23.
du önskar dig bara en kärleksdikt
undanber paket
kanske ber du mig lämna det
jag hör inte riktigt
men jag vill
sitta på andra sidan
singlande
ned
på eggen
för-
låtas vackert ett fortsatt öppet
krisskåp
flinga
för flinga inom vinda
väggar; med lila
dörr vill jag bli
tant med dig
22.
från 2013 års kalender
Du
ger mig detta blockljus, Siv (Rut (Evy)),
du får inte lämnas ut
med namn, du
som ger mig
också äpplen, bananer, och frågor ja vad
tycker jag om; den eller den
chokladen
eller himmelsk tid
och metern vid porten tanken på
handledsfrakturer
skiftandet mellan leenden, undan
drar pyntandets blida
ber mig sedan
i butiken åter
ja
att byta till en ljusare choklad,
Du har
åter åter hemma
i handen ett kvitto på ”160 riksdaler”, denna
blockljusdag; Tänk
vad Netto gav
för det lilla Du kommer
lämna ett tomrum
en vålnad för hela
arbetsgruppen
när du inte längre orkar kvar
Tjugosjätte februari.
Påsen. Nu är det du som ska ta hem det som slutit om vid sovstunden.
Att överta en plats. Att överta en påse. Att skriva över, skrivas över. Ta hem, lämna vidare. Platsen på mattan, platsen i sovsalen. Hallkroken. Sömnen, uppvaknandet. Springet ut.
Under allt, fröknars bärande händer. Upplyftande av påsar, skal, nappar.
Jag vill ha den som Elias. Att skala en banan som Elias, alltså som det största barnet, alltså detta tema som rör att barn – jag menar människor – tycks behöva få vara både små och stora omlott i sina grupp. Växla som ljus.
Varför jag skriver ljus?
Jag vet inte.
Tjugonionde november.
På din golvmatta står en stearingran från Ströget och julhandeln 2017. Där är den, den där känslan som man vill åt: att ha fått kika in genom en förhoppning om framtiden. Jag minns hur jag inte ville tända den, bara ville bevara den för kommande års lekar. Och 2018 var den given som gran på ditt rum. Beklädd med några kulor och annat pynt. Och i år? Vi får se.
Tjugofjärde november.
Söndag morgon. Du tittar på ”Greta Gris”. Det är skönt, för det betyder att det inte är någon våldsam LEGO-film beställd. Men vad skulle jag skriva till dig? Jo, något om att ditt förhållande till språket kan kännas så sublimt.
Innan Greta-tittandet tittade vi på rummets tomtar. Dvs, du rörde dig och var med dem. Hämtade till sängen. Flyttade. Angav nya platser. Frågade om vilka du får leka med, ja kompromissandet för både dig och mig (jag hämtade ner min porslinsfavorit från köksfläkten). Och det var mycket den där snöbubblan som sedermera födde min textfantasi kring orden ”sublimt förhållande”. Heter det det? Glasbubbla? Tomtebubbla, kanske? Det heter Glasbubbla med tomte i, slog du fast, efter att ha tänkt en stund på saken.
Femtonde december.
Du har fått en pysselback av din mormor och morfar. En väl tilltagen plastlåda fylld till brädden med pysseltillhygge. Korkar, glasspinnar, piprensare, men även klistriga figurer, och lim, limpistol, ja mer än ögon och mun orkar räkna upp.
Det fanns även ett slags pusselbrickor som man målar själv. Du och din mamma målade var sitt pussel så snart hon hade kommit hem. Hon målade en dinosaurie. En T-Rex med en färgteckning som löpte över vackert i växlighetens förteckning. Du gjorde också en dinosaurie. Din var helt röd men den konturlösheten löste du: En dinosaurie i dimma.
Tionde november.
Eftermiddagen tar sitt grepp om dagen och jag har svårt för att komma iväg till stadsbiblioteket. Konstaterar med din mamma och det kanske vore bättre att få ha ett par timmar själv bara, alltså hemma och möjligen med en sväng till det lokala biblioteket.
Men hur ska jag förmedla detta – (att du inte får leka med mig) – till dig? Jag får väl säga det bara, säger jag till din mamma; går vidare till vardagsrummet där du har byggt upp en ny stad som kallas för Valleby-Malmö. Jag åker inte till stadsbiblioteket, jag är med mig själv här hemma istället, säger jag. Du tittar upp, över mig, i taket, säger inget. Vänder till självleken igen.
21.
kanske ber du mig lämna det abstrakta
jag hör inte riktigt längre
Bad jag?
– om axeln, runt finger, fingret
skär dikt; kanske
betraktar vi
varandra från ödets ej
tvinnade torn
seglar
stundom utan
att det gör det samma
20.
Du har ingenting helt annat
att läsa Kanske hade du
någon vinter
Sikt och att
Som analogt Inte längre sticka
ut Än Ändå Det tillför
ens andning andning
Du styrs och
Du har
att diska visknings armveck:
detta låga
Än Ändå
Kanske förestå Dubba
nätter
*
Med spår av Åren, Fredrik Nyberg.
19.
peka du
hela tiden
alltid har du; i det reella
hos varandra
utan
undantag
vi, icke-vi Som vore
något annat
möjligt
samma
boks barn; punktlösa
men petbara
klangfästen
av vida önskad
begränsning
*
Efter Göran Sonnevi.
18.
en enda natt och samma fönster
en mask och en till över
på ort och ställe bruk av stjärnor
åtlytt
– inte helt små händer
enigmor
länge trädda
fram att bryta du med pannan
hängen
redan ärrat vem
och sedan
*
Med spår av Gunnar Björling
samt
en tanke på dikten ”Negativ, tindra” av KF.
17.
att du har gjort någon illa
och resten av livet
tveka över hennes namn
i din mun
du, som är jag,
jag jag jag
som gjorde illa
och ogjordhet
spred,
vi som inte kan ska
skriva
hennes namn: här
inte här
inte
duets namn, kan
får ska inte ta
medlevande
stans
inte veta om att det något
blir bra
ännu för gällande
för annan
– ingenstans
ha att säga: tänker på vad jag
gjort dig
varje dag,
förlåt
Det var den sista semesterveckan, augusti i sin linda. Christoffer hade bjudit med mig på stadsvandring. Denna sommar hade han haft som idé att utgå från busslinjernas ändstationer. Sista turen ut, med mig med på tåget, var hållplatsen Elinelund; buss 1 från Gustav Adolfs torg var det som gällde.
Elinelund var mest låga vita radhus med synbarligen dyra Audi- och BMW-bilar på uppfarterna. Knappt en levande själ. Ofta en sliten basketkorg. På metallstång eller med dinglande nät över garageportarna. I oss två bildades Norénska fantasier om ångestfyllda relationer, långt ner i åldrarna, men framför allt högt upp i de mer undanskymda.
Vi traskade tillbaka och skulle ta buss 4 från Erikslust mot Malmö C. Där Köpenhamnsvägen lämnar av höghusen innan rondellen för att efter den övergå i radhus ligger en sunkigare pizzeria som återväckte vår blick. Där skulle ett seminarium kunna äga rum. Tänkt och bestämt, några veckor senare sågs vi på Pizzeria Erikslust för att mötas över ”icke-västerländska dikter, gärna från Sydostasien”.
Seminariet. Pizzerian levererade, minst sagt. Utöver plingen från spelapparater låg ljudet från en dygnsgammal fotbollsmatch (med Djurgården) över lokalen. Den litterära Köpenhamnsvägen kändes något nersolkad av flimret från TV-skärmar och osande internskämt: ”Här betalar man efter maten, som på en fin restaurang, hehe.”
Nå. Till poesins omtalande.
Jag kände för att överlämna mitt val av poesi till hyllorna på skolan. I folkhögskolans bibliotek måste det finnas något som kunde få styra mitt val. Jag fann Qiao i översättning från kinesiskan av Göran Sommardal.
Vi läste dikten ”VERB”:
Grymma verb
På substantiven håller de oavbrutet kniven mot strupen
När sommaren är här rör de sig än snabbare
Står upp
Ligger ner
Öppnar
Bävar
Gråter
Biter
– räknat i sekunder
Småspringer vägen fram med efterföljande substantiv
Glåmig är ansiktsfärgen på det halshållna föremålet
Över natten vitnar håret
Hon som håller kniven mot strupen på honom
kommer aldrig att föda deras barn
På hösten reser jag norrut
där jag träffar en vithårig gamling
Hösten i hans blick har stannat på 1997
Kanelträdet blommar och blommar
Vattenliljan sover i vattnet
Verben börjar svalna
därpå till is
Jag tömmer hans ögon
drar upp en flämtande fisk ur ett sista andetag
2007.19 0:09
*
Just det. Dateringen! Att förundras av och undra över; signalerar klockslaget färdigskrivet eller påbörjat (eller något annat)? Hur det än var med den saken (mer definitivt) kunde vi se att Qiao är en kvällens och nattens poet genom att kika på tiderna för andra dikter i boken.
Några månader efter seminariet är jag oklar över i vilket block jag antecknade under vårt samtal och det får bero vad vi sa om ordklassernas roll i dikten. Jag tycker iallafall fortfarande om dikten, mycket.
textdungen 