Första september.

Vi vaknar hos min mamma, alltså din farmor, du känner snart det där snöret, lodet, i ett Jönköping som du däremot inte hade sett på två år.

Det allra första du säger: Jag sa till mina fröknar att Kling och Koffe åkte tåg till England, och att jag var hon min mormor och morfar. Malmölivet var med dig i drömmen. Och den utsagan, nästan identisk, hade jag fått höra tidigare i veckan, plockad ur skrönan om hur du plockat den svamp du hade med dig till förskolan.

Alla skulle ju ha med sig något från sitt sommarlov. Din lilla ask av papper som bara kunde tänkas innehålla svamp. Vi satt på en kulle i Beijers park  – och asken var med i din blå Bamseryggsäck – när du fann ditt svarande objekt. Du behövde senare en story för svamparna (vilka egentligen legat i vår frys sedan 2018 och din mamma funnit ut som lösning för det här valet av objekt).

Vid samlingen på förskolans matta har du – av allt att döma – dragit till med att dina föräldrar varit i England på sommaren, alltmedan du plockat svamp hos mormor och morfar.

Och igår, en lördag som är augustis sista dag, innan du drömde om fröknarna, då plockade vi äntligen svamp. Vi kröp fram i tallskogen runt Vederydssjön. Farmors röda Kia. Nedhissade fönster. Span längs vägkanten. Skogens guld. Småttingarna. Och så stopp och ut och någon gång ser jag era ryggar och hand i hand traskade ni iväg, där, i ett stort här. Att vara den som rullar efter med bilen. Hela tyngdlösheten till bild genom framrutan. Och att sedan återkomma – genom blåbärsstänk på fingrarna på ratten.

Femte september.

Lövens gröna ska bli brunt. Vi promenerar till förskolan. Var kommer löven ifrån? Vi tittar upp i kronorna runt skolgården. Värnhemsskolan. Det är mest bara grönt, dignande fulla kronor, så vi får anstränga oss för att hitta de bruna klasarna. Det där bruna ska bli grönt. Nej, det gröna blir brunt. Okej!

Fjortonde mars.

Du är i alla fall min pappa. Ute vid hissen. Morgon. Jag är ännu i lägenheten. Hör dig höja rösten när du upprepar inifrån hissen: Du är i alla fall min pappa! Vi ska till förskolan. Jag ställer mig bredvid dig, funderar på om jag har gjort något, eller glömt något.

Koffe … Du tar en paus. Hisskroppen svajar till kort och vi är nere. Just det, jag har sagt att man kan heta flera saker. Du stämmer av basen. Koffe, Joakim, pappa. Det ena utesluter inte det andra. Jag får upprepa jag med: En människa kallas för flera saker.

Namntankarnas vår.

På cykeln när vi når Nobelvägen – rondellen där vägen skjuter fart, inleds – frågar jag om det är kallt, för jag tycker det, säger jag. Du hmm:ar med och säger: Och på lördag. När Loah ska ha kalas? frågar jag. Ja, allt bara välter och välter.

Allt bara välter och välter?

Ja, det lossnar och lossnar, Koffe. Just det: spännet på cykelstolens bälte gick upp vid vårt hus: Den bara lossnar och lossnar. Lite förtvivlat. En förståelse som blandas med frågan om hur det ska vara, livet. Tonläget, frekvensen, det som stämmer överens: verb som verb.

Världen som kan verka lös i sina fogar. Det kyliga som kan kännas som att det bara kallnar och kallnar. Även på lördag. Även om det inte är värre än att det går att orda om.

Första juni.

I kyrkbänken – dock, i en kyrka med mjuka, vadderade stolar; här ska det vara mersmak istället för träsmak, tycks Östermalmskyrkan i Kristianstad mena – här berättar jag för min systers barndomsvän – som bär på deras andra barn, som alltså ska bli ett sommarbarn – att du säger att du inte tycker om mig. Att det framför allt är där vi är med varandra, nu. Inom utmaningens hägn. Att vi där skall bli.

Och att sitta där, på ett bröllop, upplyft av det vadderade, iförd min blommiga skjorta  – som skenbart solitär. Utan familjen. Som jag. Eller. I brytningens där: vad är en-som-jag? Vi sitter å står å går alla i brytningar – skrider fram, bort. In: brudparet. Gravida.

Om du visste vad ett bröllop var och jag kunde beskriva just det jag varit på denna lördag hade jag alldeles säkert sagt att det var sagolikt, för så upplevde jag det. Rörd av smak, hela ansiktet. Rymmas skulle även det att jag bröt upp tidigt, för så var det bestämt – av mig.

Hemma igen hos er, oss. I soffan med Brandman Sam på skärmen frågar jag hur länge du inte ska tycka om mig? Du tänker lite och säger sen: Fyra minuter.

Under timmen som kommer frågar jag eller Stina om det har gått fyra minuter. Vid ett tillfälle säger du att du ska tycka om mig efter imorgon. Det låter bra, säger vi.

På natten sover vi alla tre i den stora sängen. Innan vi somnar gnuggar du näsan på först mig, sedan Stina. Du skrattar. Natten igenom ligger vi mestadels panna mot panna. Din nu milda febers natt.

Tjugonionde maj.

Malmö C. Tidig onsdagsmorgon. Bär med mig många känslor runt anknytning. Läste i Tor Wennerbergs bok Själv och tillsammans igår innan sömnen.

Detta med att anknytning snarare handlar om att fly till än ifrån, och att vi då får en primär – och generaliserbar – fråga om denna ”plats” som vi flyr till. Vad är detta för ”plats”?

Det är inget gryt (för vi har inget gryt). Det är inte en avatar (för det biologiska livet är inte virtuellt). Det är, i någon mån, en person (eller flera) som utgör en relation som blir en ”plats” genom rörelsen. Personen är ”denna plats”, men inte så enkelt. Det är inte bara personen som är platsen, då även rörelsens dit är en platsskapelse.

Om jag förstår Wennerbergs underliggande poäng med detta ”till”-skap, så kan man säga att platsen ligger så att säga spridd på vägen – dit. Den inryms och utgörs delvis i och av språket. Som om ett spädbarn kunde säga: ”Du är denna plats för mig.” Och genom talakten, ja genom, genom den – att kristalliseras.

Kroppsspråket är ändå det första språket? Lätets kropp?

Alltså. Ett helt tvunget dit? Om en förälder är missbrukande är ändå den ontologiska grunden den samma: en rörelse måste livet till. Anknytningen som ger närhet-distans; det dialektiska förhållandet som en påbörjar innan medvetandet därom är med. Närhetens avstånd och avståndets närhet.

Tjugofemte juli.

Denna din rakhet. I denna vår sommardag: När du är naken tycker jag inte om dig.