Joakim

Månadens skrivövning: Att skriva på din poetik

Posted on av textdungen

Den här veckan undervisar jag i poetik på Skrivarlinjen, och eftersom skrivövningen för april är ohemult försenad och helst vill ställas in, så införs här istället en övning utifrån poetikveckan i Skurup.

Med poetik menas rent praktiskt och faktiskt att skriva – om att skriva. En definition som jag finner relativt pragmatisk är Kristian Lundbergs i Jag rör mig mot en nollpunkt där allt är du: ”Poetiken är en fiktiv modell för att skapa större frihet för den som skall skriva dikten, en frihet som vi erövrar genom en slags underkastelse.”

Genom att göra de här skrivövningarna kan vi säga att du arbetar med att tänka på den ”fiktiva modell” som ger ditt skrivande en fläkt av (ramens) frihet.


Uppvärmningsövning (15 minuter):

 1. Tänk på ditt skrivande: vad ser du framför dig? Vad får du för bilder av att tänka på ditt skrivande? Abstrakta bilder (kärlek, sorg, minnen … ) eller konkreta (ditt arbetsrum, ett block, en penna, en träfågel … ), försätt dig i tankar.

2. Med hjälp av dina bilder av ditt skrivande ska du skriva med hjälp av en liknelse eller metafor. Det är flödesskrivande, cirka 10 minuter.

Likna ditt skrivande vid något som kommer för dig (ett bråddjup, ett vattenfall, ett avfall, en spann, en tråd, etc.). Påbörja flödesskrivandet med din valda analogi, och låt sedan skriva hamna var det hamna vill.

——

Huvudsaklig skrivövning (cirka 40 minuter, maximalt 1 sida):

Välj mellan alternativ 1 och 2:

1. Dags att bygga ut en analogi för ditt skrivande.

Bygg ut din liknelse/metafor från uppvärmningsövningen, eller skriv utifrån en ny analogi. Det du ska göra är alltså att skriva en sida som tar sitt avstamp i att likna ditt skrivande vid något annat (ett bråddjup, en symaskin, något av en drömverkstad, krabbans sidledsgång, fiskebåtspersonalens samvetskval, etc…)

För att göra analogin så meningsfull som möjligt: fokusera på frågan – Vad händer när jag skriver? Håll dig nära din skrivpraktik. Vad liknar den faktiskt/fiktivt/ … ?

2. Släpp analogins värld, gå till det konkreta. Var så konkret du kan om din skrivpraktik:
Skriv en text som vilar mot katalogdiktens princip, dvs. att den använder sig av att räkna upp, lista, förteckna, samla. Benämn i din text så mycket du kan rörande din skrivpraktik!

Lycka till!

Semantiska pinnar (LVIII)

Posted on av textdungen

Sjuttonde april.

Vi har precis kommit hem från en dag i kolonistugan. Jag sätter mig på toan och utanför kommer omedelbart en röst: Vill du vara i sällskap eller vill du vara själv?

Både Stina och jag hör det där. Hon från köket kanske. Vi hör hur det gläntar, hur naturligt han skulle kunna lära sig att säga ”i självskap”. Det hörs på Silas röst att han är nära att höra mer än det han säger, själv. Såsom själva logiken bakom konstruktionerna. Man sätter något på slutet av orden. Man suffixerar, så att säga.

Tjugonde april.

Påskafton. Vi är min mammas stuga, den som kallas Stugan sedan barnsben. Alltså Mina. Eller mammas. Eller Silas. Det är något svindlande att tänka på hur mitt barn har fjärde generationens ben.

Fjärde generationens barn sitter på pottan och Stina ropar genom dörren: Vill du vara i sällskap eller i självskap? Själv.


Tjugotredje mars.

Jag skriver i hans dagbok: Du lärde dig denna helg att förstå och använda ordet ”sällskap”. Som med frasen ”Vill du ha sällskap?”

Att lära sig ordet sällskap.
Att stå under tallgrenarna med en kratta och blicka bort mot sin farmor eller faster och formulera frågan först för sig själv: Vill du ha sällskap?

Tjugofjärde mars.

Oh, the irony.
Silas fick sova en dryg timme på Öresundståget hem till Malmö. Lutad mot sin faster. När han sedan väcktes var han inte glad. När vi gick till spår 5 för att möta Stina som kom vältajmat med tåg från Stockholm var han fortfarande knappt glad. I en återförening, som på pappret är som gjort för att frasera att nu är vi i varandras sällskap igen.

Vi kom aldrig ihop oss riktigt under eftermiddagen hemma i Kirseberg. Var och en skrotade med sitt. Alla tre verkade ganska tysta. Korsade lugnt varandras spår i lägenheten.

Att vara själva tillsammans ropar kanske också på sitt ord med ett ”-skap”-suffix. Eller så förutsätter självskap andras skap  … skrot omkring.

 

Väntextgruppen

Posted on av textdungen

Av januari blev det intet utbytt. Eller jo, kanske blev något skickat, men icke samtalat om. Av februari blev det intet … Eller jo, kanske skickade vi igen, men icke genomtänkt och samtal blev det ej. I mars blev det definitivt inget skickat till varandra. Jag minns inte vem av oss, Jenny och jag, som uttryckte att nu har det gått i stå. Nu får det nog va.

Döm av min förvåning när Jenny den 6 april hör av sig i ett sms: ”Ska vi återgå till ordningen och lämna in text den 15e? Trevlig helg!”

Jag svarade bara i ett Ja!

Sedan kröp kalendern förbi den 15 fort och den 17 april kände jag mig tvungen att lämna in något för att denna sten ska flytta på sig igen. Det fick bli den essä som inte är en essä som skrevs för en tävling som jag inte bryr mig om men som jag tydligen ändå brydde mig om tillräckligt för att ta spjärn emot. Det ska bli intressant att se hur Jenny ser på texten som text, istället för som ”essä”.

Jenny har inte skickat än – då hon for iväg över påsk och svirrar långtifrån datorn sin – och detta inlägg är en slags åminnelse – för oss båda – om vad det handlar om. Beslutet. Att. Utbyta.

Att.

 

Metoderna (Lite av ett intersubjektivt konsekvenstänk med sitt barn vore väl bra)

Posted on av textdungen

Tesen här gäller följande: När jag försöker leda in mitt eget barn i delaktighetens självklarhet måste jag själv haka på. Frågan blir därför var jag menar att jag ska delta.

Mitt barn som är tre och ett halvt kan gå på en uppstyrd trumkurs eller piskar en sten med pinnar med ett främmande barn i parken, det är liksom sak samma: han involveras i livet. Men jag då …

Jag tänker på detta från tid till annan. Jag gläds när något har styrts upp med en vän och utbytet inte är svårt, utan delaktighet i varandras liv och skapande bara sker.

Tidigt i vintras tänkte jag på detta när jag liksom föste Silas framåt, mot en Bamsetävling. Ja, att mena att han ska rita och skicka in sin ”tårta” till Bamsetävlingen och sedan inte mena att jag ska mitt. Om jag ser rätt ligger det en inkonsekvens på lut här.

Att måna om att få den där ”tårtan” (sex blå streck) på postlådan. Att måna. Att stanna upp med cykeln och vända mig om till honom: Ånej, nu glömde jag brevet igen. Barnet som svarar direkt: Det ordnar sig, pappa.

Överföring eller analogi. Eller en blandning. Hur som. Alltid, att måna eller inte måna om de deadlines som faktiskt korrelerar till hans eller min värld. Det i hallen glömda kuvertet som symbol. Men även, alltid att uppfatta (eller inte) om något är viktigt eller ej. Inte det yttre kuvert, snarare ett inre.

Så om jag låter våra livsvärldar beröra varandra något under våren 2019, vad kan jag få syn på? Trumkurs kontra … ?

Mars första dagar bestämde jag mig för att delta i ”Hans Ruins essätävling”. Det är en tävling som äger rum vart tredje år. Tre år tidigare, i januari 2016, hade någon satt upp en affisch om saken i Skrivarhuset i Skurup. Jaha, tänkte jag då, så var det dags igen. Och inte är jag på en plats där jag kan skriva en essä, förstod jag med en 3-månaders bebis hemma.

Sista veckan i februari 2019. Jag hade nyligen mailat den sympatiska tidskriften Poros att jag har en idé som jag hoppas kunna bena och skriva ut, så egentligen skulle jag skriva på den, en annan essä vid denna tidpunkt.

Delaktighetens självklarhet?

Det var allt annat än slumpartat att jag hört av mig till Poros. Sättet som de säger sig arbeta med text fångade mig:

”Vi tar gärna emot såväl förslag på idéer som färdiga utkast, men tänk på att vår respons blir desto mer ingående om du tänkt igenom vad du vill göra innan.

( … )

Till skillnad från andra tidskrifter så varken refuserar vi eller antar bidrag rakt av – istället arbetar vi vidare med allt material vi får in givet att skribenten är villig att lägga ner det arbete som krävs för att essän ska bli färdig för publicering.”

Om man har ett streck till sin tårta blir det nog snart två i samspråk med dem, kan man få tro.

Jag skrev en essä – till ”Hans Ruins essätävling”. För min egen skull. Eller för den större gemenskapen. För alla typer av tårtor.

Återstår att våga skriva vad jag längtar efter att våga, i samspråk med dem på Poros. Kanske springer jag in i rätt känsla för konsekvenser till påsk …

Semantiska pinnar (LVII)

Posted on av textdungen

Tjugoåttonde februari.

Silas vill ha pasta. Ja, säger jag, och drar ut på jat, pastans jah.

Vad är pasta? Här är pasta som gjort för språklig och världslig proportionsgymnastik.

Vad är pasta, Klang? Pasta är … mat. Visst. Kan den vara lång, kan den vara kort? Ja lång spaghetti. Man bakar den, Koffe. Ja, man kokar den. Pastan blir mjuk. Pastan är lång! Pastan blir mjuk. Spaghetti är lång, Koffe. Ja, och spaghettin blir mjuk. När blir den mjuk? Du måste komma till mitt rum, Koffe. Du måste leka med mig. Jag måste ju ta hand om pastavattnet här.

Jag läser senare Wittgenstein om ordens familjeegenskaper. Minns hur vi talade om att inte koka dig som pasta. I den senaste semantiska pinne jag täljde till.

Senare under förmiddagen, i köket åter, frågar jag dig vilken pasta du vill ha. Du svarar inte. Jag ger förslag: makaroner, spaghetti … den långa … rättar mig själv där, nej kanske någon sort som är liten blir bra för magen idag, ja frågande, magsjukan ekar, du ska troligen inte komma att äta. Det är prat. Bilder. Och så plötsligt när jag har gett upp och tror mig vara inne i en monolog säger du: Jag vill ha fjärilspasta, det tycker jag om.

Ordens familjeegenskaper.

En liten stund senare ropar Stina: Det blir bönpasta. Och den undran vi strax går igenom, Stina och jag, är inte Silas reaktion på detta med sorten, utan om jag är orolig för mängden, befintligheten vi har hemma (alltså ett lutande inte, alltså den eventuella bristen på pasta). Min tänk-om-det tar-slut-neuros – som rör just pasta.

Jag borde läsa vidare, jag borde läsa om.

Diktseminarium 7

Posted on av textdungen

En försenad första anteckning …

Det var sportlov och det blev rum för Diktseminarium 7.

Från det sjunde utbytet av poesi med Christoffer – på en sjunde plats i Malmö: Broderstugan vid Värnhem – minns jag mest en uppspelt känsla. Upprymdhet i ögonen. Detta med att hitta mer och mer i ”en liten dikt”. Att lyckas bli lite till sig, allt som rör just det: läs om, bege dig, bara säg något, bara bege er, bara res en tankekarta i kvällen som går i en värld som faller, ja bara var en av två som kikar åt några rader till.

Som denna inledning i en dikt av Olvido García Valdes:

”På ängen betraktar de varandra: den
gamle och barnet som ännu ej talar. Vi
tillbringar dagen bland popplarna
med matsäck i gräset
vind och samtal.
Hur kan du säga att du uppfann
en smak? Vad vill det säga
att uppfinna en smak? Fantiserade du fram den?”

Vad är det som sker, i och med detta ”vi”? Viet är inte de som presenteras på ängen. Vart tar det vägen i och med detta ”du”, vilket kommer efter dessa två första: ”den gamle” och ”barnet som ännu ej talar”. En tredje scen, eller tillbaka till den första? Eller helt utan scen: en frågande replik som far genom tid och rum?

Vi som läste prövade att se det som två parallella presens i diktens inledning: ett i barndomen och ett helt nyligt (i relation till diktens tillkomst). Vi prövade även att läsa den gamle och barnet som två i en tavla av Léger (som dyker upp senare i dikten). Och det finns fler alternativ. Exempelvis en inlevelse i tavlans ”de” som då blir ett ”vi” på den andra raden. Eller, att dikten underströmmas av två åldrar för ett implicit diktjag: som gammal och som ung. Typiskt mig att vara svag för den tanken, den med två olika åldrar hos ett implicit jag. Eller, …

Det finns en produktiv lömskhet. Och det är inte slut på pronomina i diktens förråd än. Ett förflyktigande fortsätter, mängden tilltar:

”Hur kan du säga att du uppfann
en smak? Vad vill det säga
att uppfinna en smak? Fantiserade du fram den?
Hon hade uppfunnit croissant-lune:n
och träffade sedan på den hos några små
pastejer från Bretagne. Alla uppfinner vi som små
smaken av manna.

Hon, alla. Implicita du och jag i ett allmänt vi.
Således: de på ängen, vi oklara, du med en tilltagen fantasi, hon med den verkliga uppfinningen, alla – typ generiskt. (Fattas gör ”han” eller så ryms han i ”den gamle”.)

*

Förstadsgatan ner, önskar att jag åtminstone hade sagt ett TACK.

Detta med att bara gå. Att sitta längst ner i ett rum och sedan gå. Att Mette Moestrups ord var med i stegen: Förstadsgatan ner. Hennes ord om ”att bli trött på att kämpa ibland” – och ens egen efterhandsvilja att få ha sagt, då, där: Men gud, TACK för all kamp DU HAR utkämpat.

Det var samma kväll. Vägen till vårt diktseminarium gick via Anti och en läsning ur Aidt och Moestrups nya bok Omina.

Drottninggatan, Förstadsgatan. Värnhemslivet.

*

Seminariets tema: Vi skulle hitta en ny poet från ett (geografiskt/språkligt) område vi inte är bekanta med. Christoffer tog en poet som han hade fått av mig, veckorna innan. Det är ju inte riktigt klokt. Jag tog en kubansk poet som jag har läst en i essäbok av Adrienne Rich, spritt över åren. Inte så temaklokt. Eller så är det bara gott, detta förvanskande av tema efter tema. Vi misslyckas gladlynt. Gång efter gång: Jaha, så var det med det sökandet.

Misslyckandets roll ja, som tycktes vara själva grejen med Diktseminarium 6.

 

Dikt 150724

Posted on av textdungen

och det var nu
och färgar
tilltal
tilltar
det kan
som mycket
väl och ändå vara
så ett år och
där ni förs
alla dagar
ut

vida
sluttning
frågas vem
och inte alls
och i något fall
inte ens
och jag
själva vara
nu
och färgar
tilltal
far väl

Månadens skrivövning: ”Gräv ner vad du behöver minnas”

Posted on av textdungen

Det här är bloggens fjärde skrivövning. Februaris övning var mer omfattande och ”tänkt för ett längre skrivande med en god chans till ett rikt textstoff”. Mars månad vänder på steken: nu tar vi bort, ja även det minsta av stoff. Den här gången överlåter vi skrivandets ärende till själen.

Gräv ner vad du behöver minnas

1. Skriv ned något som du behöver kunna/känna i hjärtat.

2. Gräv ner lappen på valfri plats.

3. Gå därifrån, bär det i hjärtat.

Lycka till!

Dikt 190301

Posted on av textdungen

att varje morgon

du kan inte
samla till något
mot döden

landa på marken

samlandet
meningsfullt men inte så
lägg ner det bringande

som vore det

akter av nit
meningsfulla men inte så
förenkla och nosa

första steget

du kan blunda du kan
dilldoft och surrande säsong
tidig julros grönögda du

på en främmande

stilla och dröjande
vilja till vara
kvar som slaget ur

himlakropp

*

I dikten är kursiven en strof i Jonas Grens Dälden, där de blommar (2018).