textdungen

genre:
skriv-
lärarrollen
eller
pedagogikens
fram-
smulande
sida

Det här är en text om att överge det välplanerade mellan två lektionsdagar. Det är en text om flera FADÄSER, spridda över de senaste åren.

Januaris första dagar 2017. Tre sammanhängande lektionsdagar med poesi på Skrivarlinjen står snart för dörren. Det växlar mellan regn och bitande kyla från den ena dagen till den andra och vid köldknäppen traskar min sambo och jag genom ett lätt snöfall i Helsingör. Vi ska barnfria få övernatta på andra sidan sundet. Någon beställer in en cocktail och till den kommer en physalis. Se där: den ska in i en skrivövning.

Innan nyåret hade jag läst mycket av Birgitta Lillpers i en längtan efter att bygga mina tre dagar med poesi på hennes lyrik. Jag hade sonderat och sökt efter dikter som kunde utgöra ett underlag för att undervisa om tid. Jag närde en förhoppning om att skapa en intressant mix av teori och praktik genom att skapa skrivövningar med hjälp av Lillpers. Planeringen gick åt det mer rigorösa hållet, sett till tiden jag la ner, sondens diameter, utan att det för denna skull kändes rätt.

Med undersökandet av bäret physalis – som jag beslutade mig för att dela ut till var och en i klassen – kändes det som att planeringen klarnade. Jag kände för de skrivövningar som jag nu kunde föreställa mig. Framför allt kändes det som min pedagogik att ha en sinnlig övning Dag 1 som vi sedan kunde fortsätta med Dag 2; det verkade som en bra helhet.

Men jag fick avbryta idén med en triptyk av lektioner redan efter den första dagen. Denna FADÄS har jag tänkt mycket på på grund av tack vare vad som följde lektionsdag två. Istället för att fortsätta på de skrivövningar som varit Dag 1, vilket varit tanken, upplevde jag att det behövdes teori att sätta ögonen i. Det var för grunt, hur fint det än prasslade, höljet till bäret.

Svaret på vad som kunde tänkas saknas oss blev en essä av Lyn Hejinian: ”Avvisandet av det tillslutna”. Essän handlar om att förstå text som öppen eller sluten. Den handlar om läsningens skapande aspekt, för att hålla det kort här.

Inför lektionen skickade jag ut både essän, inscannad, och nyckelmeningar ur den (som jag skrivit av åt dem). Min upplevelse av vårt samtal Dag 2 var en stor tacksamhet för sättet – rastret? – att förstå text (med).

En FADÄS: Att ta en husgud som Lillpers. Jag kan inte det. Hur mycket jag än sonderade kunde jag inte få ”ut” mig själv – ur litteraturen. Hittade inte en hållning att presentera henne med. Famlade mellan ett överflöd av saker att berätta.

En FADÄS till: I det välplanerade var det från början ett underskott av teori pga av – säg – rädslan för att det skulle vara exkluderande för några i klassen.

En efterföljande FADÄS:

Året efter, januari 2018, önskar jag såklart återvända till essän ”Avvisandet av det tillslutna”. Den här gången tänkte jag att det var lika bra att inleda med den. Men se, nu upplevdes den som ganska platt. Det är nyckfullt, hur det går. Men FADÄSen är ändå inringbar: jag litade på essän i sig, snarare än att utforma något för just den gruppen.

Hur det gick vid det tredje användandet av essän, i januari 2019, kan vi spara till en annan gång.