Malmö

Semantiska pinnar (LXXXVIII)

Posted on av textdungen

Tjugonionde augusti, 2019.

Tänker på hur du skulle kunna ha ”Fotboll, nej. Språk, ja.” i din profiltext på en dejtingsida. Detta är bara en dumfantasi. Sådant en rör sig med. Kanske vore den obegriplig för dig en vuxen dag. Dumt, sådant som inte förväntas ta sig ut. Och ändå. Varför får vi veta de saker vi får veta om varandra? Eller omvänt. De saker som vi inte ska få veta. Varför just de ska bunkras in.

Fantasins ursprung, eller i alla fall historia. De korta meningarna är besläktade med några som jag själv hade. En tid i livet hade jag texten ”Alkohol, nej tack. Barn, ja tack.” som enda presentation. I en dejtingkontext. Skylten med orden var nermonterad när jag träffade din mamma, men du blev till under de åren; över var de då inte.

Vi drack i själva verket var sin Bayersk folköl i skymningen. Eller var det tre. Under tallar i en park nära Stadsbiblioteket. Varför får vi veta de saker vi får veta om varandra?

Varför får vi inte säga vad vi vet om oss själva? Får och får. Så föreställer jag min röst till dig när vi pratar om några år: Får och får.

Tjugoåttonde februari.

Klockan är runt 23:00 när vi går längs kanalens mörka vatten. Det har regnat ymnigt under kvällen innan ni ankom, men nu glider molnen isär och rymdens sken lyser upp Malmö. Du sitter på cykelstolen. Vi promenerar sakta. Din mamma bär ett långt paket med pinnar från skogen. Din mormor har slagit in dem i tidningspapper innan ni lämnade skogen utanför Gävle.

Du berättar att Kling träffade en kompis på tåget. Nja, en kursare. Men så utmärkt med bärhjälp på Stockholm C. Det förstår vi alla tre. Du är som så ofta större när du återvänder. Mamma Kling frågar om du vill berätta vad du säger om ett visst hus … det är tydligen på andra sidan kanalen … du tycker att det är vackert, får hon säga. Det är den nybyggda, bruna sockerbiten ni menar. Jag tycker också att det är ett vackert hus. Blir glad av att förstå att du brukar tänka saker om det.

Innan Rättscentrum kollar jag om du minns vem av dina vänner som bor där, snett över. Det gör du inte. Uppmärksamhet och minne är ännu något du flyttar med dig där du i världen går, når. Nyss har anlänt. Väl hemma igen vill du kolla på TV. Vi äter macka. Du ser dig omkring i vardagsrumssoffan och vi är alla lättade över att ha flyttat in, vidare. Det är en röra, men snart ska vi få trivas.

Dikt 200319

Posted on av textdungen

Jag saknar att veta exempelvis veta vilken dag det är
– i dig eller mig – och var
att utläsa detta

Saknar att känna datums rundhet eller uppsträckta rygg
men mest bara dags lilla dag, på känn
förnyande manér
– som oss –

Som du, tänkte jag mig, med vår stad för kär för att rädas,
rubbas stum

Minns hur det mestadels var: gott
Om än inte i alla och inte i alla tider i mig och som du har
kämpat dig öht hit, så
dags lilla dag en himmel med ord till
smaken i vardagen
parken
få gå å känna: ”stoder”, ”skred”, ”massiv”,
”skyvis:”

Diktseminarium 12

Posted on av textdungen

Det tolfte mötet över dikter med Christoffer fandt sted på Paulibrons pizzeria. Vid ankomsten 19:30 utgjordes klientelet av ett kärlekspar som blandade engelska, svenska och franska i sitt surr. De gick strax efter att nyheterna slagits på. När vi skeppades ut vid stängning, 22:00, hade det inte kommit förbi någon enda gäst mer. Så stängs det ner, denna coronavecka.

Ur ett malmöitiskt, övergripande perspektiv: Paulibron, en rekommendabel mötesplats. Det ligger vid kanalen, har stora fönster, en slussig och världsvan känsla; en plats som också tycks fungera ganska bra för en blandning av klasser och åldrar. Ja, om man nu utgår från en vår- eller sommardag med ett samhälle på hjul igen.

Tema för seminariet var denna gång danska, ja, i sig. Vi hade i uppdrag att välja poesi på danska som utgör en gemensam intresseknut. Jag hade med mig en svit ur Mette Moestrups senaste verk (som är bländande bra), Til den smukkeste, och Christoffer hade med sig poesi ur den historiska stjärnan Pia Tafdrups förteckning.

Först uppehöll vi oss vid en helt kort dikt av Tafdrup:

KØDETS DRAGT

Dén kjole,
jag ville have købt,
hvis jeg var tyve år
                            yngre,
hænger i vinduet,
                drypper rødt
af lys –
som en engel
             lænket til et våbendepot.

Vid ett diktsamtal finns det något tacksamt över att ha en dikt med (nästan) en (enda) impressionistisk bild. Att ta om den flera gånger. Upptäcka att man läste bilden för hastigt, till exempel inte tog in fördjupande innebörder i ett om. Någon läser det som en bild från då, för tjugo år sen. Nej, om jag var tjugo år yngre. Men, en blick från då kan ju finnas i nuets blick. En klänning i en klänning, en kropp i en kropp. Eller frånvaron av. Och den akuta frånvaron (förlusten).

Om man till exempel prövar att stryka den sista raden ur dikten och ser hur denna mästerliga dikt plötsligt skulle kunna vara skriven av en 16-åring. Av ljus, som en ängel. Ikke nok. Plagget som droppar rött, av ljus ( – som en ängel), länkat till en vapendepå. Länkat i vilken innebörd?

När jag läser om fyra dagar senare förstärks det hur viktigt det är att det inte finns något ÄR HÄR. Droppar rött
av ljus
som
en
ängel
länkad till –

Ingen utfyllnad i form av kopula.

Att till exempel ta om den där depån med hjälp av en presentation av hela boken (via Christoffer): dikterna i Tarkovskijs heste rör minnesförlust, minnessjukdom. Alltså, ett slags vapendepåer. Tider med och utan galgar; ett droppande, och ett helt annat, senare. Rött av ljus? hvis jeg var tyve år yngre,

Man kunde fråga sig:
Vad är det farliga? Vad är laddat? Men, det är långt innan presentationen av verkets kontext. Det är innan Christoffer pratade om katakresen: en bild som för tankarna åt olika riktningar utan den gängse kontrollen (hos författaren). Ängeln länkad till vapendepån?

Man kunde ha sagt (men sa inte): den där roten – ”katachresis” – lärde jag mig i samband med att Katarsis av Katarina Frostenson kom ut 2004. Men roten med mera spelade mig ett spratt. Någon rening gav Frostenson inte ut 2004. Det var Karkas. En annan tråd.

Kødets dragt. En så … visuell titel, tyckte vi båda. Fast ingen av oss såg – kläder, hud. Istället själva köttes dräkt. Ett egenartat, ljussatt kött. Högrött kött. Genomstunget. Sårat genom själva … uppenbarandet. Hemska konnotationer, underförstådda. Dagarna kring vårt möte läste jag även mycket Bengt Emil Johnson och tänkte därför: våren låter rå. Köttet rött. Och nu, lördag, inte tisdag kväll, bara –

tanken på allt danskt man inte vet om ordet dragt.

Bara tanken på att KØDETS DRAGT kommer att visa sig annorlunda en annan gång.

Semantiska pinnar (LXXXII)

Posted on av textdungen

Sjunde januari.

Redan vid förskolan fick din mamma höra att du inte skulle leka med mig ikväll. Du skulle vara arg på mig när jag kom hem. Igår hade jag nämligen slängt en (1) bit toapapper fel. Du stod inne på ”Lilla toaletten” och orkestrerade. Jag höll på att processa en annan order från dig (som gällde den tomma rullen och vart den skulle föras) när jag tanklöst slängde biten papper i vattnet bakom dig. Den skulle vara på golvet!

Nionde januari.

Morgon. Ni ska ta av för Gävle. Sju timmar på tåg framför er. Kling är min ritkompis, du är min lekkompis, säger du. Vi i de här dagarnas skrudar. Vi som placeras och relateras. Som skepnader eller gestalter; om vi stelnar i det påkallade kan vi räkna med att skakas om och formas på nytt inom kort. Inte är vi alltför stela som figurationer.

Hoppas jag vågar ta ett steg in i ditt begrepp lekkompis innan det eller jag flyttas runt.

Elfte januari.

Ni är i Gävle. På frågan om vad du vill göra där hade du svarat att du ”skulle vilja gå i en matbutik i Gävle, för det har jag aldrig gjort” på tåget upp. Vi sms:ar om att du är det lilla livets beskyddare. Jag börjar gråta här i Malmö.

Nittonde januari.

Söndag. Till frukosten börjar du tala om Loah-Silas som bor på Loahfamiljens hus. Alltså har ”Silas” nu blivit ett begrepp för takboende låtsasvänner (dvs. även utanför vår familjekontext). Ditt tidigare namn flyger iväg i fantasivärldens realitet.

Vi sitter och talar om att se från de olika taken. Loah-Silas ser bättre än Silas på taket här hos oss. De bor ju i ett åttavåningshus. Vi funderar på olika byggnader i Malmö som tar ner sikten. Det som nästan är en skrapa tilll hus på Värnhem, det som hyser Coop Värnhem, kvalar in högt.

I flera dagar har det pågått olika försök att förstå hur Silas kommer in till oss. Han har en stege. Nej, han har ett rör. Denna morgon prövar du tanken att han har en lucka i taket på ditt rum. Du ser nöjd ut. Blickar bort över Segevång. Det är speciellt att se i dina ögon hur du prövar gränsen mellan yttre och inre sanningar.

 

Diktseminarium 9

Posted on av textdungen

Det var den sista semesterveckan, augusti i sin linda. Christoffer hade bjudit med mig på stadsvandring. Denna sommar hade han haft som idé att utgå från busslinjernas ändstationer. Sista turen ut, med mig med på tåget, var hållplatsen Elinelund; buss 1 från Gustav Adolfs torg var det som gällde.

Elinelund var mest låga vita radhus med synbarligen dyra Audi- och BMW-bilar på uppfarterna. Knappt en levande själ. Ofta en sliten basketkorg. På metallstång eller med dinglande nät över garageportarna. I oss två bildades Norénska fantasier om ångestfyllda relationer, långt ner i åldrarna, men framför allt högt upp i de mer undanskymda.

Vi traskade tillbaka och skulle ta buss 4 från Erikslust mot Malmö C. Där Köpenhamnsvägen lämnar av höghusen innan rondellen för att efter den övergå i radhus ligger en sunkigare pizzeria som återväckte vår blick. Där skulle ett seminarium kunna äga rum. Tänkt och bestämt, några veckor senare sågs vi på Pizzeria Erikslust för att mötas över ”icke-västerländska dikter, gärna från Sydostasien”.

Seminariet. Pizzerian levererade, minst sagt. Utöver plingen från spelapparater låg ljudet från en dygnsgammal fotbollsmatch (med Djurgården) över lokalen. Den litterära Köpenhamnsvägen kändes något nersolkad av flimret från TV-skärmar och osande internskämt: ”Här betalar man efter maten, som på en fin restaurang, hehe.”

Nå. Till poesins omtalande.

Jag kände för att överlämna mitt val av poesi till hyllorna på skolan. I folkhögskolans bibliotek måste det finnas något som kunde få styra mitt val. Jag fann Qiao i översättning från kinesiskan av Göran Sommardal.

Vi läste dikten ”VERB”:

Grymma verb
På substantiven håller de oavbrutet kniven mot strupen
När sommaren är här rör de sig än snabbare
Står upp
Ligger ner
Öppnar
Bävar
Gråter
Biter
– räknat i sekunder
Småspringer vägen fram med efterföljande substantiv
Glåmig är ansiktsfärgen på det halshållna föremålet
Över natten vitnar håret
Hon som håller kniven mot strupen på honom
kommer aldrig att föda deras barn

På hösten reser jag norrut
där jag träffar en vithårig gamling
Hösten i hans blick har stannat på 1997
Kanelträdet blommar och blommar
Vattenliljan sover i vattnet

Verben börjar svalna
därpå till is
Jag tömmer hans ögon
drar upp en flämtande fisk ur ett sista andetag

2007.19 0:09

*

Just det. Dateringen! Att förundras av och undra över; signalerar klockslaget färdigskrivet eller påbörjat (eller något annat)? Hur det än var med den saken (mer definitivt) kunde vi se att Qiao är en kvällens och nattens poet genom att kika på tiderna för andra dikter i boken.

Några månader efter seminariet är jag oklar över i vilket block jag antecknade under vårt samtal och det får bero vad vi sa om ordklassernas roll i dikten. Jag tycker iallafall fortfarande om dikten, mycket.

 

 

Inställd konferenspunkt, framställd fråga om skrivplats (en torsdag i november)

Posted on av textdungen

Torsdag, sjunde november. När jag vaknar till för andra gången är klockan över elva. Första gången var den 03 på natten, sedan var den runt 05 när vårt barn vaknade. Tillsammans skulle vi enas om pärlfärger för en ”Sverigeflagga” runt 06. Strax efter 07 bad jag om ett byte med Stina. Kröp ihop, somnade. Jag skriver detta vid 12. Något varmt i koppen.

I mailen skriver C: ”Jag sa att vi stryks från konferensen. Hoppas ok!”

Igår strök vi först vår egen punkt, nu ströks även själva närvaron under dagarna två. Det är om poesididaktik – det skulle handla – och det är i december – och det blir säkert utmärkt intressant för de som deltar – men själva behöver vi utgå i tid. Jag tänker mycket på fenomenet/det strukturella i hur något läggs till samtidigt som något sällan tas bort från ett arbete. Arbetslinjens tjocknande, inifrån sig själv. Läraryrket är inte unikt i något särskilt avseende, kanske, vilket dock bara gör det än mer snärjigt. Det tjocknande är naturaliserat.

Den här gången var det C och jag som själva hade viftat med handen; vi vill vara med! Vi skickade självmant in en beskrivning av en workshop att hålla – Poesi och perception. Workshop med stegvist tillvägagångssätt  – och … ja, vad?

Oftare är det tillagda i en arbetssituation en pålaga (från en chef eller ställföreträdande dito), men vart vill jag komma? Något om att även det förtunnande kan finnas. Inställt, framställt. Händernas antalet är givet. Rörelsen och tiden en (och inte). Vi spricker.

Igår kväll publicerade jag – för ovanlighetens skull – en status på Facebook:

”Malmö. Jag söker en skrivplats (såsom en annan kunde söka ateljéplats). The less fancy the better, typ. Snarare ett hörn på ett skrivbord än en del av ett rum. Billigt, ja. Det ska finnas möjlighet att koka kaffe, kissa, kanske ett fönster.”

Inställt, framställt.

 

 

Semantiska pinnar (LXXIV)

Posted on av textdungen

Tjugoandra september.

Det är söndag. Du ropar uppgivet: Jag ser ingen dagbok här, Jo-Kim. Rösten kommer från ditt rum. Jag går dit, säger: Ofta är den i möbeln med många fack i vardagsrummet. Och jag mindes att din mamma och jag försökte skriva ”på sommaren” tidigt i veckan. Den var där och nu sitter jag i den blå fåtöljen bredvid den lustiga möbeln och du i soffan på andra sidan och Brandman Sam rullar på en skärm.

Jag skriver om er gårdag i din dagbok: ni kollade på dykare som fiskade upp cyklar i havet nära Malmö C. Sedan plockade ni skräp, vid havet, men på annan plats nära stranden skulle jag tro.

Elfte augusti.

Hur du frågar mig om morgonen: Har du ont?  Hur följdfrågan är förstafrågan: Måste du äta snus?

Tjugofjärde oktober.

Vi hittar inte Spanargubbens kompis inför er avresa mot Gävle. Den ska med. Jag tror att den har tappats bort i lindallén. Berättar detta på engelska för din mamma: den tappades – och togs upp av mig – i allén förra veckan. Jag kunde lagt till: när vi satt på kyrktrappan visade jag dig den som för att poängtera, kolla här vad du har tappat. Du vill genast ha den lilla LEGO-gubben och jag tänkte, jaja lämna den här på trappan då.

Efter en viss förtvivlan ropar du: Jag vet! Och så springer du till det där berget från en Märklintågsvärld (i min barndom) som står på köksbordet. Där inne, i tågtunneln, ligger kompisen. Den orangea och bruna figuren med livboj på magen. Badvakten, ja.

Jag fick sätta mig på knä och fråga om jag fick säga förlåt. Förlåt för att jag hade sagt att den LEGO-gubben var borta. Tårarna som hade sprutat: Nej, den är inte BORTA! Och som du hade stängt in dig själv i köket. Ironiskt nog fick du på detta sätt hjälp att lokalisera gubben i ditt inre (till köket) så snart du kom ut i hallen igen.

Det här med att ha rätt.

Tjugoandra oktober.

Det här med att ha rätt när det kommer till smörets beskaffenhet. Du är trött vid hämtningen. Det är verkligen tisdagshöst. På Coop Värnhem skulle du absolut ha Bregott med blått på paketet. Det är Denis favorit. Jag säger att det visst fanns smör, för du, just du, hade ju påmint mig i butiken häromdagen. Vi behöver inte smör varje gång, försöker jag.

Dagarna efter den gången då du hade rätt om smöret (och propsade på att vi skulle ha): Hade jag rätt? Ja, fick jag säga. I varierade toner. Ja, det var du som hade rätt. Men nu ser jag fram emot att variera variationen. Nej, får jag svara försiktigt, till kvällen, den här gången fanns det smör hemma. Du kommer emellanåt skrika att du visst hade rätt. För blått Bregott hade vi ju inte.

Tredje november.

Vi cyklar alla tre mot kolonistugan. Kranarna ska öppnas. Löv läggas ut i landen. Din vän på Stadiongatan ett stenkast därifrån längtar efter dig. Längs Pildammarna berättar du för din mamma att hon har fel, det är inte alls sjukhushus. Inte alls; inte så många. Hon berättar att snart kommer BB, där du föddes. Det gjorde du inte alls. Jo, säger hon. Men Spanargubben föddes i Danmark, vickar du över till.

 

Semantiska pinnar (LXXII)

Posted on av textdungen

Tionde september.

ofta ditt ögonljus
som gör att jag måste
säga: du
har rätt, du är inte trött
en uppsträckning bort
bara
av ljus
linje
som går ut –
ögonen pustar

barnkropps
springa
för att mena: en liten
stund till

du sträcker på dig
och jag inspekterar
och ger dig rätt

11 februari.

Jag ska hemvägs köpa chips på Malmö C. Ringer din mamma, men du kommer direkt till luren: Koffe, kan du komma hem och leka med mig nu. Långsamt, ord för ord. Inkännande.

Det heter såklart att det händer mycket med artikulationen.

Jag kallar det för tonkalibrering.

Överallt är det där ordet, ”kalibrering”. I min dagbok, i din dagbok, in och ut ur tankens tal. Jag pulsar genom det som snö. Men inga mätdon rör väl röstens och själens gemensamma sak. Jag måste få ordet kalibrering ur  mig.

Jag sa: Nja.. snart.
Kan du komma hem och leka med mig snart?

Jag: Ja, snart.
Ja, snart.

Jag: Jag ser en havremjölk här.
Snart.

Du lämnar över telefonen. Din mamma säger nästan genast: Hörde du vad han sa?

Ja, eller nej?

Och så berättar hon att du vi överlämnandet ropade: Koffe sa att jag är en vingelpotta. Ett ord från Bamse och en serie om två luriga gamla sorkdamer.

28 september.

Men i min LEGO-stad lyser solen.

Men i min LEGO-stad betyder inte kväll att det är kväll, det betyder att det är cirkus.

Men i min LEGO-stad har de också Mormors bageri. Och ett tak som sticker ut.

Tolfte maj.

På vägen till kolonistugan har vi femton tysta genom Malmö. Inte ett knyst. Vi kommer till Storgatan innan en serie förväntade ord tar sig ut: Här har det varit polishus.

Det knystfria – så relativt. Inom oss ligger kartorna laddade.

Så många dagar cyklar vi samma cykeltur. Slänger med skallen eller orden.

Efter där det har varit polishus –
åter tysta. Tar vänster på Fersens väg och rullar strax förbi Operan. Tio nya minuter utan pratbubblor. Först när vi når gamla Stadion kommer rösten ut: Här ska de bygga bohus!

Det är jag som har planterat ordvalet ”bohus”; det är jag som har planterat att vi talar om nämnda byggnader; somligt får man leva med i år, tänker jag. Inte minst den gamla Stadion ska vi leva med. Som vi ska komma att vänta på rivandet av den.

7 oktober.

Men i min LEGO-stad bajsar de också och de har rör som går under marken.

 

 

 

Semantiska pinnar (LXIV)

Posted on av textdungen

Femte juli.

Idag driver jag med dig och säger att du är som en ”härskare, den dåliga härskaren som vill bestämma över andra” när du vägrar låta mig tala med Kling om … ja vad det nu än var, i sängen. Klockan var 09:05 och Kling försökte med en klockpedagogisk lösning: ”Nu är den långa visaren på ettan, sen när den snart kommer till tvåan, då vill Koffe leka med dig.”

Men det går inte. Gick och går inte, är inte alls nära dessa dagar. Tal ut, brottning in. Vi gruffar runt. Du försöker lägga golvmattan över mitt ansikte, men du får istället en spikmattetagg nånstans och blir ledsen. Du springer gråtande runt sängen, kryper upp hos din mamma, Kling. Jag spelar avundsjuk: ”Det var ju jag som skulle mysa med henne … ” –  och sen blir det omljudslek tillsammans alla tre. Vi känner på ”mussa” som är ditt omgjorda ord ”mysa”. Ett mussaskap, för att tala umlautmässig.

Första juli.

Det är ett slags hjärntävling timmen innan nattning: Vem kan förknippa samtliga namn med rätt leksak längst tid? Materiel ikväll: diverse fordon. Fiktivt tilläggsmateriel: förarnamn som vi hittar på.

Exempel med lastbil. Jag: Vem är det som kör den här lastbilen? Det är … Saut. Som hjärntävlingssugen smakar man på namnet högt: ”Saut alltså.” Sen är det barnets tur att fråga: Vem kör den här motorcykeln? Det är Salt. Man smakar: ”Salt, och Saut.” Vem kör sportbilen? Saut. Heter den också Saut? Vad tusan? Jo, det är en annan Saut! Sedan fylls det på med namn på stundens karta: Saut, Salt och Saut får sällskap av Sauk, Sjåå, Sackå, Sacky. Eller hur de nu än ska stavas.

Tävlingen och magvärmen pågår och man tittar alltså den andre djupt i ögonen och säger exempelvis: ”Och då kör Saut iväg med sportbilen…” och så gäller det att halka rimligt kvasi-korrekt mellan vokal- och konsonantkurvorna. Tills någon sätter tungan fel i munnen och … inte var det Sjåå som körde hästbilen!

En explicitsubtil humor.

Nionde juni.

På väg hem från Gula Huset stannar vi och köper glass i Kärleks Hörnan Kiosk (sic!) och det blir en Sandwich för dig och en Snickers för mig. Vi sätter oss på en bänk i solen på David Halls torg. Pratar om det f.d. Polishuset, om de två röd-vita kranarna, om klockan på husväggen, om varför de behöver två kranar, hur jäkla stort huset är egentligen, om husväggsväxtligheten som nu tyvärr ska ner, ja rivs den med.

Du börjar fara runt lite, på barns sprittande vis. Och så försvinner du för ett par sekunder iväg bakom min rygg. Issekunderna griper om mig, hjärtat hoppar till innan jag får syn på dig bakom statyn vid cykelvägen femton meter bort. Jag ropar: KLANG! Du kommer direkt, jag tar upp dig och får en stor kram och jag säger: Jag älskar dig så mycket. Jag älskar inte …[dig; med väsande röst]. Jag kan ta det. Frågar istället bekräftande: Älskar du Kling? Ja. Och … Manne, och alla mina gosedjur.

Och det blir ändå lite hjärttungt, för det är en ansträngande tid med dig. Det viktigaste är att inte tala om för dig vad du känner – alltså att säga emot. Ta det tunga, vända på det. På cykeln bort till Värnhem tänker jag på hur vuxna sa ”Det gör du visst” till oss barn om det mesta under min uppväxt.

På eftermiddagen. Det var fint att leka med LEGO-gubbarna vid matbordet efter middagen (och så mycket spaghetti du åt).

 

Metoderna (reservationsfetischism)

Posted on av textdungen

 

Denna helgmorgon har jag fjorton böcker på min lista för reservationer. På fyra böcker står jag som nummer 1 av 1. Några böcker har en så lång väntetid att det måste kanske bli vår innan det blir min tur att låna, som med Människan är den vackraste staden, där det står 28 av 30 som angivelse för mig. De som jag är nummer 1 på är ofta böcker som finns på ett bibliotek långt bort (Oxie, Bunkeflo, typ) och jag har lagt en reservation för att få boken hitförd. Utförd. Inställd på mitt kvartersbibliotek i Kirseberg.

Reserverad, väntad. Efterlängtad.

Fjorton böcker på listan, vilket är precis lagom för den här nya ”aktiviteten” i min tillvaro; det känns meningsfullt att dagligen gå in och kika på ”Mitt bibliotekskonto” för att se om något lån närmar sig. Men den senaste veckan har det stannat av, vilket är olustigt men spänningsskapande. Väntade, efterlängtade, men stillastående. Sådan bok sådan människa.

Jag vill inte logga in och se 1 av 1 – bara för att tvingas undra varför biblioteken inte levererar Sill till mig. Eller Kärleksförklaring: subjektiveringens dialektik. Eller Blå: roman. De står lediga. De kan köras hit. Malmö stad har som strypt min lån- och reservationslycka. Jag som just funnit en gratissyssla som styrkte och tjänade vårt utbyte.

Trött på att inte få mina böcker levererade till Kirseberg började jag i veckan önska böcker. Nu är ”inköpsförslag” det nya svarta, på grund av – eller tack vare – att det stannade av. Föreslog poeten Hanna Hallgrens nya, Ett paradis, fastän förtorkat, och se, där är det nu lovande att stå som 1 av 1. Staden har alltså valt att köpa in denna (troliga) pärla tack vare min beställning. Förslog en självbiografi av Malmö FF:s tränare Uwe Rösler: Knocking down walls. Även denna (troliga) pärla har staden valt att köpa in.

Men här finns en kuriosa, jag är nummer 1 av 2 som väntar på Röslers bok. Vem är denna andra? Och hur är det möjligt att hen har dykt upp och börjat köa sista två-tre dygnen, alltså efter att jag önskade den? Är det någon inom biblioteket som ställde sig själv i kö?

1 av 1 kan nu betyda stiltje och frustration; vad är detta, har jag trasserat antalet böcker som är rimligt att begära mellan biblioteken? Men även ett Ha! Jag styr vad vi ska läsa i den här stan. Det divergerar mellan ettorna.

Men man kan även vara tvåa på bollen och längta hårt: 2 av 17. Som när man är i tid med sin reservation. Har koll på att ellerströms släpper något (troligen) hett. Vet att man inte blir ensam om att längta efter Nora eller Brinn Oslo brinn. Fast, från början var vi inte så många om Nora. Jag var 3 av 6 på den. Denna arla morgon – Silas tittar på Barnkanalen och klockan är runt 06 och snart borde han ropa på macka – är jag 2 av 17 på Johanna Frids roman. Den sitter bra i ögat den tvåan. När det blir min tur är jag beredd att läsa, och gå vidare i skriv.