Dikt en novemberkväll

 

Du har fått två barn

 

Det första bär din mans utseende

men ditt psyke

Ert andra, som du

upp i dagen med din mans

förtröstansfulla

sinnelag

 

Men bär?

Kanske när och närs av,

ur,

längs snarare

 

Det finns inget bärande det finns bara

bärande

Och vi säger aldrig kärlek, ordet, tänker

på den

Och vi säger något

om din mamma och känner

min pappa, knixar och knåpar

Ögonvrå En kväll, denna

 

Vårt första ert andra alla dessa

Och

Så lägger den födande världen

levandets

komplexa kors;

kringsvärmande, och ett

oförbehållet

att så

 

 

 

Dikt en augustikväll (2017)

Att komma hem: den punkten

som sällan sätter sig, som flyter liksom igenom
sig självt; strömmar bakifrån
eller runtom

Att komma till ro i gräset, plötsligt stå
med ingenting för händerna en grannes rop över
tomten långt bort punkten av kanalisering,
eller lodande vad vet man

kroppen som upplåten fråga gest nu gick du
visst vidare

slitagegläns, hammaren som träffar spiken, spikens huvud
och dess krökta kant,

inträngningspunkten i fasadpanelen,
raden av gapa – stänga, vilja –

avstå, tro sig – tänka, punkten

då jag beslutar mig för att ta ner panelen – bräda för bräda – stunden
med en panellös vägg

Att komma till ro med sig själv. Ro,
det låter som brått

munnen står på gavel:
ro

munnen ett kulhål att komma hem

nå grinden skjuta på
med kroppen innanför
den savens steg

– tillbaka,
det låter som order

munnen som tvår;
tillbaka

allt i sitt betoningsbelastade skal;
ro tillbaka

sitt
betoningsmöjliga skrän,
allt sitt

betoningsutspytt,

alltså

belastat, betonat, betaget

liksom igenom igen hur du har som känts

Dikt en julikväll (version för blogg)

u, förrädiskt

öppet;
us
förrädiska öppenhet

spring läck
horisontalt eller vertikalt

säg mumlande: munnens
minsta
glipas rymd
liksom

oavslutande
som når
du vandrer på
en gangsti
omgang vand i København
og forme
et u
med din mund
og ser at du er sedd
med dette u
i din mund

liksom intet av u, med
et smil förrän du
kanar slugt, oh
u