Dikt 160618

Det är aldrig riktigt bra

Säg det

Det finns paradisiska promenader i vagnen

Säg det

Där ligger en korvkiosk som har ombildats många gånger

Sedan jag flyttade hit

En rondell och dess årstider

Första gången

Den gången med öronlappsmössa och tankarna hos henne

Den gången den gången

Det finns paradisiska stunder med vagnen

Det blir bra så här

Upp där bakom skulle sommarvägen till Loah ligga

Mellan höghusen

Om Loah blir kvar och din vän i staden

Här går vi

En fars jag

Kom väx upp kanske för att bryta denna lag

Här går vi nu

Runt som med ord

En bok en tanke (Transit)

så här är det, det författarskap som – säkert – kommer att bli min take på den
ofrånkomliga tanke- och samtalsfiguren believe the hype som cirkulerar fritt mellan hög- och
lågkultur, mellan tidningssidor och pendlingsresor, och hon såg mest ut som att hon hade undvikit att utsätta sig för risker, som ett veck i en gardin som inte bleks för att det aldrig möter solen,
så heter det, i en bild, dessa mästerligt enkla bilder (som inte är enkla?), ja det
mästerliga eller det egna (näh?) eller allra helst det k o n s e k v e n t a i detta bildskapande språk; den metaforiska matta som läsaren hela tiden får se rulla ut sig framför en i läsningen, den rullar ut sig,
litteratur får gärna kännas som ett vatten om kroppen, ett bad till, tack,
en tillbakabläddring en dag senare: som ett veck i en gardin som inte bleks för att det aldrig,

och kanske är ordet slitstarka – det är slitstarka bilder; hela tiden ett komplement till skeendet, konversationen, livet, ett undre eller övre lager,
för en identifikation eller ett steg bort ifrån en snyltig (dito), men hela tiden
konsekvent som en väv, våg,
det woolfska – som många har funnit – i språket, hela tiden
står språket bild

Månadens skrivövning: Gör dig till och skriv om att göra dig till så att text kan uppstå

Den ömsinta boken Annorlunda hos ekorrarna. Om Werner Aspenström. Tretton läsningar. hittade in i mitt liv i maj. Här presenteras juni månads skrivövning – vilken tar ut svängarna en del – och den vilar helt och fullt mot saker som Ida Linde tog upp i sin text ”ATT STÄLLA SIG LYSSNANDE” ur nämnda bok. Övningen är bloggens sjunde i serien.

 

Gör dig sådan att text uppstår

I sin text problematiserar Linde vad det innebär att lyssna (för den som vill skriva): ”Att ställa sig lyssnande, är det att ropa på hjälp?” Ja, att ropa eller lyssna för att man inte kan skriva; det tycks vara sammantvinnade företeelser.

Linde påminner sig om att Bengt Emil Johnson har sagt att saken gäller att göra sig sådan att poesi uppstår. Här gryr en skrivövning.

Skriv en text (för guds skull, ingen dikt!) om hur du behöver röra dig, göra dig, göras av andra, stanna till, med mera – för att text ska uppstå.

Alternativt:

Skriv en text om hur du inte vet vad du behöver göra för att poesi/text ska uppstå (räds för guds skull inte att dikta om saken).

Förslag: Avsätt två separata skrivpass för den här skrivövningen. Relativt korta skrivpass, då övningen primärt syftar till att den skrivande ska finna/skapa ett stoff att använda sig av i annan (primär) text.

Lycka till!

 

 

 

Metoderna (Var så dålig som du egentligen kan vara)

I skrivande stund kan man se dokumentären om Sven Lindqvist – ökendykaren –  i tio dagar till på SVT Play.

Det finns så många sekvenser som jag håller kära i den.

Just nu ville jag tipsa om dokumentären genom att citera Sven på denna punkt som i sig är en hel metodanvisning:

Jo, vi snackade om arbetsmetoder, och det gäller att inte vara så ängslig och sitta och spänna sig för att nå precis dit man vill redan i första stöten. När man kommer till ett riktigt svårt avsnitt som är jobbigt och marigt att skriva, då gäller det att våga vara så dålig som man egentligen är. Mm, [som] jag säger när jag går till jobbet på måndagen: Idag, Sven, ska du vara dålig … och bara VRÄKA ur dig det sämsta du nånsin kan, för bara så kan det bli lite bättre imorgon … å, underbart … på fredag. Och det där knepet fungerar märkvärdigt väl alltså.

 

Semantiska pinnar (LXII)

Tjugonde maj.

Jag tror att de flesta föräldrar fastnar i – eller släpar med sig – specifika frågor som handlar om vad somligt gör med (ens) barn. Alltså hur något specifikt påverkar barnen. Frågorna, mer eller mindre blödande, mer eller mindre som rep att piska sin egen rygg med, blir lite som följeslagare genom åren.

För mig – och oss alla i familjen – handlar det inte sällan om hur barnlitteratur skriver fram olika företeelser. Normer som råder eller blir rådande. Både i böckernas värld och i de olika världar som Silas möter. Den läsande kropp som blir en väg mellan världar, om en läser som det står. Normer råder: olika normer råder. Olika läsningar är möjliga.

Ja, det vore ju orimligt om min syn på barns gråt och ledsenhet var rådande. Men det händer att jag fantiserar om att stryka den rådande normen när den tar över boksidan: ”Var inte ledsen!” Det händer att jag skulle vilja ha det som ett slags projekt – på ett egenmäktigt sätt stryka över varje utsaga som reproducerar idén att det är fel att vara ledsen.

60976353_594750494350876_6116824352036591635_n

Det vore ju orimligt om det bara var rätt, det att gråta ut; hur skulle det se ut? Hur skulle barnlitteraturen inte tjuta om det sades vara tillåtet att gråta över vad som helst och precis vad en själv vill? Hur skulle det se ut om normen var att vuxenvärlden fick stanna upp och bejaka gråt? I frågor, som en öppen fråga.

61392798_449941155739521_8662673599354772665_n

Ja, om än inte bejakandet är önskvärt (för andra) som norm, så skulle en annan (jag) önska att grundläggande differentiering var norm: ”[där är du / här är jag] / hur är det med dig / Jag ser att du är ledsen / etc. … ”

*

Bilder från Castors punka, vilken inte alls är dum. Men man kan tycka att det är synd att Castor bestämmer att Frippe inte ska vara ledsen när Frippe är det.

 

Semantiska pinnar (LXI)

Fjortonde maj.

Diktens ofrivilliga natur, eller tidiga
natur, själva grejen
inifrån allt en vill få sagt
som barn

Kanske heter det inklusion, både kognitivt och semantiskt: vår gata ligger i Kirseberg som ligger i Malmö som ligger i …

Jag hade sagt att Malmö ligger i Sverige. Tänk att Sverige är större än Malmö, sa jag; tänk att Sverige är stort: Stockholm ligger också i Sverige. Och Jönköping. Och Gävle. Och Skurup.

Eftertänksamma ögon, sedan: Men Möllan ligger i Malmö.

Således ligger Möllan inte i Sverige, enligt barnet. I den stunden. Och det äger sin rimlighet. Koordinaterna för inklusion går det ju inte att se och peka på. Och du som just har nått fram till en kognitional gymnastik för något av denna stads betydande inklusion.

Det finns finare begrepp för sådant här.

Tionde maj.

På cykeln från kolonistugan till Coop är du ”ramsande”. Du bygger med betydelsernas samröre: Ibland är Koffe tokig. Ibland är Kling tokig. Ibland är Klang tokig. Men alla är lite tokiga, bara lite tokiga.

Stina har jobbat in det här så ordentlig; vår vilja att vara tokiga, antaganden kring att livet blir roligare då, och som mer tillsammans, och på lut, och …

Sedan detta med kompromissen som ryms i ”lite”; det är ett sött bär.

Sjuttonde maj.

Vid läggningen gav du Stina en live-dikt:

Jag vill inte måla imorgon, jag
vill rita
Man ska inte slänga papper,
papper är fina
Papper är vita
Havremjölk är vit

Och så är det såklart, med barns live-dikter, att de stundom i stunden är bättre än varje vuxenåtergiven version. Och det finns inget att göra åt just det eftersom det kännande betonandet inte har med nedtecknande, representationen att göra. Havremjölk står det. Inte som det låter på glid mellan vita och vit och dagars dag.

 

Metoderna (Textens plats utifrån synens villkor)

Lördags morgon med en fredagskväll som sitter kvar över pannan: det var releasefest för Skrivarlinjen och dess antologi ”Hugget/Satt/Ristat” på Grand i Malmö. Alla dessa betydelsestinna ord –  Skrivarlinje, antologi, Malmö – som det inte alls ska handla om nu, tror jag.

Jag läste om en diktsvit på tyska som min vän Gesche och jag arbetar på … nej det är fel, vi arbetar inte på den; vi lever med den. Och det är ingen svit, det är en plats – för tankar, utbyte, språkliga försök. Jag kan ju egentligen inte skriva på tyska. Och ändå gör jag det, eftersom det finns en relationell plats för saken.

Så: det är lördag morgon och jag har med en tacksamhet över gårdagskvällen i kroppen läst i ett dokument – vilket jag skriver i tillsammans med min tyska vän – och jag begrundar platsen där ens text står att läsa. Som fenomen och realiteter.

För tillfället, för den här omtalade texten, finns det ett Word-dokument som jag har tillträde till på två olika sätt: den vanliga datorvägen i en ”mapp” samt i mailen där dikterna finns skickade oss emellan.

Själva platsen där texten står att läsa skiljer ut – mina läsningar. Jag läser dikterna bättre i mailen än i Word. Det finns en annan koncentration – paradoxalt nog – när jag klickar fram texten i malströmmen mailen. Nånting får mig att läsa med vilja, med kroppen, med relationen, historia, just där. Så konkret är det: i mitt skrivande mailar jag ofta mig själv för att läsa (alltså Word) med den anordningen.

Så skedde också denna morgon. Jag tryckte först på Word-programmet bara för att stänga det igen. Ja, eller bara för att öppna vår text via mailen.

Även denna plats – bloggen – ingår i seendets hackiga grammatik. Att publicera något ur skrivandet med Gesche skulle, för mig, inför mig själv, handla om en förhoppning om att få korn på något genom att läsa just här.

I viss mån har detta med textens tillfälliga läsplats allt att göra med deltagarnas läsningar av sina texter på Grand igår. Det händer ju så mycket annat – inför en själv – med ens text när den äger rum från en scen. Jag tänker exempelvis på hur en person sa att hon hade fått lust att säga ”Jag drar en text till!” när hon läst den text hon skulle läsa. Så flyttas både självkänsla och text, tänker jag: symbiotiskt.

Själv och inte själv med fragment sju i vår svit:

VII

Aalbeerische ich.
Man hat diesen Monat
Mai genannt. 
Traubenslos
und traubenswertig. Klar so
in stille, glitzernde 
Zweifelhaft, Wärme;
ichliche Zunge, duligen Laschen.
Nah. 
Denken 
über Würde 
wäre Ich hätte lieber 
diese Klarheit – die ich nicht halten
konnte – umarmt – sowie  
mit einem 
Körper erliebt.

Dikt 190516

Till Johan Larssons familj

Du får inte syn på mig
hur mycket jag än
vinkar
från gatan
där ni nu bor: Vattenverksvägen
ett namn väl värt
att smaka på, kan man
tycka, men
det sker först när ni har
flyttat in och orden nu hopas
hos den vinkande;
ni har tre rum mot gatan
och det största med stjärnor
har flest fönster
och det måste vara barnets rum,
kan man tro, och nu står du där
till vänster om stjärnorna
i mitten
med huvudet sänkt, hackar
kanske lök, axlarna något
indragna, du ler faktiskt
precis som jag skulle hoppas
för det är ju du
som har fått mig att förstå
vad det ska betyda
att faktiskt känna några grannar,
ha ett grannbarn
att springa
över till

Semantiska pinnar (LX)

Trettonde maj, en måndags morgon.

Jag drömde att jag fick två bordshockeyspelare (som om jag var barnet i familjen). Ytterligare två, till de två vi redan har. Precis likadana: en blågul och en rödblå. De jag fick i drömmen behövde tvättas och jag tänkte direkt på toan som ett ställe för det. Tanken var alltså att ”spola av dem”. Men jag kom i sista sekunden på att de kunde spolas ner och då fick jag vissa kval. Det kändes som att jag behövde fråga Stina vad hon trodde om saken. Och så vaknade jag.

Vid frukosten säger jag sedan att jag drömde att jag tappade två hockeyspelare i toaletten. Men jag kommer strax på att nej, så var det ju inte. Tappade inte, för jag släppte dem. Silas begrundade bilden, tanken: Det var jag som släppte dem.

Stina tänker högt om att det här med tappande-i-toalett måste vara en specifik sak inom drömtydning. Jag ska kolla upp det, säger jag.

Långt senare på dagen skorrar det lite i mig när jag tänker på det könsstrukturella mönstret i drömmen (som liknar mitt vakna liv): hur jag frågar Stina om saken.

Men drömtydningen, då?

Trettonde maj, en måndags kväll.

Jag råkade säga ”Hoppas du blir 36 …” på ett fatalt sätt, varpå Stina replikerade: ”Ska du ge mig mer dödsångest?”

Ibland blir det fel. Det skulle liksom vara riktat mot mig och mitt åldrande. Det skulle kroka i tidigare skämtdiskurser om mig, inte om henne. Men till det fatala hör nog ofta att det var så fel i grunden att det hade blivit fel hur som helst. Mitt sätt att skämta hade burit på ett inre fel länge.

Stina har alltså börjat snusa igen. Och boken Varför måste pappa äta bajs? är inte aktuell att låna hem, för nu tänker hon snusa för att uthärda föräldraskapets sidor (såsom sömnbristen). Och där satt hon på en köksstol och grät. Över sin dödlighet eller all dödlighet eller vad vet man egentligen (mer än att man själv har grund till eländet) och jag säger: ”Ska vi fråga henne varför hon gråter?”

När Silas och jag närmar oss säger hon att hon gråter för att hon tycker så mycket om oss. Att ta emot och vistas i det svaret känns som att stå i någon slags kulturens urskog eller om det låter bättre med en urscen för den sentida familjen. Som i Ruben Östlunds Turist i vilken det finns en gråthög av familjekroppar. Stina och jag har benämnt den från tid till annan under åren. Så hur gör familjekropparna för att komma  … utur högen?

Vi räknar frågande upp vad hon älskar mer: Kanske träd? Stenar? Vi kommer strax in på några få saker. Kanske hennes penslar nämns. Silas lämnar sakerna och går tillbaka till det växande: Kanske häcken?