Maskinskrivning…

II.

28 oktober, – 20

Nu har jag skrivit tre av fyra bidrag till det andra numret av Dungens fyra sidor. Tre gånger trettio exemplar, dvs nittio dikter. De känns i kroppen. Men maskinen är tröttare än mina fingrar, och det är snarare den som sätter en gräns för hur många exemplar som låter sig göras (utan maskinbyte). Mellanslagstangenten vill inte lämna mer utrymme, fastnar numera i tryckets botten.

Men till det roande. En del feltryck skapar kognitiva effekter som motsvarar mina förhoppningar för det här företaget. Jag tänkte på förhand att upprepningen skulle göra något med min blick. Jag hoppades att nötandet skulle aktivera ett ordsmakande i egen rätt. Jag undrade om monotonin skulle kräva något mer av ens (skrivaktiva) läsande. Och det sker saker, det slår upp små detaljgnistor.

Efter att ha skrivit orden ”motsäger en” längst ut på versen nästan trettio gånger – jag är alltså så gott som klar med den här dikten när detta sker – så råkar jag skriva ”morsäger en” och dikterna börjar genast tala med varandra. Sidan ska makuleras, men dikterna har rört vid varandra i sina föränderliga tappningar. Det öppnas en märklig sidovärld till skapandet av det egentliga zinet, de egentliga dikterna.

Den kognitiva effekten ligger alltså inte i att bara skriva en dikt ohemult många gånger på maskinen, utan flera stycken. Att varva dem. Det är korskopplingarna som gör det.

I en annan dikt finns den korta versen ”moder-” som hade sin (effekt)latens beredd att kopplas upp mot något sådant som ”morsäger en”. Det där strecket alltså… i väntan på att kopplas mot ännu okänt som kanske den fjärde dikten kommer med (jag inväntar slutversionen för den fjärde dikten).

Det är lustigt, inte olustigt, att uppleva orden i svang. Det handlar såklart om läsning i grunden. Bara vi läser några enskilda texter tillräckligt många gånger finner vi saker som korresponderar. Ett plötsligt ”r” – som är på tangenten bredvid ”t” – gör en reva i den monotona (kors)läsningen och ett insläpp av ljus, frågor, ny dikt, blev till.

Metoder (Att upprätta, för att uträtta, vad vi kan komma att utgöra)

Bredvid mig i sängen står skrivmaskinen. Ljust turkos. En låg våg av tangenter. Fast står, det rimmar illa med den gamla maskinens uttryck. Den ser mer insjunken ut i täcket. Kanske något kattlik om man kollar snabbt eller skevar lite. Mellan den och mig ligger det ett gäng strödda A5-blad. På dessa finns de två dikter som har inkommit och antagits till det första numret av Dungens fyra sidor, fanzinet som snart kommer med sitt första nummer.

Att ha upprättat ramarna för ett fanzine. Alltså, att tre andra skriver en dikt samt att ja, även jag gör så. Fyra dikter. Utifrån något, av mig valt. Denna gång ett citat av Bachelard: ”Inför lågan kan människan drömma.”

De två dikter som jag har valsat och tryckt fram i cirka 8 exemplar vardera kan jag nu förhålla mig till i olika grad. Att s.k.r.i.v.a dessa dikter, om och om igen, gör såklart något med mig. Orden de andra har valt etsas i mig. Radbrytningarnas sätt att avgöra temperamentet känns när man skriver av, igen och igen.

Ska jag följa med? Ska jag skriva med – vad associationer till deras dikter kan ge? Eller ska jag bli en mer oseende fabrikör som just valsar loss, med ciggen i gipan och tanken steppande iväg (kanske till de böcker jag har läst i under dagen).  Ska jag … hur ska jag utföra min del av helheten?

Upprätta, uträtta, och att få utgöra. Tillsammans. Jag tror att jag tycker om det här än mer än jag förstod att jag skulle göra. Det är smeksamt på ett sällsamt sätt, ja själva valet; det är en win-win-känsla som jag önskar att skrivandet kunde ha mer av på ett konstitutivt sätt. Oavsett om jag under kvällen skriver något som stärker en lyrisk kontext, fanzinets första kontext, eller om jag vänder mig bort och då mer till andra än de två antagna poeterna; ja oavsett, så skapas det mer av ett manifest band än … vad den … vanliga kvällsdikten … brukar göra.

Det är egentligen mer intrikat än så där. Säg så här: när den tredje dikten som antas har inkommit visar sig den påverka mig allra mest i viljan-till-diktning, i viljan till samspråk. Att då redan ha skrivit min dikt. Eller att inte ha det. Eller, att ha skrivit mitt, och att anta den fjärde dikten utifrån det – oss, de första tre. Vad som har resonans beror liksom på. Det är dejligt. Enkelt, intrikat. Samtidigt.

 

 

Månadens skrivövning: Skriv, nej håla

Bloggens sextonde skrivövning är en samproduktion med Stina Karlström, och ånyo märks det att hon utbildar sig till bildpedagog.
För ovanlighetens skull presenteras övningens instruktion i form av en kollektiv dikt skriven av, ja, oss två.

 

Borde jag skicka nålade papper som vykort till dig?
Borde jag be om nålade ord
som vill bli lästa från gatan eller inifrån lägenheten?
Vad för ord – varför ord –
har jag att säga någon på gatan eller oss,
härinne?

Hud-
jaget, det du får
med sticken

Vi blir inte mer
verklig(a)
av en bloddroppe på fingret

”Det kliar i halsen”
”Host”
”Självdisciplin”

Solen,
långsamma,
långsamma
hand

Ännu långsammare

tills det går kli
instruktion: punktera
vidare

varning för fläckar

Det är bara en syssla,
en sy-ssla
som att puffa kuddarna i soffan
eller gå ut med återvinningen

pappret ska inte överskrida
handens storlek

Eftertanken finns inte i hålen
hålen hjälper dig att släppa –
in
och slippa slippa in

nålen går ut och in och ut och in
ut och in
ut och in
ut

 

hålad bild

Kassetten, handens

Jag tittar åter på kassetten som Daniel har gjort.

Dagarna började gå och har ännu inte slutat gå som vore de hela år, var och en av dem.

Tiden
inne i
ett
under
(pågående
(corona)).

Jag tittar åter igen på kassetten som Daniel har suttit och gjort. Tjugofem exemplar av ett kassettband, en marginell och kanske obskyr företeelse snarare än en upplaga; om vi talar genom siffror. Jag tittar på bilden med kassetten för att känna in hur Daniel har skrivit på maskin, klippt ut, vikit, ja hållit på, tjugofem gånger om. Det är händerna det handlar om. Ett av gestens hem.

Det är dagar (år) med Bengt Emil Johnson:
”Minnen är ingenting som man kör med,
snarare är man deras väg. Slits, lappas, lagas … ”

Jag tittar för att tänka – hur händer tar sig tid för något, repetitivt, för andras skull. Det finns så många exempel och de flesta av de som föresvävar mig kommer såklart från kvinnors händer. Stickat, stoppat, omhändertaget. Min vän med kassetterna skiljer ut sig. Det som räddar min manlige vän (eller om det snarare är min egen tanke, eller om det är en del av själva genusordningen) från att kännas som en anomali, är såklart att han, och jag, gör sig, gör oss, till en skapande här, en musiker, en poet, tillvarons kompband; hans eget verk finns i händernas omsorg.

Den här texten omformuleras mycket mellan fredagen, lördagen, söndagen, söndagens gång. Och sedan tisdag kväll, onsdag kväll. När den inte föräras knapptryckningen ”Publicera” innan måndagen finns ej heller … det där, eller det där, med. Det är svårt att skriva något som inte hamnar under påverkan av de nya beskeden (corona). Och mina omformuleringar rör ofta händerna.

Och. Slitas, lappas, stoppas, övervägas.

Titta vad bra! Min sambo kommer hem, söndag, med en refill till den kära blåbärstvålen. Det fanns refill. Perspektiven. Skreden. Radera. Gå fram. Vet du vad din mamma sa igår? Jo, att hon ska lära oss hur man tvättar så bra som möjligt. Man liksom borrar i handflatan.

Öppna. Stänga. Slitas. Öppnar dokument för att skriva. Öppnar för ett samarbete med en annan vän. Deadline imorgon, måndag. Finner att jag för två veckor sedan skickade bland annat följande diktskärva till Jonas:

Det finns
inget finger att sätta

när det kommer
till sorg
vad är
det för finger
när det kommer till
sjukdom
när det kommer
till dig

Det gällde inte pandemi. Det gällde en annan sjukdom. Det gällde och det gäller. När jag läser

skärvan idag, när jag läste den då, när vi gäller fingrar ( … ). De vi sätter och smittar ( … ), och de vi inte har men kanske skulle önska oss (verbalt). När jag tittar på kassetten idag, imorgon, och tänker mig Daniels hand som lägger ner mitt exemplar i ett kuvert ( … )

Och. Jag är tacksam. Daniel. Det är dagar (år) med Hagar Olsson:
”Med förnekelsen av anden beträdde den västerländska människan den väg som skulle leda till att hon isolerade sig själv från skapelsens gemenskap, bröt kontakten med alltet och förlorade ur sikte den helhetssyn som dock ligger gömd som det hemliga mönstret, den in i minsta detalj upplevbara
inre sanningen i varje organisk och levande kultur.”

Dikt 200317

Inför en grupp människor
beskriver jag vårt skickande
som en slags motion
jag skulle vilja se
fortgå

Inför dig sedan
skulle jag vilja beskriva innebörden,
underströmmens gemensamma å-
krön; runt detta
istället för illa ment finns den
omfattande
välmeningen i begäret
till fortgående

Metoderna (Vitesföreläggande)

Jag scrollar i vår konversation och ser att det var helt nyss – den 2 mars – som Jonas skrev: ”Nu kanske du tänker: blir det inget? Ska han ta straffet? Han tar inte straffet. Han svarar.”

Och jag skrattade till, sneglade på när det var skickat (20:37), och funderade på nyttan av incitamentet vite. För så här kan ett kollektivt manifest gärna fungera: ett inskrivet straff vid utebliven leverans.

Om jag är ärlig, ja jag skulle säga att straffet har lärt mig mycket men gärna hade fått lära mig mer om samarbetet i text. Att förbinda sig till, att besluta sig för något, att göra tillsammans, det kräver en humor med endera monetärt allvar.

Och igår kväll, en vecka senare, fick jag aldrig skratta till så där varmt; jag fick inte spegla stunden föregående vecka. Det kom inget innan utsatt deadline (midnatt). Istället sitter jag nu om morgonen och ska med nästa scroll i konversationen se hur vi egentligen uttryckte det i manifestet, ty straffet har inte utlösts tidigare och det är först nu jag tar in det.

Ja, just det: ”Den som ska straffas väljer själv samt inköper den bok som man anser sig vara skyldig kamrat. Eventuella viten överlämnas vid fysiskt möte under våren.” Ja, jag är faktiskt helnöjd med de där formuleringarna. Nyttan av att den som sig i straffet ställer själv väljer vad kamraten ska ha … så ska det vara. Det kan bli en dynamisk sprätt på det där. Det kan bli att man tillsammans faller in i en användbar läsning just genom straffsatsen. Föreläggandet. Boken som skjuts över bordet.

Och nu,
nu får en annan vara nyfiken
på valet
och ja, skrattig
på nästa sätt –

poetixxx .

för att få något gjort – lyft på luren – lägg ifrån dig luren – det (som) ur dig

lyfta – : lyss eller åse eller –

                                                                                                                  vänd an   runt

högtalartelefonen      osynliga svärmeri, kännbara – lägg på – låt ligga                                        kvar i rummet

modell betyder   i-förverkligande av idéer – det som omsätts [från ”idémolnet”] – en modell   att

använda istället för                                                      ett moln att begrunda –

det kollektivas               (som) har somligt att erbjuda

modellen med fyra                       extremer har just extremer och en gräns – cirkeln – runt hela –

så befinner du dig utanför

cirkeln                                     rör du dig i något gränslöst – (”ett gränslöst skrivande”,

”ett gränslöst socialt liv”, ”ett isolerat läsande                              som bara leder till vansinnet”) –



Lundbergs kategoriska imperativ              : en dos vansinne och en dos disciplin     kan

kopplas ihop med cirkeln – att befinna sig – att tappa

bort sig – att ta sig tillbaka in, igen – att gå på diagonalen – väl inne igenväl hemma igenväldigt

långt ut


att

inte fastna                              med ”en fiktiv modell som skapar en större frihet” menar vi just

acceptansen av begränsningen –



att vända vid cirkelns sarg – inte rädas flisor stryka tanken mot – att minnas       har haft en hand

mot och tänkt: Nej, nu vänder jag om

                                                                     med ”en fiktiv modell …” menar vi att det vi säger

om vårt skrivande – las reglas! – inte är de samma

som det som föregår

– alltid halvsant –

”en poetik måste alltid upphäva sig själv” –

*

I texten finns citat ur Lundbergs Jag rör mig mot en nollpunkt där allt är du.

FADÄSER, nödvändiga

genre:
rollernas
sammanblandning;
alldeles ny
i en
lärarroll


I början av 2012 skulle jag till slut få testa att undervisa i skrivande på en folkhögskola. Jag hade, förvånande nog, tjatat mig in på Fridhem genom att maila och maila till Anne Olsson som då ansvarade för utbildningen. Till slut lät hon mig alltså komma för att hålla de två dagar i kollektivt skrivande som jag salufört i så långa rader.

Detta FADÄSminne rör själva materialet jag kom med till den Skrivarlinjen – ja, det som var ämnat för dem att hugga in i. Det som var menat som en inbjudan:

Min vän Annika och jag hade något vi kallade för ”25-veckorsprojektet” som, i korthet, fungerade på det sättet att vi levererade varannan söndagskväll till den andras dörr. Tjugofem veckor i rad, enligt manifest. Vid denna tidpunkt, 2012, hade det hela förlängts. Vi var inne i ytterligare en tid, utan räkning …

Det var alltså ”min vecka” den vecka jag skulle till Fridhem. Planen hade i några veckor varit att jag skulle ta med mig den textskärva som Annika förväntades leverera om söndagskvällen. Nå. Det kom en sida text. Men den bestod bara av ett enda citat och det var pro-nazistiskt. Vad göra?

Jag kände inte att jag kunde ta med citatet och låta deltagarna ”skriva vidare” på det med mig. En tanke på att fuska smög sig in. Jag hoppade således tillbaka ett par veckor i vårt utbyte och tog inte med den aktuella texten. Bytte ut.

Vari består fadäsen? Hur ska man förstå den? Jag finner det tämligen öppet.

Att inte låta text vara text. En fadäs, såklart. Att inte ta med det reella materialet (och något mer!). Att inte välkomna ett äkta möte med vårt projekt.

Att fuska så till den grad att det smög sig in ett falskt återgivande av vårt projekt – var även förödande för det att själv skriva vidare efter dagarna på skolan.

Möjligheten att presentera ”rätt” skrivövning för gruppen jag mötte, ja den sjönk. Det att hitta passande nivå för övningen blev inte lättare; jag överjobbade övningen.

Ibland undrar jag vad som egentligen låg bakom valet av text – från Annikas håll. Visste hon att jag skulle ta med hennes textsida till en folkhögskola? Jag tror det. Det var kanske ett slags test? Skulle jag förmå mig att låta text vara text, även i en prekär situation (dvs. då jag varken kände till vilken grupp av människor som väntade mig eller hur jag själv skulle fungera i kontexten)?

FADÄSminnen
skall
fortsatt sakta
läcka
– frågokli

Kollektiv dikt 190522

I

och jag ska
passera denna väg
som sträcker sig
längre än vad mina ben tåler
och du hjälper mig
inte för du har redan gett upp
och nu sträcker jag ut
min hand men du
är ju inte här
du har egentligen aldrig

II

varit med i
vår tvåsamhet
i det gula
i det smutsiga
vidrigt önskande
ett omättat begär
passerade vägskäl
vilken väg
bara väg, rå väg
en ensam förbindelse

III

mellan mig och mig
men i själva verket
tar du in
ingrodd konflikt
lever kvar
i oss
i det gulas bleknar
ditt ansikte
segnar medan
vägskälet är råare

*

Dikten är skriven tillsammans med Olivia Fredriksson under lektionstid. Vi skrev varannan rad och skickade via våra datorer. Dikten får stå kvar i sin allra första skrud.

Lektionsdagen var en uppföljning till Wanås-utflykten dagen innan – och teman i dikten kan väl sägas ha spår av sådant som vi eventuellt tänkte på när vi traskade omkring och samtalade runt verken i skulpturparken. Möjligen; det står inte explicit på någon rad i dikten.

Här står bara följande explicit: vi tyckte att det var fint värre att skriva en gemensam dikt om konstupplevelsen.

Tack Olivia och alla andra i Kreativt skrivande för ett läsår jag kommer att minnas.  

Metoderna (Skriva om Inte nudda golv)

IMAG0403

Idag har jag rotat i en låda efter arbetsmaterial från 2008. Det var året då Annika Boholm och jag skrev boken Inte nudda golv. Det finns en uppsjö av ark, både från det manus som sedan blev boken och olika uppslag som inte kom med. Från och till, under de här tio åren, har jag såklart undrat hur värt eller ovärt det har varit att släpa på, flytta med, skuffa undan, ta fram och skuffa undan alla dessa papper igen.

Idag är rotandet som att äta prinsesstårta. Jag letar med nyfikenhet, då vi har börjat röra vid tanken på att skriva om/vidare på boken. Det är inte bara på mitt eget rum som det rör på sig, det rör på sig tillsammans med henne. Jag ser fram emot att skicka foton på några uppslag som inte kom med, då. Läsa om dem nu. I ljuset och mörkret från samma fondvägg: klimatförändringen. Detta vårt ringa tema.

Då,  dessa uppslag som seglade in i en strid ström, och nästan uteslutande seglade de in från Annikas bord i Stockholm till min dörrmatta i Göteborg. Nu har vi en annan situation i vilken det är jag som verkar mer kapabel till aktivitet. Och jag har de senaste veckorna undrat om Annika minns detta, hur det var hennes skrivande som behövde vara drivande för vår gemensamma farkost. Jag var inte kapabel under våren. Och ja, om det går att se det som en balansräkning när jag nu önskar förskaffa drivmedel.

Hur som helst, jag har önskat just det under åren med alla rangerade papper; att det skulle komma en dag då jag fick visa henne det överflöd hon gav oss som en potentiell, futural gåva.

En rangerad skärva:

imag0418.jpg

Något som flyttades i boken – utifrån tankar på ett arbetsmöte:

imag0420-e1520164717424.jpg