textdungen

Det var en ganska sen kväll för ett par-tre veckor sedan. Kanske kom Stina från nattningens rum; jag satt hur som helst i den blå fåtöljen, hon ville inte störa men ändå leva med mig. Kanske hade jag en cigg i mungipan. Kanske läste jag ännu en kväll i någon av Sven Lindqvists böcker. Han hade inte varit död så länge. Han har inte varit borta länge än.

Hon satte sig i soffan mittemot och jag hörde hur hon tecknade, kanske i en hast. Det liksom krafsade och tog sig in i mina öron. Så ironiskt då. Jag såg att det var en tjockare tusch som hon använde. Sedan, bara någon minut senare, gick hon ut på balkongen. Jag tände också min cigarett.

Kanske rökte vi inga cigaretter, kanske kom jag aldrig ut efter henne. När hon kom in igen frågade jag om jag fick se – eller hon erbjöd mig att se – nej, det gjorde hon ju inte; hon sa att det var en showdikt och att jag fick lov att vänta. Det var jag som frågade vad hon tecknat och då gick hon för att hämta klackskor (och peruk?). Sedan brände hon av sitt nummer och en genre var född.

Hur gick det här till? sa jag. Hon berättade att hon hade känt sig lätt i bröstet när hon såg på mig där i fåtöljen. Klackskor och peruk hade ju redan varit framme under kvällen, sa hon. Det här är realfantasi, sa jag; att verka med vad som redan finns till gagn. Det var inget tecknande, allt är tecknande, det var.

*

Stinas nedkrafsade showdikt:

dagen går in i axeln
lägger sig i position
här är kroppen
plötsligt en tall i havsvind
som letat sig
le le lekt sig in

lungor pågår
ett aldrig sinande arbete
jag fyller tallkronan
den fylls i mig
under
mormors fingrar när hon
la vävremsorna mellan
trådarna och
SMACK

barnets/minnens smulor
det dagliga brödet
knäckebröd med smör
har fallit ut i utanför
jag tror du är en
en eller kanske en liguster
eller järneken som kämpat sig
upp mellan syrenen.
Du ler luft. Vi röker igen.

*

Showdikten skriver – i vårt livssammanhang – in sig som ett komplement till livedikten. En livedikt är något som äger rum, vilket vi med en knapp fördröjning uppfattar som – livedikt. Ett typiskt exempel är när ett barn är övertrött och börjar koppla ihop både det ena och det andra och i sitt tal framkastar en omedveten diktning. Se där, där glidflög en livedikt förbi i rummet. Det kan även vara mindre av ord och mer av skeende. Att tillsammans erfara och benämna: Åh, det där var väl som en livedikt?

*

Boken, en nödvändig form, och en form att älska. Jag kastar några blickar mot min bokhylla och suckar. Tidig morgon. Krafsar mig fram till ett utkast om framträdelseformer.

*

Boken, en förbannat nödvändig form, men förskönandet av den – inte alls.

Det går ju inte att ropa Så många poeter som det inte går att tänka utan deras böcker! utan att förta allt genom själva upphöjandet. Det är ett ont, det normerande och förskönande.

De senaste dagarna har jag läst om en svit av Jenny Tunedal: ”Ibland glömmer jag att de är döda” som finns i Glänta 2/2018. Vid gud vad jag önskar att Tunedal sträcker ut dessa arton sidor till sjuttioåtta bokliga sidor. Men samtidigt. Hon är för bra för att jag ska kunna ta till mig en hel bok av henne. Rosor skador är inte läsbar i ”formen av en bok”, utan bara som ett dagligt brott bröd.

Dessa arton tidskriftssidor gör det för mig möjligt att (illusoriskt) hålla om en helhet. Jag får omfamna dikten. (Om än … fan vet, arton sidor är nog också för mycket.) Men något upplever jag som att det träder mig till mötes vid läsningens rand; ja, en form för framträdelsen har konturerat den lyssnande. Som vid synen av en peruk som lyfts av: ack, det var slut där.

*

Behöver man förstå något om en dikts framträdelseform för att göra en viss dikt rättvisa? Det vill jag nog mena. Men framför allt är det en lisa för skälen att uppleva flera former som valbara, till, för handen i rummet.