längre utan kastar sig i mina armar. På vägen mot toaletten berättar han att han älskar Koffe. Åh barn, åh du kärlek och sockerkringla – du ber oss lyfta dig och pussa dina kinder.

Stina la en lapp vid min kudde efter lucia. Jag läser den och gråter januaris första dagar 2019.

På nyårsafton var ett horndiadem med bland grejerna hemma hos våra vänner. Hornen fungerade som allt möjligt i lekarna. På nyårsdagen berättade Maja, mamman, att hon ”gjort misstaget att fråga Loah vad han ville vara istället för att fråga om han ville vara stjärngosse, lucia, tomtenisse eller… ”. Ja, han svarade älg och älg fick han alltså vara.

Det finns inga bilder på bagaren, och troligen inte på älgen. Jag skulle önska att pedagogerna på vår förskola hade sagt att det var något befriande för barnen, detta att inte fotograferas. Istället hette det att de ”tyvärr inte hunnit samla in underskrifter från oss föräldrar än”. Som om de skulle behöva skämmas för det.

Januaris första dagar – feberdagar för mig. I sängläget läser jag i förra sommarens dagbok och hittar en not om vad som händer med Silas när Loah och han blir nakna. Hur omedelbart lättad han tycks bli av det andra barnets hud. Om jag någonsin lyckades fundera kring något när jag skrev en semantisk pinne, skulle jag gärna fundera kring hudjaget.

Åh barn, åh du kärlek och sockerkringla.

 

 

Semantiska pinnar (XLVI)

Fredag den 23 november.

Nu ryter han åt ”Klang”, för nu är han ”Kapten”. Och Stina är ”Båten”. Nu ska vi komma att dra omkring i Malmö med rop som ”Kom nu, Båten!” , ja jag ska ropa in dem med – Båten och Kaptenen, kommer ni?

Lördag den 24 november.

Efter en natt med krupp. Sömnbristens gäng.

Jag är utsedd till ”Andrekapten”. Förstekaptenen har beställt en lapp för ögat av Båten. Båten klipper till en lapp, målar den svart. Lappen sitter bra över ena ögat.

Några minuter senare med Pippi på Tv:n: Men Båten, jag älskar dig.

En söndag som kallas för fars, den 11 november.

Man säger en del som inte låter helt bra i efterhand. Förvånansvärt ofta kommer man undan genom en gemensam humor. Som när jag säger Jag hämtar en pepparkaka till om du sjunger för pappa. Tjuven, tjuven med melodin från Bamse-låten stämmer du upp i.

Jag tar på mig Heidelberg-kepsen. Den är svart med ett neongult och rosa ”Heidelberg” i vågig, snirklande skrift. Den är speciell, vilket jag tänker på först i bilen, på väg till Möllan för att hämta mamma och hennes hund, Goya. Då slår det mig: detta är ömsesidighetsobjektet. Den gåva som jag kände var från dem båda, tillsammans.

Vi ska till kolonistugan, det är tid att hämta pelargonlådor. Jag ber mamma ta några foton på mig vid stugan. Min pappa har inte varit här. Den enda gång vi har träffats i år fick jag påminna honom om stugans existens.

Fars dag, gå till diskursdikter.

Det skymmer den 8 november. Ikväll spelar Malmö FF en Europacup-match, och vi ska såklart gå på denna match.

På vägen till min systers kalas gör Silas en läsning. Kring Möllan börjar i någon mening ”Malmö” för honom. Det finns Värnhem och det finns Kirseberg och Malmö C och lite till, men Malmö börjar ofta en bit in i Malmö. Det är när vi passerar Folkets parks klassiska ingång på den … västra sidan? längs med cykelstråket. Där gör han en läsning: ”Välkomna … här … i staden”. Det står egentligen Folkets park över ingången. Men det kommer också alltid att stå något om ett här. Någonting börjar vid Möllan: Välkomna här i staden.

Måndag den 26 november.

Men var har vi köpt Manne?
Jag vill knappt svara. Måste vi komma fram till att gosedjuret är från ICA MAXI? Måste det ta slut så abrupt?

Annat växlar och tillkommer, å andra sidan, lika abrupt. Det stormar in och ut. Idag heter han ”Gräsmattan”, och hans älskade mamma heter ”Sanden”. Så här kan det låta från rummet bredvid:

Då säger Sanden ”Gräsmattan är min bästa vän”.

 

Semantiska pinnar (XLV)

Runt 06-snåret den 12 december.

– Du sov i min säng. Vet du var jag sov i natt?
– Nä.
– Jag sov på soffan.
– Nä, du sov på Lokförar-Pågatåget.
– Okej.
– Var är farmor?
– I Jönköping.
– Nä, Bamses farmor.
– Aha. Hon är i sitt hus på berget.
– Det stämmer.
– Var är min farmor?
– Hon är i sin lägenhet i Jönköping.
– Det stämmer. Var är Goya?
– Goya är också där.
– Stämmer. Ska Goya kissa nu?
– Det stämmer.

Semantiska pinnar (XLIV)

Men jag trodde att du skulle leka med mig.
Men jag trodde att du skulle leka med mig.
Men jag trodde att du skulle leka med mig.
Men jag trodde att du skulle leka med mig.
Men jag trodde att du skulle leka med mig.
Men jag trodde att du skulle leka med mig.
Men jag trodde att du skulle leka med mig.
Men jag trodde att du skulle leka med mig.
Men jag trodde att du skulle leka med mig.

Semantiska pinnar (XLIII)

Sextonde november.

Det var som ett definitivt bekräftande av att rolleken, bara rolleken, gäller. Stina frågade Men har du några föräldrar? och vi skulle äta fiskgratäng och Silas vred lite på sig i stolen, tänkte efter, log, svarade med eftertanke: Nej, jag har klangpoliser. Vi är dina poliser. Vi får inte säga Nu går vi hem, för då skriker du: BARA polishuset! Jag har nu ändrat det konventionella ”hemåt” till ”polishusetåt”. Det går för sig. Både för honom och för mig.

Och det är meningen att de andra ska höra att det är till polishuset vi ska, när vi hämtar på förskolan. Som poliser.

Varje gång vi säger Silas kommer en rättning. Somliga dagar rättas även andra. Som hos tandläkaren i veckan. Är Silas här? Ett utrop i ett väntrum. Ett svar i en tid: JAG HETER KLANG!

Själv får jag vara glad i kortformen för mitt tillfälliga namn. Istället för att kallas ”Kofots-Karlsson Polisen” kallas jag nu för Koffe. Det kan jag tacka Stina för. Det var hennes förslag, vilket alltså fick bifall.

Varje nattning pratas det om att imorgon är det poliskläder som gäller. Som om det var sylt på en gröt. Eller bara sylt och ingen gröt, ett löfte om det söta.

Och det är helt igenom viktigt. Som när han är med till mitt jobb. Som på den lunchen, då rektorn passerar köket och frågar hur det är att vara med pappa på jobbet. Han heter inte pappa. Det är Koffe.

 

Semantiska pinnar (XLII)

Sista tisdagsmorgonen i november.

Jag försöker erbjuda pedagogerna
draghjälp, hukar
frågar så de alla hör: Är du Silas idag?
och hans Nej, omisskännligt,
ett barn som vill något

Och vad ska jag göra av det
att han trumfar
sin omvärld; vad ska jag göra av att han viskar
Gräsmattan till mig, ler och vänder sig mot
rummet och svarar alla: Klang! Jag är Klang idag
Så var är Silas? frågar de och han svarar
Han är någon annan

Så han är hemma idag?
Neej! Han är någon ANNAN!

 

 

Semantiska pinnar (XLI)

November.

Vi ska byta och det blir Stinas tur i nattningssängen. Så snart hon har kommit ner hör jag Du är min bästa kompis inifrån rummet.

Några dagar senare är det Stina som väcker honom från dagsömnen, och då är det lördag, och en då vi alla är hemma, och vi har städat medan han sov, och vid matbordet strax, ännu med sömngrus i ansiktet, säger han Du är min bästa vän och gömmer ansiktet i ärmen. Sekunder som blir till en stund. Jag ser på den täckande armbågen, och en generad haka under den. En bekännelsegest.

Såklart. Det går inte ens en minut innan han tittar åt mitt håll vid det där matbordet och känner in vad detta som han har sagt har gjort, ja med mig. Någon timme senare är vi ute allihop, vi har passerat det lokala biblioteket (där det fanns ett nytt Bamse-pussel! Med Billy Boy, Bamses häst) och han cyklar fort … ut ur parken … i grusvägsbacken … folk stannar och tittar efter honom… jag kommer, så sakteliga, efter er…. kommer sedan ifatt vid en väg som ska korsas. Och du lägger ner cykeln och prövar att rusa mot mig för en kram och ett Du är min bästa kompis. Men rösten sjunker in i sig själv. Det klingar av. Stumpas bara ut. Det stämmer inte. Och vi går hemåt.

Vid porten vänder du dig om och säger Älskade vän åt mitt håll. Du smakar på orden, tittar in i portens glas, kanske i speglingen, ser på den grammatiken, ler med hela ansiktet. Nu stämmer det.

Kväll, måndag 19 november.

Ensamnattning, Stina på teatern. Jag frågar i mörkret vem som är din bästa vän. Kliiing, säger du. Lågt, försiktigt, längtande. Bekännelsesänkt.

Tisdag 20 november.

När jag kommer hem från jobbet inser jag direkt att jag har missat att svänga förbi det lokala biblioteket för att hämta två böcker. Är på väg ut direkt, men vänder i vändningen för att krama er/dem. Kallar Stina ”min tjej”, kallar Silas för ”mitt barn”. När jag tar i dörrhandtaget hör jag hur han kallar henne för min bästa vän.

Jag älskar att du tillåter dig din känsla i världen. Din känsla. Och att du tillåts. Din känsla. Och hur det kan tänkas hänga samman (eller isär), detta med mod till benämnande.

Semantiska pinnar (XL)

Trettonde november.

Vi har närt en ordsammansättare vid vår barm.
Det kreeras, det sker, så frekvent att det rinner av mig; det går inte att minnas alla lustigheter. Men när vi äter middag ikväll stannar det kvar. Vi pratar om att det nu är en utvecklingsfas av rang, att det inte är konstigt att han vaknar om nätterna. Silas skojar då med oss och började sätta samman: Utvecklingsögon. Utvecklingshår. Utvecklingskind. Och vi skrattar. Och vi blir du med varandra igen: du lägger din blick så där utanför köksfönstret som du gör ibland när du letar inom dig: Utvecklingspoliskeps. Där var ordet, sammansatt.

Och den här gången, med ”utvecklingspoliskeps”, var det övertydligt att blicken har ett dubbelt uppdrag när den tar en vända ut och återvänder in: Silas ska både konstruera ordet, känna att det blir rätt grammatiskt, samt känna in att det blir roligt. Som med poliskepsen – som inte får kallas något annat än just detta, som måste vara med, på huvudet, ibland i sömnen, som passar som en kind eller tår, hår, för närvarande en del av kroppen som växer.

Vad är ordskapelserna för känslolivet? Vad gör ordskapelserna för känslorna? Man frågar sig: vad vet ett barn mer (än oss förvanligade)? Vad känner barnet, djupnande genom skapandet?

Vad sa vi som treåringar?

Silas säger robotprylar
när Stina
ena kvällen säger att vi imorgon går ut
och letar efter material
till robotar. Silas säger brandmansrobot
när vi nästföljande kväll
frågar vad den heter, den
burkiga,
utvecklande
saken.

Artonde november.

Det är söndag. Jag
ligger i sängen
och läser manus inför en vecka
med flera handledningsmöten, ja
det går rätt
bra,
åt rätt
håll, jag läser
och så
där i kanten, just det,
en sidonotering tittar fram,
vad Silas sa
innan de gick ut:
Den heter Andningsmaskminus.
Istället för att sätta på sig
ordentligt blev det
en robot
av en inhalator,
och det var noga
med namnet.

Semantiska pinnar (XXXIX)

Sjätte november.

I natten hörs ett
Hallå,
är det någon som kan ropa?
och ett relativt
pronomen rinner
mellan rummen
med den lilla sängen
och det med den stora sängen
och det har varit
en särskild väntan
på detta som, det har jag tänkt på,
längtat efter, dröjt mot,
din blick och din rösts
koordinerande –
Den som …
du som,
någon som,
som när du glider
över i olika typer av som och
numera säger –
Som jag, pappa
om något, någon som ställs
i relationen: som jag