Nu ser ni Göteborgs och Borås kurser under våren 2015 under fliken ”På gång”
Det finns också en ny rolig sida på bloggen som heter Sommarkurser 2015 under fliken ”På gång”! Kika in där och bli lite glad!
Hej 2015, här kommer vi!
Det har rumsterats om en del bland mina föräldrars gamla prylar det sista. Något som har dykt upp är till exempel två dikter, en av mig och en av min bror.
Jag minns tydligt den här tiden. Jag var nio år och det här är den allra första dikten jag skrev. Jag skulle börja skriva poesi.
Jag vet att jag visste vad poesi var. Poesins uppgift var att ta upp de svåra frågorna och leverera nån slags sanning med ett sirligt bildspråk. Prosan fick vara vad som helst, det kunde vara en lek. Men poesin, det var något annat. Det var allvar.
Jag skrev en dikt. Det är den med lilla teckningen här nedan.
Här står vi
Vi är en dörr till rosendröm
vi är en dörr till freden
I dörren finns en spegel så vi kan se att alla är lika.
När jag skrivit den ville min bror också skriva en. Han var sex år och ville inte veta något om Poesin innan. Nej nej nej, han skulle skriva sin dikt helt själv.
Det blev en dikt som inte höll sig till reglerna. Hans språk var inte sirligt, dikten levererade inga stora sanningar och jag lyckades aldrig klura ut om texten var en metafor för något eller om han helt enkelt bara skrivit en liten äventyrsdikt. Jag frågade, och han sa att det bara var det som stod på pappret. Varken mer eller mindre.
Jag gick i öknen och då kom en örn
Han ryckte mig i ett nafs
Och i örnens skarpa klor
Förde han mig till okänd plats
jag aldrig varit förut.
Jag vet att speciellt tredje raden provocerade mig. Det var ju en meningslös rad! Helt löshängande. Vadå ”Och i örnens skarpa klor”? En annan fråga var vad han ville säga med texten. Textens agenda var, enligt mig, alldeles för oklar. Min text ville rädda världen från orättvisor, vad ville hans text?
Jag bloggar om detta nu, inte bara för att det är en lite gullig historia, utan för att jag faktiskt tycker att våra olika vägar in till skrivandet säger något om kreativitet och skapande.
Under ett författarbesök berättade Elisabeth Rynell om när hon hade en skrivardag i en mellanstadieklass någonstans i norra delen av Sverige. Hon hade bett dem skriva en dikt om våren. De skrev dikter om blommor och sol och gröna ängar, fjärilar och fåglar. De skrev sin bild av hur poesi om våren skulle se ut.
Elisabeth bad dem sedan skriva en dikt om hur våren var för just dem. Om hur den var i deras del av landet, i deras stad, på deras gator. De dikterna var utan gröna ängar och fjärilar. De dikterna var personliga, de var äkta.
Jag ser idag på min och min lillebrors dikter och ser hur jag desperat ville ingå i nån typ av kanon. Jag skrev vad jag trodde förväntades. Jag hade min idé om litteratur och jag ville vara med. Jag skrev inte om mina egna frågor utan om andras. Därför är min text tråkig, ointressant.
Min bror stod däremot utanför alla idéer om vad Poesi var för något. Han närde ingen förhoppning om att ingå i nån litteraturkanon. Även om han ville ingå visste han inte tillräckligt om poesi för att göra ett ärligt försök. Istället skrev han för att det var kul att skriva, och han skrev om det han brann för, om det han fantiserade om. Äventyret.
Resultatet är att hans text är ärlig och direkt. Det är en text som läsaren minns, och man kan nästan känna hur det är att sitta i örnens klor. Hans iver lyser igenom texten, och läsaren kan känna att det varit roligt att skriva den. Hans text vill inte ingå. Den vill vara som den är och den vet om att den räcker till.
Jag tänker inte förringa Jennys (9år) dikt. Hon gjorde det hon såg som en slags plikt som skrivande människa. Dra upp svåra frågor i ljuset. På ett sätt kan man ju beundra henne; hon satsade högt, gjorde ett slags inlägg i samhällsdebatten. Men min brors örn skapar bilder.
Text: Johan Green
(Obs: Johan har inte skrivit ner sin text själv. Det har mormor gjort.)
Det är en god höst. Jag kan inte minnas senast det kändes såhär…
lätt….?
Jag brukar ofta blir besviken på hösten. Med höstlöv inte alls lika röda som jag trodde. (blink blink, Anna Jörgensdotter)
Men i år. Träden gula och rostbruna. Som de brukar vara, antar jag. Ändå kan rostbrunt aldrig ha varit så vackert. Gult aldrig så starkt. Och den molngrå himlen, regnet i luften, som ett andetag mot min hud. Det är så jag får skrika rätt ut.
Jag får det. I skogen är det bara hunden som hör mig. Och älgen, om han inte är skjuten vid det här laget.
Jag vet inte vad som gör mig så glad den här hösten. Hösten brukar vara tyngre, mörkret kompaktare, fastän det under mina år i städer aldrig varit så kompakt som det är härute. Här. där mörkret lägger sig över sjön som en filt. Storöns siluett som sakta täcks av natt.
Jag går i planeringstider. Funderar på responskurser. Vilka tider har vi att spela med? Hur många sidor hinner jag läsa på en vecka? Hur många sidor hinner deltagarna läsa på en vecka? Hur går jag igenom responsläsning med dem? Vilken text kan man öva på? Hur ser en frågelista ut?
Parallellt med de här texttankarna, det som jag vill göra till en del av mina skrivares luft, finns det andra. Pengarna. Står studieförbundet bakom kursen? Vad behöver de ta betalt om det är fem deltagare? Om det blir fler? Om jag ska få en godkänd lön? Vem betalar utskrifter? Finns det lokaler lediga?
Det är skönt att veta att jag har en grupp som vill skriva. Skönt att våga tala om för dem att de vill skriva, om de händelsevis skulle ha glömt bort det för en liten stund.
I dagarna har jag också fakturerat för första gången. Det är också en del av livet som skrivpedagog. Att spara på kvitton. Ha kundnummer och en formel för att räkna ut sociala avgifter. Nya ingredienser som nästa år vid den här tiden kommer kännas naturliga. Förhoppningsvis.
Biblioteket mejlade häromdagen. ville sätta datum för vårens kurser. Vill ha två kurser istället för en. Små framgångar som blir stora i hjärtat.
Idag: Hunden och jag över åkrarna, på grusvägarna. Godis i fickan och springlekar på ängen. Vägen runt Sjönnered. Kornas råmanden, Storån där nere. Vattenbrusandet. Allt så nära att det kanske är en del av mig. Jag vet vilka hörn på stigen som är djupblöta och ytblöta. Jag vet det för att jag gått där. Och gått och gått. Alla mina fötter.
Hunden och jag rör oss mot tjärnen. Hon: Rejsar mellan träden, flyger över bäcken. Vid vattnet kliver jag ut i blötmossan. Hon väntar. Vet att jag behöver en stund stillhet där.
Vi står vid tjärnen en stund. Hon tuggar på en pinne. Jag ser över vattnet. Det som återkommer och återkommer i mina texter. Eller om det är jag som återkommer och återkommer. Alla mina kroppar som stått där i mossan, känt vattnet sippra in och stått kvar. Grodornas sång om våren. Vattnet blått då. Nu: grått, lätta krusningar. Det rostbruna på träden. Asparnas toppar fortfarande sådär knallgula. Den svartvita anden som brukar simma ensam om sommaren är borta nu. Flyttat någonstans, kanske.
Om jag skulle vara ett träd skulle jag vara en tall vid Skruvtjärn. Med rötterna långt ner i jorden och stammen rak och hög och full med ekorrar.
Efteråt gick jag hem. Glömde bort tvätten i tvättstugan och skrev. Blev igen påmind om skogens betydelse för orden.
Det är ett lugn över min text. Lätt nervositet också, men mest bara en saktmodig nyfikenhet på att kliva in i den.
Jenny
Jag bor på landet nu. Inte vilket land som helst utan landet där jag växte upp.
Ja. Man kan säga att jag flyttat hem.
Här har grannen en EPA-traktor med skylten ”0-30 på 15 sekunder” på bakrutan. Jag använder mina foppatofflor hela tiden. Det börjar kännas nödvändigt att småprata med de man träffar i affären. Jag plockar äpplen och kokar mos. På morgonen ligger dimman över ängarna och över vattnet. Skogen är djup nog att försvinna i.
När jag klipper gräs kommer en man ut och småpratar. Efter en kvart säger han att han på sjuttiotalet hade affär i lägenheten där jag bor nu. Han nämner folk vid efternamn och jag vet faktiskt vilka han pratar om. Det här är också min plats.
Jag vet inte hur men på något sätt har detta med skrivandet att göra.
Antagligen handlar det om ensamheten och om att kunna välja bort den.
Eller så handlar det om tillhörighet.
Att gå utanför min nya ytterdörr här på landet är inte ensamt. Därute finns något gemensamt. Människor ser mig. De säger hej. De säger att det är fint väder.
Eller att det är kallt.
De säger att jag har fina blommor.
Att de ser att jag klippt gräset.
Eller att de vet vilka mina föräldrar är.
Att deras teve äntligen fungerar.
Eller att de en gång hade en röjarfest där de eldade upp möbler på fyllan.
Eller så är det jag som säger något av de där sakerna.
Det handlar om de där mötena.
Tanterna, gubbarna, bönderna, ängarna, moppegänget, travbanan, galna gubbens hus, portföljmannen, sjön, hunddamerna, kvarnhuset, fritidsbarnen. Gräsklipparen, blåsorna på mina studenthänder. Grusvägen utan gatubelysning. Mörkret och tystnaden på natten.
Det går inte att skriva i ett vakuum. Skrivandet är inte bara skrivandet. Det är också det som måste till däremellan.
Mitt skrivande klarar inte av dagar av ensamhet med pappret och pennan. För mig är det något orättvist i det, något nästan våldsamt. Som att ignorera att skrivandet behöver liv och gemensamhet för att komma till.
Även om texten bara kan komma fram genom tiden jag sitter vid datorn, måste jag få veta att min dator inte är världen.
Om det ska bli liv i texten måste det finnas liv runtomkring mig. Men stillhet vid min skrivplats.
Jenny
Skolstart igen och jag känner mig lika träffad av reklamen för nya skrivhäften, stiftpennor och pennskrin nu som i lågstadiet. Glädjen i att markera nystarten men också nervositeten inför det nya.
Igår gick jag mellan humanisten och pedagogen här i Göteborg. Avenyn var sol och höstluft. Två timmar in på terminen var jag redan stressad och orolig och arg över alla böcker, alla seminarier och poängen som ska samlas.
Framför allt var jag orolig över skrivandet. Det var ett obehag som genomsyrade hela kroppen: Ingenting av det som kommer in i min höst nu har med skrivandet att göra.
Och jag tänkte
Hur kommer det skrivande livet gå ihop? När jag redan vid lunch känner mig utmattad, hur ska den här kroppen kunna vara en skrivande kropp ikväll? Imorgon kväll? Hur kommer livet med skrivandet bli egentligen?
Hur det kommer bli. Som att livet med skrivandet ligger i framtiden. Som att det inte är här och nu.
I att vara människa ingår att våndas, att oroa sig, att hoppas och längta. Det får vi tillåta oss. Men igår, mitt i solen och oron, tvingade jag mig till att tänka i presens.
NU. Det är nu vi har det skrivande livet. Det har redan pågått ett bra tag och kommer pågå ett bra tag till.
Hur det kommer gå ihop framöver tar rimligen avstamp i hur vi lyckas nu, och hur vi har lyckats förr.
Skriver vi nu och får det att gå ihop, så finner vi oss vägar även sen.
Det måste vi tro: Att vi är såpass skrivande att vi ser till att finna oss vägar.
Det är det vi har varandra till. Vi ska påminna varandra om vägarna in i skrivandet, om att vi vill prioritera skrivandet.
Efter våra utsvävningar av oro ska vi återgå till nuet. Fånga in blicken och placera den här, i rummet, på skrivbordet.
Skriver vi? Jo. Vi skriver.
Om vi inte skriver, hur blir vi skrivande igen? Behöver vi varandra för att komma igång?
Ja. Vi behöver varandra.
Måste vi skriva för att vara de vi är?
Ja, vi måste skriva.
Mellan Valand och Grönsakstorget igår bestämde jag att mina universitetstudier faktiskt får anpassa sig efter det skrivande livet.
Jenny
textdungen 