Tjugofjärde december.

Din mamma säger på kvällen att ingenting gör henne så stolt som när du säger: Nu är jag arg.

Och när du säger det inför flera människor. Tidigare på dagen, julfrukost hos din faster, och jag hämtar ”tårhandduken” till dig: Nej, jag ska inte ha den, jag är inte ledsen, jag är arg.

Din mamma som menar – inte minst det att kunna uppfatta samt uttrycka sådana känslomässiga skillnader.

Nej, jag kan inte känna hur det skulle kännas att minnas
att ha kunnat säga
”Nu är jag arg” till mina föräldrar.

Extremerna just nu.
Hur du ena stunden skäller ut oss (det kan vara att en LEGO-gubbe har flyttats medan du sov) till att du hukar framför oss i tacksamhet. Hur det ena
och det andra årtiondet också
kan se ut som noder; min pappas ”luugn”, ”inte gråta” och vårt ”vill du ha tårhandduken?”

Nittonde december.

Morgon. Du välter ut en pappmugg med pärlor. Det är bara att plocka upp, säger jag, utan att jag hinner lägga till att jag hjälper dig: Det var inte jag! Det var tydligen Silas. Senare under förmiddagen är det Silas flera gånger om. Det är han, din kompis, som har haft en vattenlek och lämnat en golvsjö efter sig, det är han som inte orkar gå ut, och så vidare.

För min del fanns det en njutning bara i det att få höra dig smaka på namnet. Ditt avlagda namn. Ditt födelsenamn. Jag tassade omkring och mindes hur jag tänkte kring namnet när du fick det; hur du gärna skulle få en ättgemenskap med ”Stina”. Namnen, tillräckligt nära för att stundom uppfattas som supernära: S… S… i… a… Och ändå med divergens: ditt slutande slut, Stina med ett öppet skall till slut. Ditt ”l” som en mast. Till exempel.

En segelmetafor?

Ja till namn, tiderna, betydelserna; en sådan dag. Jag sökte även efter en bekants barns namn inombords. Har aldrig träffat barnet, och fick inte namnet ”Mantis” ur skallen på grund av att korsningen av Amanda och Martin kunde ha varit det. Ja, mixen av barnets föräldrar. Det krävdes att Stina kom hem och ropade ”Du Klang, senare kommer Mantis hit och leker idag!” för att jag skulle komma på det andra – Malte.

I Malte har de tagit av bådas revben, så att säga. Men Silas saknar i stort sett affinitet med Joakim, för mig. Det åker tandem med Stina. Och så detta med den första tiden – när du kom hösten 2015 – och hur det kändes rätt för mig att det var ni som skrevs ihop. Att jag som pappa skulle börja en bit ifrån. Detta, att förtjäna eller aldrig förtjäna sin affinitet, är inte enkelt att rota i känslomässigt.

Ja till ljus, belysning, en sådan dag; ny ljusslinga till balkongen, lampa till en julstjärna, en stjärna att hänga i ditt fönster. En tur till Jula inte minst för vägen i vind på cykeln ut. En tur med omfattande dinosauriesnack; du berättade att det inte fanns människor och hus när det fanns dinosaurier. Bara växter, säger jag. Ja, men dinosaurieväxter.

Ja.

Tjugoandra december.

Din farfar var här.

Du hade inte träffat honom på över ett och ett halvt år och inför besöket svarade du antingen ingenting eller Är inte han död? när jag sa att han skulle komma.

Din farfar var här. Genom att skriva något skrivs något in. Det är trivialt som en refusering. Genom att skriva in honom den tjugoandra december hörs det hur en större leksak skulle fylla ut ett mänskligt tomrum dagarna som följde.

Du fick en stor traktor med släp. Vi gick till Båtlekplatsen och tog fordonet med. I sandlådan blev han ett barn som vill ha bekräftelse: Säg gärna till mig att jag också har gjort något bra. Sa han. I rimlighetens namn pratade du till mig. Han kämpade för att vända talets klinga, använde ditt rätta, varande namn en massa gånger. Kanske kunde han få en bekräftelse för pinnarna-som-lyktstolpar när det inte funkade med pinnar-som-träd?

Nej.

Under fikat hade jag rest mig och rusat ner till tvättstugan när jag inte orkade bli indragen i en oombedd företagshemlighet en enda gång till.

Ett och ett halvt år.

Ja.

Nej.

Tjugonionde november.

På din golvmatta står en stearingran från Ströget och julhandeln 2017. Där är den, den där känslan som man vill åt: att ha fått kika in genom en förhoppning om framtiden. Jag minns hur jag inte ville tända den, bara ville bevara den för kommande års lekar. Och 2018 var den given som gran på ditt rum. Beklädd med några kulor och annat pynt. Och i år? Vi får se.

Tjugofjärde november.

Söndag morgon. Du tittar på ”Greta Gris”. Det är skönt, för det betyder att det inte är någon våldsam LEGO-film beställd. Men vad skulle jag skriva till dig? Jo, något om att ditt förhållande till språket kan kännas så sublimt.

Innan Greta-tittandet tittade vi på rummets tomtar. Dvs, du rörde dig och var med dem. Hämtade till sängen. Flyttade. Angav nya platser. Frågade om vilka du får leka med, ja kompromissandet för både dig och mig (jag hämtade ner min porslinsfavorit från köksfläkten). Och det var mycket den där snöbubblan som sedermera födde min textfantasi kring orden ”sublimt förhållande”. Heter det det? Glasbubbla? Tomtebubbla, kanske? Det heter Glasbubbla med tomte i, slog du fast, efter att ha tänkt en stund på saken.

Femtonde december.

Du har fått en pysselback av din mormor och morfar. En väl tilltagen plastlåda fylld till brädden med pysseltillhygge. Korkar, glasspinnar, piprensare, men även klistriga figurer, och lim, limpistol, ja mer än ögon och mun orkar räkna upp.

Det fanns även ett slags pusselbrickor som man målar själv. Du och din mamma målade var sitt pussel så snart hon hade kommit hem. Hon målade en dinosaurie. En T-Rex med en färgteckning som löpte över vackert i växlighetens förteckning. Du gjorde också en dinosaurie. Din var helt röd men den konturlösheten löste du: En dinosaurie i dimma.

Tionde november.

Eftermiddagen tar sitt grepp om dagen och jag har svårt för att komma iväg till stadsbiblioteket. Konstaterar med din mamma och det kanske vore bättre att få ha ett par timmar själv bara, alltså hemma och möjligen med en sväng till det lokala biblioteket.

Men hur ska jag förmedla detta – (att du inte får leka med mig) – till dig? Jag får väl säga det bara, säger jag till din mamma; går vidare till vardagsrummet där du har byggt upp en ny stad som kallas för Valleby-Malmö. Jag åker inte till stadsbiblioteket, jag är med mig själv här hemma istället, säger jag. Du tittar upp, över mig, i taket, säger inget. Vänder till självleken igen.

 

 

 

Åttonde september.

Vi vaknade runt 01, var vakna till 04 ihop. Runt 03 utstötte du ett  Jag kan inte. Då hade du alltså försökt somna om i två timmar, vi hade egentligen inte sagt nånting. Bara tryckt våra pannor mot varandra ibland. Rullat isär, ihop. Strax efter att du utstött orden satsar jag på att få med dig till toaletten och säger att iallafall jag ska gå och lägger sedan in en paus för dig att fylla ut med egen vilja. Men du ska inte med, säger istället: Jag stannar här, du kan gå och kissa. I mörkret i Stugan.

Sextonde augusti.

Vi har alla slagit oss ner vid matbordet. För lunch kanske. Du frågar Kling ganska direkt: Vad har din snopp förvandlats … ? Nej, jag har inte någon snopp som förvandlats, jag har ju snippa.

Sen vet jag inte vem det är som efterfrågar allas förvandlingar. Men du säger hur som helst att min snopp skulle förvandlas till en blomma, sedan att Klings snippa skulle förvandlas till en kruka. När Kling frågar vad din snopp skulle förvandlas till svarar du: Till, till  … en klocka!

Någon timme senare kliver jag in i köket och ser objekten: blomma, kruka, klocka. Så skapas språklig mersmak, en grund för magin.

Elfte augusti.

Precis innan vi går upp vrider du på Manne och med sitt tryne mot min kind säger den: ”Jag tycker om dig.” Tydligare kunde det inte vara. Ännu en snäll morgon. Och det var minst fjärde morgonen i rad som du tassade över själv till oss. Efter femton månader utan en enda regelrätt promenad ser du nu ut som att det är det enda du känner till när du kommer in på vårt rum.

Uppslupen frukost. Jag hittar en vattenmelon. Spelar ut att det skulle vara du som köpt den. Vilket det kan ha varit. Manne blir väldigt sugen. Vi slafsar, skojar runt. Manne hittar på ett ord för hur det känns inne i magen av den saftiga, rinniga melonen: ”Det är klojigt”.

Innan innan: i mysstunden med mycket snack från Manne, ganska direkt när du kröp ner i sängen, frågade du om jag hade ont i magen. Sedan: Måste du äta snus? Du mindes gårdagen. Tydligare kan somligt inte vara. Här är jag. Vi. Ditt av mitt. Här är magen magar, dagen dagar, valen valen. 

Sedan, sedan – efter en timme med Brandman Sam på datorn: Jag lääängtar efter den gröna pärlan. Vilken pärla? Den som … bebisen som inte var en bebis hade. Du menar Kråkan? Ja! Menar du den gröna spelpjäsen som kom med posten till Kråkan? Ja! Men den är inte din. Jo?!

Objektsvirret. Någon annans likadana Bamsespelpjäs. De små, försvinnande små prylarna i den försvinnande sommaren.

Men det är inte hons! Komma tillbaks till Kråkan! Gråt i ögonen. Längtar du till Kråkan? Du nickar till tårarna. Skulle du vilja träffa Kråkan? Ja! Jag önskar att vi kunde åka, att det inte var så långt, Klang.

Sextonde november.

Det var som ett definitivt bekräftande av att rolleken, bara rolleken, gäller. Stina frågade Men har du några föräldrar? och vi skulle äta fiskgratäng och Silas vred lite på sig i stolen, tänkte efter, log, svarade med eftertanke: Nej, jag har klangpoliser. Vi är dina poliser. Vi får inte säga Nu går vi hem, för då skriker du: BARA polishuset! Jag har nu ändrat det konventionella ”hemåt” till ”polishusetåt”. Det går för sig. Både för honom och för mig.

Och det är meningen att de andra ska höra att det är till polishuset vi ska, när vi hämtar på förskolan. Som poliser.

Varje gång vi säger Silas kommer en rättning. Somliga dagar rättas även andra. Som hos tandläkaren i veckan. Är Silas här? Ett utrop i ett väntrum. Ett svar i en tid: JAG HETER KLANG!

Själv får jag vara glad i kortformen för mitt tillfälliga namn. Istället för att kallas ”Kofots-Karlsson Polisen” kallas jag nu för Koffe. Det kan jag tacka Stina för. Det var hennes förslag, vilket alltså fick bifall.

Varje nattning pratas det om att imorgon är det poliskläder som gäller. Som om det var sylt på en gröt. Eller bara sylt och ingen gröt, ett löfte om det söta.

Och det är helt igenom viktigt. Som när han är med till mitt jobb. Som på den lunchen, då rektorn passerar köket och frågar hur det är att vara med pappa på jobbet. Han heter inte pappa. Det är Koffe.