Vårt barn är bagaren i luciatåget, gömmer sig fnissande bakom lucia när han ser oss. I slutet av sista sången kan han inte hålla sig längre utan kastar sig i mina armar. På vägen mot toaletten berättar han att han älskar Koffe. Åh barn, åh du kärlek och sockerkringla – du ber oss lyfta dig och pussa dina kinder.

Stina la en lapp vid min kudde efter lucia. Jag läser den och gråter januaris första dagar 2019.

På nyårsafton var ett horndiadem med bland grejerna hemma hos våra vänner. Hornen fungerade som allt möjligt i lekarna. På nyårsdagen berättade Maja, mamman, att hon ”gjort misstaget att fråga Loah vad han ville vara istället för att fråga om han ville vara stjärngosse, lucia, tomtenisse eller… ”. Ja, han svarade älg och älg fick han alltså vara.

Det finns inga bilder på bagaren, och troligen inte på älgen. Jag skulle önska att pedagogerna på vår förskola hade sagt att det var något befriande för barnen, detta att inte fotograferas. Istället hette det att de ”tyvärr inte hunnit samla in underskrifter från oss föräldrar än”. Som om de skulle behöva skämmas för det.

Januaris första dagar – feberdagar för mig. I sängläget läser jag i förra sommarens dagbok och hittar en not om vad som händer med Silas när Loah och han blir nakna. Hur omedelbart lättad han tycks bli av det andra barnets hud. Om jag någonsin lyckades fundera kring något när jag skrev en semantisk pinne, skulle jag gärna fundera kring hudjaget.

Åh barn, åh du kärlek och sockerkringla.

Runt 06-snåret den 12 december.

– Du sov i min säng. Vet du var jag sov i natt?
– Nä.
– Jag sov på soffan.
– Nä, du sov på Lokförar-Pågatåget.
– Okej.
– Var är farmor?
– I Jönköping.
– Nä, Bamses farmor.
– Aha. Hon är i sitt hus på berget.
– Det stämmer.
– Var är min farmor?
– Hon är i sin lägenhet i Jönköping.
– Det stämmer. Var är Goya?
– Goya är också där.
– Stämmer. Ska Goya kissa nu?
– Det stämmer.

Men jag trodde att du skulle leka med mig.
Men jag trodde att du skulle leka med mig.
Men jag trodde att du skulle leka med mig.
Men jag trodde att du skulle leka med mig.
Men jag trodde att du skulle leka med mig.
Men jag trodde att du skulle leka med mig.
Men jag trodde att du skulle leka med mig.
Men jag trodde att du skulle leka med mig.
Men jag trodde att du skulle leka med mig.

Trettonde november.

Vi har närt en ordsammansättare vid vår barm.
Det kreeras, det sker, så frekvent att det rinner av mig; det går inte att minnas alla lustigheter. Men när vi äter middag ikväll stannar det kvar. Vi pratar om att det nu är en utvecklingsfas av rang, att det inte är konstigt att han vaknar om nätterna. Silas skojar då med oss och började sätta samman: Utvecklingsögon. Utvecklingshår. Utvecklingskind. Och vi skrattar. Och vi blir du med varandra igen: du lägger din blick så där utanför köksfönstret som du gör ibland när du letar inom dig: Utvecklingspoliskeps. Där var ordet, sammansatt.

Och den här gången, med ”utvecklingspoliskeps”, var det övertydligt att blicken har ett dubbelt uppdrag när den tar en vända ut och återvänder in: Silas ska både konstruera ordet, känna att det blir rätt grammatiskt, samt känna in att det blir roligt. Som med poliskepsen – som inte får kallas något annat än just detta, som måste vara med, på huvudet, ibland i sömnen, som passar som en kind eller tår, hår, för närvarande en del av kroppen som växer.

Vad är ordskapelserna för känslolivet? Vad gör ordskapelserna för känslorna? Man frågar sig: vad vet ett barn mer (än oss förvanligade)? Vad känner barnet, djupnande genom skapandet?

Vad sa vi som treåringar?

Silas säger robotprylar
när Stina
ena kvällen säger att vi imorgon går ut
och letar efter material
till robotar. Silas säger brandmansrobot
när vi nästföljande kväll
frågar vad den heter, den
burkiga,
utvecklande
saken.

Artonde november.

Det är söndag. Jag
ligger i sängen
och läser manus inför en vecka
med flera handledningsmöten, ja
det går rätt
bra,
åt rätt
håll, jag läser
och så
där i kanten, just det,
en sidonotering tittar fram,
vad Silas sa
innan de gick ut:
Den heter Andningsmaskminus.
Istället för att sätta på sig
ordentligt blev det
en robot
av en inhalator,
och det var noga
med namnet.

Sjätte november.

I natten hörs ett
Hallå,
är det någon som kan ropa?
och ett relativt
pronomen rinner
mellan rummen
med den lilla sängen
och det med den stora sängen
och det har varit
en särskild väntan
på detta som, det har jag tänkt på,
längtat efter, dröjt mot,
din blick och din rösts
koordinerande –
Den som …
du som,
någon som, som när du glider
över i olika typer av som och
numera säger –
Som jag, pappa
om något, någon som ställs
i relationen: som jag