Häromkvällen skulle Stina laga mat med Silas omkring sig. Hon berättade efteråt om hur han sökt efter något som var spännande nog för att lura henne ut ur hennes önskade göromålsbubbla. Han hävde sig upp i fönstret och ropade ut fantasier som skulle bringa henne till honom:
– Kommer rosa sopbil!
– Den är lik pappa!
– Förskolan brinner!
Jag färdas genom ett snöigt Småland, på väg mot utbildningsdagar i trakten kring Stockholm. Kikar i dagboksanteckningarna från igår förmiddag. Anteckningarna slutar med de namn som står Silas närmast, då han dikterade vad jag skulle skriva.
Vi satt i soffan efter att ha varit ute på cykelexpedition till parken. Silas lutade sig över min bok, kanske övervägande om han skulle ge mig ett tidigt Nu räcker det, pappa, vilket han har börjat säga när han anser att jag har läst/skrivit klart. Jag får väl ofta 3-4 minuter, skulle jag tro. Men det kom inget sådant.
Istället fick jag berätta vad jag skrev: Jag skriver om när du cyklade i parken och upptäckte spår efter traktorn i gräset. Nästan direkt ville han diktera: Uuute på leeekplatsen … (tankepaus). Men sedan kom en förväntad vändning: Skriv Silas! Skriv Stina! Skriv Jo-Kim! Och så vidare. I namnande, skrivande.
23 mars.
Denna vill inte glömma tåget.
Det handlar om min mössa. Den enda tjocka jag har. Som jag trodde var glömd på tåget, en dag innan all snö kom. Vilket jag hann berätta för Silas, på glömskans dag, när jag hämtade på förskolan. Han satt i soffan med en bok i knät, jag hukade, och fick berätta innan han skuttade upp och ut.
Men den var inte var glömd på tåget. Den låg i ett klassrum. För Silas förblev den däremot glömd på tåget. När jag sätter på mig mössan tittar han allvarligt från vagnen och säger: Denna vill inte glömma tåget.
Syftningen svajar när meningarna blir längre.
Det har varit många kortare meningar om mössan på vägen till denna svajande bro. Det har varit: Inte glömma tåget, pappa. Pappa glömma tåget. Inte glömma mössan tåget. Det är som klosslikt, om man så vill. Eller Vide. Gulnader. Växtsäsonger. Byggsats utan tillhörande ask. Ask för vide. En tjäle som går ur marken.
Och behovet av fler hjälpverb, äro akut. Allt som nu inte vill. Det var mars det: Pottan vill inte, Manne vill inte, Pappa vill inte, gurkan vill inte. Men ett får har skjutits till. Silas får mera fil. Finns fil. Silas får fil. Troligen ”vill Silas får fil”, i det närmaste.
För att syftningen ska bli lyhörd krävs det att hjälpverben kommer samman. Det smärtar lite i föräldrakroppen, själva språkets under. Kan jag få mera fil? Så heter det väl först i maj. Hur det nu än är möjligt för oss att kunna bli lyhörda. Hur vi nu än får nå dit. Ja, hit.
Torsdag, 23 juni, 2016.
Förmiddag.
Jag har sovit. Stina har låtit mig sova.
Jag har drömt. Jag drömde om att vara på resa med Silas. Vi kom till
en storstad (södra Europa) och letade efter huset vi skulle bo i. Kväll
eller natt. Insektssvärmar högt upp på fasaderna. Andra letade också
på de små gatorna. (Flyktkonnotation.)
Huset var fint, men så snart vi kom upp på ovanvåningen fick jag panik
på väg till sovrummet. Det var en stor glipa vid väggen … Silas skulle
kunna trilla ner.
Vi lägger oss … och genast är Silas borta … jag springer upp för att leta och
hör hur han går in på toan … jag springer med blicken i glipan … lättnad i
varje sekund som han inte ligger där nere … på toan är det mörkt … han
står i ett hörn och kissar. Jag vet först inte om jag ska skratta eller gråta,
då det visar sig att det är en barn-toastol där. Du växer upp, du går snart.
Det här var fjärde natten i rad som jag drömde om dig. Nu slappnar jag av
(från mycket som varit med tidigare).
Söndag. Eftermiddag.
Silas har precis gått ut med sin (gå)cykel. Jag önskade god tur vid hissen. Stina hade egentligen aviserat en utgång med ”vill du inte prova dina nya stövlar”.
Förmiddag: 31:ans buss genom industriområdet, bort till Jägerso Center. Ett vulgärt stort Coop. Ljusgröna stövlar som alternativ till rosa eller blå. Barnet sover i butiken. Vi får välja.
Silas i sina ljusgröna stövlar, över sin svarta cykel, i hissen. Det som slog mig när jag gick in i lägenheten igen var att Stina kommer att få höra om ”nös”, ”nösa” och kanske ”nöset”. Singular- och pluralformer för snö. Inte mycket nös kvar.
Och detta med ”a” som ändelse har varit viktigt i veckan. Han har hittat ett mönster och vill visa det. Som när vi läser en bok på toan (läsningen har flyttat från sängen till pottan) och ett djur äter gräs. Det är bara det, att det helt klart är flera olika gräs (i höjd, färg, plats) på uppslaget i boken. Först säger han att det aktuella djuret äter gräs. Jag också. Sen tittar han och ser att det är flera gräs. Nej pappa, gräsa.
Det är en vacker komik. (Den skulle kunna komma sig av att ordet skorna sitter som en smäck och har varit med länge. Om man börjar leta efter delar i mönsterfyndets historia.) Det är komiskt att ett infinit tempus för verb även blir plural. Barnet lever ju så länge i det infinita: Köra, pappa. Gapa, pappa. Silas följa med.
Det fanns en text jag ville skriva om den här bilden. Den skulle handla om min naiva tanke på att spara ”reserv-grisen” till en dag då Silas står på en av trösklarna till vuxenlivet, kanske hans 18-årsdag eller studenten. Bilden är från november förra året.
Jag tänkte att det skulle finnas humor och allvar i det där, i att ta fram en ”okänd kusin” till Manne, hans barndoms favoritgris. Idén fann ingen förtröstan varken hos min sambo, min mamma eller min syster. Skulle han tycka att det var roligt? Nej, kanske inte det. Kanske inte. Men vem skulle kunna veta.
I fredagskväll försvann Manne i mörkret medan vi for omkring på en lekplats här i Kirseberg. Vi rörde oss i en vid cirkel en bit ifrån cyklarna och troligen tog några händer den kära grisen från cykelstolen/marken. En hunds mun, ja lika tänkbart. I vida, lätta cirklar: söka den bästa pinnen bakom buskgränsen, upptäcka att en gunga lät som en elefant, springa i livet.
Idag söndag tänker jag att det inte var märkligt – inte ett varsel – att jag sneglade mot cyklarna; Manne kunde ju ha varit önskad i leken. Manne var ju alltid för att vara med. Bitande ironiskt, för försvinnandet, är att jag satte grisen i cykelstolen delvis på grund av att Silas hade trampat på Manne på vägen till lekplatsen.
”Jag har tänkt på Amanda”, viskade Stina mellan cyklarna när vi närmade oss hemmet i mörkret. Ett namnförlag, ett ljudande någorlunda nära Manne. När vi kom upp i lägenheten var Stina och jag mer förkrossade än Silas – som hade gått in i något slags ”undanträngande”.
”Silas, det är någon som har kommit på besök … ”. Fram ur garderoben gled ”reserven”. Manne! Ja, lättnaden när han benämner reserven vid det enda ersättningsnamn som kan vara rätt, i det första skedet. Inte Manne! som kom fem sekunder senare.
Lördag. Ingen enkel dag för kärleken, anknytningen, familjesystemet. I praktiken rörde inte Silas vid ”Manne 2” frivilligt. Vi placerade den nya grisen i händerna på honom. Den sjönk ner som en bortstött filt mot hans fötter i vagnen.
Lördagens naiva tanke var – givetvis – att hoppas på ett mentalt skred där inget skred kunde finnas. Som på morgonen, när den nya grisen kallades för Lilla Manne av Silas. Eller när hans hand oeftertänksamt vilade mot den när vi åkte buss, vilket jag direkt ville koda som ett insjunket ja.
Lördag kväll. Jag tittade in på sovrummet bara för att få se honom. På den första bädden låg ”Manne 2”. Mot väggen, på den andra bädden, låg Silas. Det såg ut som att han höll sig demonstrativt ifrån den nya. Inte tog han i grisen när han somnade heller. Att somna utan Manne, med en fejk vid sin sida; bäst att hålla om sitt hjärta själv.
När Stina kom hem från jobbet vid 22 hade jag varit ledsen. Över Manne, och vad det handlar om; att få syn på vårt barn, vårt liv, erfarandet av barndomens gång. Med ett ord från en dikt i januari: bryrselåkommor.
Det handlar inte bara om att Manne satt med och åt ett år, borstade Silas tänder, hängde i fönstret och rapporterade vad som syntes i fönstret (på bussen, tåget, bilen, … ), dansade, grävde, ramlade, var ”kramspöke”, och så vidare. Det handlar inte bara om att Manne var levandegjord in absurdum av Stina och mig och vidare i släktleden. Det handlar om så mycket mer. Och det skulle ju ha räckt med detta att den kära grisen var just levandegjord in absurdum för att hjärtat skulle värka för Silas.
Söndag förmiddag. Vi ska ut och handla. Jag ställer fram ”Manne 2” på byrån i hallen. Silas tittar tyst på den från vagnen. Jag flyttar över den till vagnen och vi går ut till hissen. Silas vänder sig om och säger Manne stanna hemma? Du menar gamla Manne, frågar ja. Han svarar ja, och jag lutar mig över honom och säger att Manne är borta. Kommer du ihåg? Han vänder sig framåt, säger inget.
Vi rullar ut från huset och han tittar ner på den ljusa, irriterande rena grisen som ligger över hans knän: Glad Manne?! Nya Manne ser glad ut? Ja! En stund håller Silas sedan sina händer i grisen och vi är tysta i kylan och solen. I butiken puttar han undan den och somnar.
Kvällsdikt av Silas 18/2
Natti natti, mamma Stina
natti natti, pappa Jo-Kim
natti natti, fönstret
natti natti, bygga
natti natti, flygbilen
natti natti, Rosabilen
natti natti, stänga dörren
Februari. Söndag. Första dagen tillsammans den veckan. Vi har varit förbi vårt lokala Coop och handlat både lasagneplattor och semlor. Här står en lång middag för dörren, vill vi tro.
En timme innan middagen serveras har jag ändå vikit ner mig och det har serverats semla i förväg i soffan: Lite fika, lite mys.
När lasagnen nalkas försöker vi pedagogiskt kalla den för ”pastatårta”. Som om det räckte till. Allt Silas ser är väl spår av något grönt över pastan. Vi äter mer eller mindre upp innan han har börjat äta.
Plötsligt står han bakom Stina i kökssoffan med ett lurigt leende. Och så brister han ut i en ny sång med orden ”Pastatårta, fy fan”. Melodin till detta nya verk hämtas från något av de spår som går kväll efter kväll här hemma just nu: Madicken, Alfons eller … vad det var, för jag minns inte vilken. Jag minns bara genidraget att besjunga något i världen och ta kontroll med humorn som smörjmedel.
Första februari.
Idag är första dagen som jag är hemma med Silas och ämnar jobba. Aldrig tidigare har jag varit med honom och samtidigt haft som mål att sätta mig i arbete; nej, jag har sett det som att jag har att vara med honom när det bara är vi två.
Dagens undantag … eller förändring, eller … avståndsgörande, kommer sig av att han inte är sjuk utan hemmahållen för att inte bli sjuk. Åttio procent av förskolebarnen var hemma igår, de flesta magsjuka. Och jag, som idag har planeringsdag, håller honom helt sonika hemma inför hans farmors ankomst under eftermiddagen.
– Pappa ska jobba idag.
– Nej! Mamma jobba!
– Ja. Men pappa ska också jobba.
Första motståndet.
En halvtimme senare börjar Duplobygget flyga åt alla håll. Det är som det ska. Det var den korta stunden av nja, det här kändes ju inte helt bra. Men det fungerade.
Efter lunch var det lite bråkigt. Han ville fortfarande inte borsta tänderna, vilket jag nu fann helt nödvändigt. Borsta tänderna-film dög inte heller att titta på. Denna gång. Det krängdes och bändes och bang, huvudet slog i sänggaveln (om än helt lätt). Då vart han sur: Pappa ditåt. Och ditåt låg utanför sovrummet. Tre minuter senare sov han. Det var och är den första februari. Strax kommer farmor och faster och en annan ska ut på annat.
Onsdagen den 24 januari är ännu inte länge sedan.
Ni hade varit ”Gurra och hans pappa” efter förskolan. Någon av er hade skymtat några lastpallar på håll och ni traskade direkt över Celsiusgatan till byggarbetsplatsen. Stina tog fram mackor och frukt. Upphöjda försjönk ni i platsen. Om hon hade lämnat dig där i en varselväst hade du nog klarat dig bra i några timmar, tänkte hon.
Stanna hemma, hade du sagt när det var tid att hoppa ner. Alltså stanna på bygget, stanna där du var hemma. Där du är, där är hemma. Det finns något rörande i detta. Och en strut med privilegierar. Staden som du lär känna som din. Som famnen av hemma.
I boken Gurra och grävskopan står det en man med händerna bakom ryggen på den första bilden. Det finns ingen text om honom, så det har jag lagt till i vår läsning. Något i stil med: Bredvid Gurra står det en gubbe med händerna bakom ryggen. Han tycker också om att titta när de gräver. Händerna bakom ryggen, vilket Silas ibland härmar i sängen när vi passerar honom i läsningen.
Att försöka skriva om ett barns blivande, att försöka dröja med blicken vid det mimetiska verket, att själv vilja förlänga det hela en stund till. Och för all del, att själv vilja förändra ett barns blivande, lägga sig i det mimetiska verket, rubba stunderna.
Den där äldre mannen som är nyfiken på grävmaskinen behövdes efter oräkneliga läsningar eftersom Gurras pappa är en tristergök som bara säger ”Aah, vad kul” på ett blaséartat (eller utmattat) sätt. Gurras pappa vill bara gå hem, han vill inte vinka till föraren Rosie. För att få stanna och kolla på bygget ordnar Gurra till det för pappan: tidning att läsa, kaka, handduk att sitta på. Sedan en tid tillbaka knackar Silas på boken och säger ”Vinka, pappa!”.
textdungen 