Semantiska pinnar (LI)

Tjugosjunde januari.

Stina berättar lugnt och metodiskt om morgondagen. Imorgon måndag: ”Koffe ska till sitt jobb, du ska till förskolan, och jag ska till mitt jobb”, säger hon och ser beredd ut på en motdunst.

Som så ofta numera utspelar sig ett slags Hela havet stormar på blott tjugo sekunder.

Jag vill inte vara förskolan. Nån är dum där!

Vem är det som är dum?

Han behöver tänka efter.

Ingrid, Ingrid är dum.

Jaså …

Jag vill BARA leka med Ingrid!

Okej. Du ska få leka med Ingrid.

BARA leka med Ingrid!

Du ska få leka med Ingrid, och de andra barnen.

*

Det är så här det känns att vänta på den klassiska scenen i mataffär. Barn som rullar runt på golvet och förälder som tappar det. Det är så här det känns, inkapslat, kapsel för kapsel: tjugo sekunder i taget.

Metoderna (Att läsande längta till läsning)

Lördag morgon, 06:19.

Vi är alla tre uppe i ottan. Det har varit en del tjo, tjim eller nej … det har varit en hel del ryt och påbörjade trotsbryt. Jag fick inte ligga i soffan, till exempel; jag skulle sitta i fåtöljen, vilket jag inte ville vid 05:30. Att få ett svar på om det skulle vara hårt eller mjukt bröd för den lille tog också sin tid.

Så småningom fann jag mig med Egen spis av Lars Ahlin. I den där blå fåtöljen. I den här fåtöljen. Och sedan en tid är Ahlin-litteraturen starkt förknippad med att läsa i Köpenhamn; jag började längta och jag längtade till ett bibliotek i Köpenhamn. Jag längtar efter att sitta, en lördag, med ett gäng diktsamlingar och bara förkovra mig.

Det är inte gott om danska diktsamlingar på biblioteket i Malmö.

Igår läste jag en intervju med novellförfattaren Caroline Albertine Minor, som jag ser fram emot att läsa (jag är nummer 4 av 20 på reservationslistan):

”Medan kaffet kokar klart går samtalet från ljuslängtan till litteratur. Minor berättar att hon vill lära sig läsa långsammare. För att ta in orden bättre.

– Jag läser så snabbt på danska, skummar nästan. Jag kan franska också och när jag läser böcker på franska tar det längre tid. Jag måste koncentrera mig mer eftersom jag inte kan språket lika bra. Det är skönt. Jag ska försöka börja läsa på svenska nu, tänker att det också borde gå lite långsammare, säger hon.”

Sån er det, med läsandet. Jag behöver komma bort från skummandets framryckande fart. I alla fall för en dag emellanåt. En lördag, för att fastna på sina ställen, vid ett lånat bord.

Dikt en junikväll (2013)

var inte rädd,
bli språk

handens vita
blå

min vän, vill jag svara
all kropp längtar

det inre som det yttres
operation eller rest röse

om det förefaller tvärtom, endera
gång endera sång – utflugna

trevnad, stå inte emot
ditt hjärtas skära nummer

var inte rädd,
läs dig ut

Semantiska pinnar (L)

Nittonde januari.

Lördag.

Dagen började med att vi bråkade. Du satte dig upp i din säng och grät för att du inte ville ha pyjamas. Jag förklarade lugnt, flera gånger, att det finns två sätt att byta byxorna på: genom att stå eller ligga. Du kan inte sitta på rumpan och dra av byxorna. Rättare sagt, jag kan inte dra av dina byxor när du sitter på rumpan. I vanlig ordning hette det att – du lyssnar inte på mig.

Jag ville vända på detta och visa på konsekvens. Jag kontrade med att du inte lyssnade på mig heller, vilket ju var sant. Sen ville du leka – mitt i gråten – ville du föreslå lek… och så sa jag nej, för du lyssnar ju inte på mig. Och du grät fram att du ville vara bästa kompisar (vilket är denna veckas grej att säga), och jag lugnade mig, såklart, och sa att jag alltid är din bästa vän.

Och så började det strax om igen, för du hade ju ännu den förhatliga pyjamasen.

Det hela ändade med att du gick från rum till rum och grät: Mamma … mamma … mamma … mamma … mamma …

Synnerligen plastigt grät du.

Senare när Kling, alltså din mamma, hade kommit hem från jobbet och vi alla hade varit förbi ”Godisbutiken” (Coop) – trots din feber; du skulle med – och vi nådde grinden – hemmagrinden – Hyreshuset –  så talade vi om din förkärlek för adjektiv. Jag sa att gnisslig, det ordet smakade vi på tillsammans om morgonen: ”gnisslig”, det beskriver den lilla bärgningsbilen väl. Som glömt var det, bråket. Men inte struket ur historien om dagen.

Tjugofemte januari.

Det tycktes aldrig ta slut, deras bråk. Det gällde en kudde. Klockan var runt halv sju på morgonen och dem bråkade om vem som skulle bära Silas kudde till soffan. Silas sa sig icke orka kudden. Stina menade att han orkar, brukar ju orka sin kudde.

Röst 1: Skrik inte, är du snäll.
Röst 2: Jag skriker INTE! NEJ! Du ska VARA SNÄLL!

Och så höll det på. En kvart gick. Skrik inte, är du snäll: Hur kan vi göra, tror du? Det närmade sig en halvtimme. Emellanåt var en lösning nära, lät det som genom sovrumsdörren. Som när Silas fann att Manne, gosegrisen, skulle bära kudden. Men det visade sig svårt. Till slut, efter en halvtimme, fann dem att det gick att bära kudden tillsammans.

Det är tid för motstånd i dialogens tjänst.

Sextonde januari.

Du satt på pottan och grät mellan midnatt och klockan 01. Stina frågade på morgonen om jag förstått varför du var ledsen. Jodå, det var för att du inte kunde se, och du satt alltså och blundade av trötthet.”Inte – ALLS! varvades med Ingen lyssnar på mig!

När jag anslöt till toa-scenen fokuserade jag på hur man blir glad, på det att man måste sova för att kunna bli glad. I alla fall jag, måste det. Och jag är ju gammal, så jag vet i alla fall en del, sa jag. Stina tittade bort. Inte visa sitt skratt, inte visa. (Detta med att ”jag är gammal” har lite för många konnotationer just nu.) Jag sa även att jag inte skulle kunna bli glad här, på toaletten, mitt i natten. Jag tittade ner i den bleka plastmattan, koncentrerade mig, behöll ansiktet.

Innan du gick tillbaka till sängen bara satt du, tyst, en längre stund. Jag satt på toalocket, tyst jag med. Stina hade lagt sig i den lilla sängen, väntande. Plötsligt tog de ett långt andetag och gick tillbaka. När de kom till sängen svarade du ja på att berätta en historia med Stina. Och du tycker om ordet historia, du smakar på det nu.

Och ni gav er ut på någon cykelutflykt i Malmö. Jag har också svart cykel, med bestämd ton. Ja, du var snabbt inne i det. Det sista jag hörde dig säga från mitt tjuvlyssnande i hallen – under en linbana – var att Manne åker bakom en lastbil.

Tjugofemte mars (2018).

Jag har bestämt mig för att en dag göra ett ”avslut” för de semantiska pinnarna genom att skriva om stolthet. Om du någon gång kommer att undra vad vi ville med vårt sätt att vara mot dig, när du var liten, så vill jag gärna att det ska finnas ett svar som handlar om att vi ville lyssna, tillsammans, till dig. Att vi ville ge dig tid. Att vi ibland valde att sitta på toaletten alla tre, om nätterna. Eller i hallen. Eller …

Jag vill att det ska stå skrivet att ingenting har gjort mig mer stolt i livet, än att vi har försökt lyssna på dig, tillsammans. Jag förstår att det på sätt och vis även är ett privilegium, att det rör ork och allt som rör ork rör fördelning. Jag förstår att det är en kombination av person och kapital.

Femte januari.

Stina har skrikit till på mig. Silas kommer in i köket. Skriker SURA GALOSCHER! och sätter ut en handflata mot mig och en mot Stina. Ställer sig mellan oss. Du ska vara snäll mot min pappa!

Senare, samma dag. Det luktar som hund. När jag har mixat potatisarna och jordärtskockorna. Han drar sig tillbaka till toaletten. Sitter uppflugen på toastolen. Vill alltså mena att det luktar bättre där.

Året, det är ungt.

 

 

Dikt 190125

En dikt, åldrande med Eric Schüldt

Du är fri att stämma
möte
med den du har varit

svadan
sedan gratis: benämn det hårda
kärleksarbete
som var för att väcka
de ljusa
kropparna

kanalen som kröktes,
stegens
ögon

vårljuset
bortrunnet mellan stammar
eller över
barkens hagar

Du står fri
att stämma träff
med den du ville bli
men aldrig kom att nå
tillbaka till

*

En dikt från april 2013, omskriven mot Eric Schüldts tankar om vårljus i P2 i januari, 2019. Kvar i dikten, en citering av Kristian Lundberg. Dedikeras Emma Arvids.

En bok en tanke (Det)

Vid tanken på allt som fattas oss
för att fatta,
omfatta,
uttala vad vi står inför
med klimatförändringen –
fastnar jag ofta
för frågor om rädsla. Hur
ska vi lära oss
att härbärgera en rädsla
som osannolikt nog får oss
att agera?
Vid tanken på allt som fattas oss,
att fatta om Inger Christensens
ord om rädslan:

Det begynder
I angsten
I angsten som en hvile
Angsten for at være alene
Angsten for at være sammen
Angsten for det afsluttede
Angsten for det uafsluttede
Angsten for kønnet
Angsten for døden
begynder allevegne
allevegne i et menneske
( ..)
Og meningen
at holde sig á jour med angsten
at gå ind under angsten
som man går ind under bruseren
at gå ind for angsten
at gå ind for angsten som man går ind for at skaffe sig et måltid
fordi man er sulten
(…)
det vigtige er ikke
det vi er
men det vi godt
kunne være
kan være
ikke kan være endnu
men kan og skal blive engang
være engang
være bange
men ikke være bange
for at være bange

ja
vara en gång, vara rädd,

men icke vara rädd
för att vara rädd,

 

 

Metoderna (Att förstå sig på listor som Svens lilla lista)

Jag lever sedan ett par månader nära Sven Lindqvists författarskap. Kanske tog det fart när jag la händerna på boken SANNINGSKONST – Samtal om ett författarskap, i vilken Stefan Jonsson samtalar med Lindqvist om samtliga böcker av Lindqvist. Som ett försök att navigera, för att välja och vraka, så slår jag i deras samtal och lånar hem titlar som förhoppningsvis fördjupa det spår jag vill dra upp.

Att läsa Lindqvist har alltid handlat om skrivande för mig. Ända sedan Nu dog du som jag försökte läsa, men föll till föga, kring år 2001. En undran inför textskapandet, redan då. Denna författare har en blick på text och värld som liksom tvinnar dem, och jag längtar efter att våga … låna något av ansatsen?

När samtalet – när boken – går mot sitt slut vänder sig Jonsson-Lindqvist utåt, till läsarna, och talar om hur det går till att skriva, ja hur Sven l. har gjort, egentligen:

Jag har en kom ihåg-lista. Den lyder ungefär så här:

Skriv brev!
Var konkret!
Dramatisera stoffet!
Stryk jargongen!
Nöj dig inte!
Våga vara dålig!
Våga leka!
Mjölka varje dag!
Drick vatten!
Spara i anteckningsbanken!
Skriv inte något annat!

 

Jag vill som myckna, jag vill som gå i Ja till det där.

Mjölka varje dag! – säger så mycket mer än ”Skriv varje dag”. Och det att dricka vatten, hur man måste, för att leka väl. För att skratta åt sitt dåliga. Välja mer av det dåliga, innan en vändning. Innan du stryker. Hur vi bör spara någorlunda platsbegåvat. Dramatisera, ja – att inte låta sig nöja med en tidig känsla för stoffet. Drick vatten! Och gå sedan runt tomten. Gå i kors. Skriv brev om korset! Men var konkret! Och skriv inte något annat än ur det kallande hjärtslaget …

Metoderna (Att skriva för andra, men även för vinden, och åren, och – )

Jag satt på ett konditori i lilla Vara och funderade på vad jag kunde säga, skriva. Det var augusti 2008 och min vän skulle ha en kärleksfest för sitt nyfödda barn. Och barnet, det skulle få heta Rami, vilket betyder kärlek, men på vilket språk så, det kommer jag inte ihåg. Rami, jag ville inte köpa en PRODUKT till honom och för kärleken; jag skulle skriva istället.

Det är mycket som glider isär i mitt minne, vad gäller det här brevet. Kanske beror det på att min vänskap med modern, R, gjorde just det. Sprack. Flakades. Tio år efter festen i Vara driver jag omkring i min ångboll till skalle sommaren 2018 och jag tänker ganska mycket på det här brevets intention.

Jag ville ge Rami en uppriktig gåva. Vad skulle det vara? Jag skrev om dagen och jag föreställde mig den: Kanske kommer dina föräldrar vara klädda i något vackert, som de kommer komma ihåg och kan berätta om. Jag ville skriva ett brev till den 10-årige Rami. Jag gjorde det. Skrev på kuvertet som det var: en tidskapsel. Jag ville att någon skulle vara uppriktig: jag skrev att hans föräldrar, statistiskt, inte skulle vara ihop 2018.

Jag kom från en demonstration mot ett kolkraftverk i sydöstra England. Jag satt på ett konditori och funderade på vad jag skulle kunna skriva till ett barn år 2018. Det gjorde ont. Det gör ont att tänka på. Vad skrev jag om kombinationen – föräldrar och klimatförändringen? Att de skulle göra vad de kan? Att de var älskvärda örtsamlare … ?

Detta brev kom naturligtvis inte från ingenstans. Tvärtom var 2008 året då jag tillsammans med Annika Boholm försökte skriva/skrev en bok om själva frågan om att få barn, ja – i denna tid. Jag var nedsänkt i frågan och oron. Och jag skrev alltså ett brev om en framtida, varmare värld om vilken få vågade tala. Det säger jag mig vid skrivbordet: Jag skrev.

Metoderna (Att göra en annan bok, som knappt kan kallas för en bok, vilken, åtminstone, pekar mot att böcker låter sig göras)

Jag hade skrivit den trettioandra ”semantiska pinnen” om Silas då jag tänkte att Jo, vid femtio ska jag samla ihop de pinnar som finns till en slags kärve. Som en sädeskärve hängs ut till fåglarna om vintern skulle jag vilja spara de femtio texterna för att ta fram och ställa ut i en tid långt framför oss.

Ordet kärve fick mig även att tänka på forna tider. En ”kärve” kunde för mycket länge sedan stå ”ett sädestionde” nära i betydelse. Det vill säga, att allmogen var tvungen att ”ge i kärven”.

Jag kan inte veta vad Silas som tio- eller femtonåring vill veta av, kännas vid, försjunka med. Kanske önskar han inget skriftligt ”tionde” av mig från åren 2017, 2018 och 2019. Men jag behöver inte heller veta. En bok vet inget om sina eventuella läsare.

Däremot vet jag ju att jag själv vill veta av och kännas vid vad han sa, och därtill all vår undran och förundran kring varför en människa utvecklar de ”sägande-anspråk” just hon utvecklar. Jag vill, som ge i kärven. Jag vill ha skrivit dessa semantiska pinnar för att det ska finnas oss en potentiell ”fägnad”, ja som kärven kan stå för ett knippe av ljus. En bok vet trots allt somligt om sina eventuella läsare.

Jag hade i text trettiotvå skrivit om att försöka bekräfta mitt barn som kramande människa:

”Du har blivit en så bra kramare, säger jag. Jag är ingen kramare. Jag är en lådare. Vad är en lådare? Tystnad, blicken bort mot det mörka fönstret. Det fanns inget snabbt svar.”

Jag hade skrivit och känt på ordet ”lådare”. Jag började se fram emot att skriva ut femtio texter och gömma den samlingen texter – den ”boken” – någonstans, några år. Minst, ja.

Samtidigt löpte tanken förbi den där framtida, femtionde texten; jag ville fortsätta. Jag började skriva utkast som om det kommer behövas texter för att nå hundra texter. Löftet om en helhet – en bok, om än i ett enda exemplar – vid femtio, födde något mer. Och inte bara i en framåtkastande rörelse, inte bara i en längtan efter att lyckas skriva många texter till, även en längtan efter att skriva om, fördjupa de texter som fanns, föddes. Något dynamiskt sattes i spel, i mig.

Alltså: till tanken på kärven kom tanken på bindaren. Att bland de femtio texterna som en dag ska bindas ihop – bara ta tre texter och låta dem mötas. Att skrivfantisera om att använda några få ”semantiska pinnar” för att skriva annan, ännu okänd text. Att ta ut ett mentalt tionde, som en småfågel i vinterskrud.