Vi har utbytt en särskild blick som jag har uppskattat så mycket, men kanske tynar den nu; de sociala behoven håller på att växlas ut.

Så här var det ofta när vi åt mat med andra: Silas tittade upp, men kanske inte helt, pannan hängde fortfarande lite framåt, och så sa han det lågt och stilla: Äsch.
Det pågick i månader.

Sista dagarna i september var han med till jobbet i Skurup då han inte var kry nog för en hel dag i förskolan. Vi var på väg tillbaka från lunchen och gick i den stora stentrappan i ”Höga huset”. Silas ville inte äta något särskilt i den välfyllda, sorliga matsalen, men nu hade han sagt ja till banan iallafall.
Han gick uppför stentrappan, mumsande, nynnande, men så föll den ur handen. Han vände sig om och såg den på trappsteget bakom sig. Tittade på mig storögt och sa det: Äsch.

Att tappa och äscha bort det.

Det här kommer jag sakna så mycket. Och egocentrin, som finns inne i denna saknad. Utifrån vem han är har det hänt att jag har tänkt att detta (lilla flarn i tiden) är något av det bästa som jag har gett honom: ett avdramatiserande litet läte.

Jag bär så många semantiska pinnar i tystnad nu att jag inte orkar bära mer.

Här kommer en:
Ikväll var det dags igen. Stina jobbar sent, och det står klart ganska tidigt på kvällen att Silas inte vill lägga sig (innan hon kommer). Vid 20-tiden försöker jag med rak förståelse i sovrumsmörkret: Mamma kommer när du sover.

En tystnad följer. Sedan kommer det: Mamma cyklar handla maten.
När vi inte är hemma är vi och handlar, enligt Silas. Detta blir ibland svårt att upprätthålla som idé, t.ex. när jag går vid sju på morgonen och han råkar pröva ”Pappa handla … mat”. Nej, det stämmer ju inte i mörkret. Känner han.

Denna väntan på att det första av begreppet ”jobbar” ankommer. Denna dubbelhet inför det. Jobbar finns inte än. Inte på det sättet. För en månad sen eller så hette det Pappa tossa – när jag gick på morgonen. Härmljudet av jobba blev tossa. Det var rart. Ett omedvetet spjärn mot ankomsten av jobbandet. 

Häromkvällen vände sig Silas vid matbordet och sa: Kom nu, Pippi, och titta. Fem ord. Fyra ordklasser. Två olika segment, fraser. Två önskningar i samma mening. Konjunktionens meningsfullhet, imperativets välvilja.

Pippi-dockan skulle komma (från kökssoffan) till Silas röda stol där han satt (med någon mer mjukdjursvän). De skulle titta på spisen. De skulle dela upplevelsen.

Den här fulländade fem-ords-meningen var såklart underbar … att få höra. Jag satt bredvid Pippe i soffan. Samtidigt markerade meningen känslan av något som upphör. Kanske är det tiden innan språkets symboliska ordning, som jag menar. Jag vet inte. Det går inte att peka på, är inte till för ett sättande i ord.

Samtidigt som ens barn sätter fler och fler ord, tillsammans, i meningssammanhang, kommer känslan av att inte kunna sätta ord på den aktiviteten. Det är som en flimrande bild av omöjligheten (som ändå är möjlig); det finns ingenting att fånga när en människa träder in i ordningen.

Mera pappa!

Det finns något så hjärtligt i det här utropet. Om jag till exempel reser mig
upp ur soffan och Silas önskar att jag ska stanna: Mera pappa! Ja, han vill att
jag ska stanna kvar. Stanna. Närvara. Vara kvar, där, nära. Dröja.

Men det finns också blickar från presumtiva framtider, i vilka det inte längre
finns så mycket kvar av ett sjungande Mera pappa!

Jag kan som minnas smaken i munnen när min pappa talade om mig i tredje
person. När jag stod bredvid. En smak av att tappas på rösten. Eller, kanske, en
missriktad välvilja. Eller egenintresset: ”Joakim är duktig i skolan.”

Ordet duktig har jag särskilt svårt för. Jag använder det givetvis själv, det trillar
säkert ur min mun oftare än jag förstår. Så var det inte första … sex månaderna?
Min sambo och jag hade läst barnpsykologen Malin Bergströms tankar om ordet
och fått stöd i vår ovilja till det. Det var väl klart, kände vi, att man vill variera vad
man säger; att det inte finns någon rimlighet i att en människa som vi formar vill
vara en sak hela tiden. Dessutom en sak som går ut på att det blir rätt (att det
presteras).

Jag har den här veckan tänkt mycket på hur jag slutade säga pappa och ville börja
tilltala honom vid förnamn. Vilket inte uppskattades. Mera pappa. Skulle det vara.
Jag tänker på hur det handlade om närvaro och frånvaro. Att pappavarelsen töms
på blod av sig själv – genom frånvaro.

Och det hela är inte så anmärkningsvärt. Någons pappa Hans – var Hans mest hela
tiden. Från början. Det var en generation av pappor som önskade närvara, utan att
för den skull fråga om hur det gick med den saken.

Hejdå åka bil!

Orden hör till Silas, mitt barn. Till hösten blir han två. Sträckan fram till det kalaset kommer troligen präglas av liknande tre-ords-meningar som han har eller inte har koll på själv. Mitt öra ska göra sina antaganden.

För närvarande tillskriver jag honom viss koll då det skett en tydlig förändring på en dryg vecka. Förra helgen kom han tillbaka från en campingvecka med mormor och morfar. Tre-ords-meningarna var ett nytillskott men som förryckta: ”titta bil hejdå”, ”röda bil titta” … Och det hördes att han inte var bekväm med att säga dem. Han förstod dem inte själv. Käken var som ur led med sig själv.

Igår hoppade han ut ur farmors bil och vände sig om för att säga ”Hejdå åka bil!”. Någon timme senare var det mycket ”Hejdå röda bil” från balkongen. Det hade börjat stämma och lät som något man vill ropa. Jag visste inte vad jag skulle göra av hans saktmodiga semantiska hemkomst när jag diktade inatt, men kände att det inte kan finnas något bättre att lyssna till och förundras över.

Ännu en gång gör jag mig bilden av att jag ska börja blogga parallellt med skrivandet. Hehe. Var och en med sina strider om hur det hela hänger ihop.