Tips: ”Bonnier Carlsen utlyser manustävling”

Med en deadline den 3 januari 2020 är det gott om tid – eller? 🙂 – att skriva ett manus:

”Barnboksförlaget Bonnier Carlsen utlyser en manustävling med målet att hitta nästa stora författare för läsare i åldern 7 – 12 år. Vinnaren belönas med 100.000 kr samt utgivning hösten 2020. Andra- och tredjepristagarna får 25.000 kr var.

Unga människor idag möter berättelser i alla möjliga format, ofta som korta filmklipp eller som evighetslånga tv-spel. Men bra berättelser i bokform som engagerar, griper tag, ruskar om, öppnar dörrar och ger unga läsare nya perspektiv, behövs mer än någonsin.”

Här hittar du länken.

Månadens skrivövning: Skriv en dikt med en syllogism

Det här är bloggens sjätte skrivövning. De övriga hittas genom att man trycker på tagen ”Skrivövning” under den här texten. Den skrivövning som ges för maj är en enklare, lättsammare variant på övning men med en lite filosofisk knorr. 

Dikt med syllogism

Den här skrivövningen bygger på två saker. Dels att du har en föreställning om vad en dikt ”är”/kan vara för dig, dvs. en text med vänsterspalt eller en text med korta strofer eller något annat, och dels – att du intresserar dig för att hitta på en syllogism.

Att förmå dra en slutsats av två premisser, det är vad som utgör materialet för en syllogism.

Exempel på aristotelisk syllogism:

Alla människor är dödliga.
Sokrates är en människa.
Alltså är Sokrates dödlig.

Exempel på joakimsk syllogism:

Allt som transformerar är verktyg.
Jag är inte ett verktyg.
Alltså transformerar jag inte.

Som vi ser kan slutsatsen vara mer eller mindre sann. Gör dig en slutsats som din dikt behöver.

Förslag: Max 12 rader, fördelat på 2 eller 3 strofer. Tidsbestäm skrivandet, dvs. att du, exempelvis, får skriva 30 minuter innan eller efter något bestämt (annat) livet.

Lycka till!

 

 

Dikt en aprilkväll (2019)

Om fem år har tjugo år gått. Jag
kan inte minnas
det då nu heller. För fem år sen

Din cykel är fortfarande
gammal kunde väl få tro
att appar

nu transformeras
till mynt och saliv. Jag
kunde inte minnas

det då sen
heller. Varför tro att vi alltid
ska kunna vara vilja

hållas glada. Jag
har eller det jag som
har förgått

om en dag har denna dag Efter
onsdag kommer fjorton eller något
någonsin tillbakabildas

trädandets lenhet. Jag
kan skulle inte
heller

det hade varit
enklare igår (likaså än svårare
imorgon)

sök så (upp). Vi
kanske sta
ställ åter (ut) i regn

dagar (av) egenrullade cigaretter
ackompanjerade
skratt

Du skriver att ögonen är den
kroppsdel som tar
de första raska stegen

in i medelåldern och
att handling förutsätter både
miljö och subjektiv

uppfattning och
att vi alltid var med i detta
plockespill

Semantiska pinnar (LIX)

Sjätte januari.

Du har precis somnat. Kanske grät du i fyrtio minuter. Kanske kändes det bara så.

Jag vill inte kissa tårar. Det kommer efter att jag har försökt med en liknelse; det är ungefär som att kissa. Kroppen behöver det. Tro mig.

Kanske om jag kan kissa tårar det slutar? och att då mena att du är beredd att gå till pottan för att testa. Till den grad lidande. Underkastad dig själv. Underkastad mig.

Även: Jag kan inte det språket! och att då brista ut i den hejdlösa gråten igen. Att då menar tårarnas språk. Att brista och ropa jag kan inte språket!  Även: Jag kan inte prata!

Jag kollade så att du menade för att du då började gråta igen. Jag satt med händerna ihop och tänkte på att stryka varje mening i barnlitteraturen som menar att det finns något fel i att gråta. Jag satt och tänkte tanken att ge dig pennan och föreslå strykningar.

Jag skriver detta i sängen omgärdad av poesin för morgondagens undervisning: Nod Noll, För Kvalia, Offerzonerna, OCH NATTEN VISKADE … samt Rosor skador.

Jag kan inte det språket!

Tredje maj.

Direkt när du kommer upp ska du berätta om att dina solglasögon är i toaletten. Eller så här: det var tusan vad oväntat rask du var till toaletten. Du bar på något och det var att du hade drömt. Mina röda solglasögon är i toaletten. Även att de var röda som äpplet. Förundrad skrattar du till.

Du hade somnat med ett julgransäpple i handen. Det var i verkligheten. Äpplet födde glasögonen. Det var i drömmen. Handens egen förnimmelse födde i drömmen.

Jag famlar inombords efter en referens till vad Joachim Israel – med Wittgenstein – har skrivit om att lära sig att förstå att något finns som drömmar, i drömmar. Hur man tror sig veta det. Allt oftare passar språkfilosofins förnöjsamma grunder till vår vardag. Som denna morgon när du menar att dina solglasögon visst är röda eftersom de var röda när du tappade dem i toaletten.

Efter en del oenighet har du själv koll på att solglasögonen fanns i din mammas ryggsäck. De är då lila. Om det har du inget att säga. Så ska det vara. Här sträcker sig en reva.

En timme senare har varken du eller jag koll på var du igår la mina nycklar. Vi är eniga om att du tog dem för att leka. Och att vi inte minns mer än så. Flämtande hittar jag dem till slut mellan böcker i din bokback.  Man kan inte läsa nycklar, Koffe. Nej. Eller jo … kanske.

Andra maj.

Vi jobbar med häcken. Dugg i,luften. Behagligt att gå fram med sekatören. Du går med dina nya gröna arbetshandskar, tar emot och bär till skottkärran. Jag vet inte vad jag pratar om egentligen, mumlar mest, med mig själv. Hur som helst suckar jag och undslipper ett: Det är det.

Nästa gång du kommer ut genom grinden för att ta emot mer klipp i händerna tittar du på mig och säger med eftertryck: Det är det allt.

Dikt 190226

Ha barnvakt för en kväll

Somna vid 19-snåret

Somna

Vakna tidigt och läsa i en essä om sanning och totalitära regimer

Vakna ja

Utifrån ser det kanske lite beige ut, detta,

Utifrån ja

Men härifrån exotiskt så det förslår: somna,

Sova samt vakna med ro att

Vattna i skallen sin

Metoderna (Personifierad deadline-struktur)

Onsdag. Det sedvanliga 07:07-tåget till jobbet i Skurup.

När tåget står stilla i Oxie skickar jag ett brev (jaja, mailifierat brev) till Lena.

Mellan Svedala och Skurup skriver jag lite på ”det där projektet” som jag alltför hastigt skydde i februari, mars och april då det banne mej har bränts lite.  Att nu våga läsa igenom och ändra en hel del, om än bara i tio minuter, var så skönt.

Och innan jag gick på tåget satt jag på Malmö C och skrev i ett reflektionsdokument om samarbetet med Carola. I huvudsak handlade det om att Carola och jag har olika typ av deadline: vi ser tiden an från olika håll. En har sitt inte innan, den andra sitt inte efter.

Carola har satt sin deadline till just idag och då heter det ”inte innan den 24 april”. Om det var min tur att skriva samt att sätta deadline hade det – på klassiskt vis – hetat ”inte efter den 24 april”.

Vi tar liksom vartannat krön i det kollektiva skrivandet. Och vi vill nå krönen på olika sätt. Det är ungefär som att en av oss löper en slinga medsols och den andra motsols. Platsen där skrivandets slinga börjar och slutar är bekant och samma för båda. Orienteringens skylt står där den står (och där står vårt manifest att läsa). Men vi skriver oss fram till utbytet – nästa varv på slingan – med olika stil.

Jag är framme på jobbet. I Skrivarhuset. Jag tänker på humorn i att våra sätt att fungera måste finnas med i det gemensamma arbetssättet och hur denna humor smittar mig med skrivlust till mer …

Månadens skrivövning: Att skriva på din poetik

Den här veckan undervisar jag i poetik på Skrivarlinjen, och eftersom skrivövningen för april är ohemult försenad och helst vill ställas in, så införs här istället en övning utifrån poetikveckan i Skurup.

Med poetik menas rent praktiskt och faktiskt att skriva – om att skriva. En definition som jag finner relativt pragmatisk är Kristian Lundbergs i Jag rör mig mot en nollpunkt där allt är du: ”Poetiken är en fiktiv modell för att skapa större frihet för den som skall skriva dikten, en frihet som vi erövrar genom en slags underkastelse.”

Genom att göra de här skrivövningarna kan vi säga att du arbetar med att tänka på den ”fiktiva modell” som ger ditt skrivande en fläkt av (ramens) frihet.


Uppvärmningsövning (15 minuter):

 1. Tänk på ditt skrivande: vad ser du framför dig? Vad får du för bilder av att tänka på ditt skrivande? Abstrakta bilder (kärlek, sorg, minnen … ) eller konkreta (ditt arbetsrum, ett block, en penna, en träfågel … ), försätt dig i tankar.

2. Med hjälp av dina bilder av ditt skrivande ska du skriva med hjälp av en liknelse eller metafor. Det är flödesskrivande, cirka 10 minuter.

Likna ditt skrivande vid något som kommer för dig (ett bråddjup, ett vattenfall, ett avfall, en spann, en tråd, etc.). Påbörja flödesskrivandet med din valda analogi, och låt sedan skriva hamna var det hamna vill.

——

Huvudsaklig skrivövning (cirka 40 minuter, maximalt 1 sida):

Välj mellan alternativ 1 och 2:

1. Dags att bygga ut en analogi för ditt skrivande.

Bygg ut din liknelse/metafor från uppvärmningsövningen, eller skriv utifrån en ny analogi. Det du ska göra är alltså att skriva en sida som tar sitt avstamp i att likna ditt skrivande vid något annat (ett bråddjup, en symaskin, något av en drömverkstad, krabbans sidledsgång, fiskebåtspersonalens samvetskval, etc…)

För att göra analogin så meningsfull som möjligt: fokusera på frågan – Vad händer när jag skriver? Håll dig nära din skrivpraktik. Vad liknar den faktiskt/fiktivt/ … ?

2. Släpp analogins värld, gå till det konkreta. Var så konkret du kan om din skrivpraktik:
Skriv en text som vilar mot katalogdiktens princip, dvs. att den använder sig av att räkna upp, lista, förteckna, samla. Benämn i din text så mycket du kan rörande din skrivpraktik!

Lycka till!

Semantiska pinnar (LVIII)

Sjuttonde april.

Vi har precis kommit hem från en dag i kolonistugan. Jag sätter mig på toan och utanför kommer omedelbart en röst: Vill du vara i sällskap eller vill du vara själv?

Både Stina och jag hör det där. Hon från köket kanske. Vi hör hur det gläntar, hur naturligt han skulle kunna lära sig att säga ”i självskap”. Det hörs på Silas röst att han är nära att höra mer än det han säger, själv. Såsom själva logiken bakom konstruktionerna. Man sätter något på slutet av orden. Man suffixerar, så att säga.

Tjugonde april.

Påskafton. Vi är min mammas stuga, den som kallas Stugan sedan barnsben. Alltså Mina. Eller mammas. Eller Silas. Det är något svindlande att tänka på hur mitt barn har fjärde generationens ben.

Fjärde generationens barn sitter på pottan och Stina ropar genom dörren: Vill du vara i sällskap eller i självskap? Själv.


Tjugotredje mars.

Jag skriver i hans dagbok: Du lärde dig denna helg att förstå och använda ordet ”sällskap”. Som med frasen ”Vill du ha sällskap?”

Att lära sig ordet sällskap.
Att stå under tallgrenarna med en kratta och blicka bort mot sin farmor eller faster och formulera frågan först för sig själv: Vill du ha sällskap?

Tjugofjärde mars.

Oh, the irony.
Silas fick sova en dryg timme på Öresundståget hem till Malmö. Lutad mot sin faster. När han sedan väcktes var han inte glad. När vi gick till spår 5 för att möta Stina som kom vältajmat med tåg från Stockholm var han fortfarande knappt glad. I en återförening, som på pappret är som gjort för att frasera att nu är vi i varandras sällskap igen.

Vi kom aldrig ihop oss riktigt under eftermiddagen hemma i Kirseberg. Var och en skrotade med sitt. Alla tre verkade ganska tysta. Korsade lugnt varandras spår i lägenheten.

Att vara själva tillsammans ropar kanske också på sitt ord med ett ”-skap”-suffix. Eller så förutsätter självskap andras skap  … skrot omkring.

 

Väntextgruppen

Av januari blev det intet utbytt. Eller jo, kanske blev något skickat, men icke samtalat om. Av februari blev det intet … Eller jo, kanske skickade vi igen, men icke genomtänkt och samtal blev det ej. I mars blev det definitivt inget skickat till varandra. Jag minns inte vem av oss, Jenny och jag, som uttryckte att nu har det gått i stå. Nu får det nog va.

Döm av min förvåning när Jenny den 6 april hör av sig i ett sms: ”Ska vi återgå till ordningen och lämna in text den 15e? Trevlig helg!”

Jag svarade bara i ett Ja!

Sedan kröp kalendern förbi den 15 fort och den 17 april kände jag mig tvungen att lämna in något för att denna sten ska flytta på sig igen. Det fick bli den essä som inte är en essä som skrevs för en tävling som jag inte bryr mig om men som jag tydligen ändå brydde mig om tillräckligt för att ta spjärn emot. Det ska bli intressant att se hur Jenny ser på texten som text, istället för som ”essä”.

Jenny har inte skickat än – då hon for iväg över påsk och svirrar långtifrån datorn sin – och detta inlägg är en slags åminnelse – för oss båda – om vad det handlar om. Beslutet. Att. Utbyta.

Att.

 

Metoderna (Lite av ett intersubjektivt konsekvenstänk med sitt barn vore väl bra)

Tesen här gäller följande: När jag försöker leda in mitt eget barn i delaktighetens självklarhet måste jag själv haka på. Frågan blir därför var jag menar att jag ska delta.

Mitt barn som är tre och ett halvt kan gå på en uppstyrd trumkurs eller piskar en sten med pinnar med ett främmande barn i parken, det är liksom sak samma: han involveras i livet. Men jag då …

Jag tänker på detta från tid till annan. Jag gläds när något har styrts upp med en vän och utbytet inte är svårt, utan delaktighet i varandras liv och skapande bara sker.

Tidigt i vintras tänkte jag på detta när jag liksom föste Silas framåt, mot en Bamsetävling. Ja, att mena att han ska rita och skicka in sin ”tårta” till Bamsetävlingen och sedan inte mena att jag ska mitt. Om jag ser rätt ligger det en inkonsekvens på lut här.

Att måna om att få den där ”tårtan” (sex blå streck) på postlådan. Att måna. Att stanna upp med cykeln och vända mig om till honom: Ånej, nu glömde jag brevet igen. Barnet som svarar direkt: Det ordnar sig, pappa.

Överföring eller analogi. Eller en blandning. Hur som. Alltid, att måna eller inte måna om de deadlines som faktiskt korrelerar till hans eller min värld. Det i hallen glömda kuvertet som symbol. Men även, alltid att uppfatta (eller inte) om något är viktigt eller ej. Inte det yttre kuvert, snarare ett inre.

Så om jag låter våra livsvärldar beröra varandra något under våren 2019, vad kan jag få syn på? Trumkurs kontra … ?

Mars första dagar bestämde jag mig för att delta i ”Hans Ruins essätävling”. Det är en tävling som äger rum vart tredje år. Tre år tidigare, i januari 2016, hade någon satt upp en affisch om saken i Skrivarhuset i Skurup. Jaha, tänkte jag då, så var det dags igen. Och inte är jag på en plats där jag kan skriva en essä, förstod jag med en 3-månaders bebis hemma.

Sista veckan i februari 2019. Jag hade nyligen mailat den sympatiska tidskriften Poros att jag har en idé som jag hoppas kunna bena och skriva ut, så egentligen skulle jag skriva på den, en annan essä vid denna tidpunkt.

Delaktighetens självklarhet?

Det var allt annat än slumpartat att jag hört av mig till Poros. Sättet som de säger sig arbeta med text fångade mig:

”Vi tar gärna emot såväl förslag på idéer som färdiga utkast, men tänk på att vår respons blir desto mer ingående om du tänkt igenom vad du vill göra innan.

( … )

Till skillnad från andra tidskrifter så varken refuserar vi eller antar bidrag rakt av – istället arbetar vi vidare med allt material vi får in givet att skribenten är villig att lägga ner det arbete som krävs för att essän ska bli färdig för publicering.”

Om man har ett streck till sin tårta blir det nog snart två i samspråk med dem, kan man få tro.

Jag skrev en essä – till ”Hans Ruins essätävling”. För min egen skull. Eller för den större gemenskapen. För alla typer av tårtor.

Återstår att våga skriva vad jag längtar efter att våga, i samspråk med dem på Poros. Kanske springer jag in i rätt känsla för konsekvenser till påsk …