De didaktiska dikterna

Dikt till en deltagare

Nej, jag vill inte rätta dig

Jag vill lära känna dig, först

Ja, vi måste skratta åt livet

åt livets

misstagslighet

Och hur svårt uttalet tycks

Nej, vi måste inte, men vi

kanske vill

som när du skriver ”Att vi måste

känna på varandra”

Ja, hur en preposition gör en scen

(som vi inte ska ställa till med)

Nej, vi ska inte känna på varandra

eller det kanske vi ska: men då

menar vi metaforiskt, mentalt

Ja, jag önskar dig att du blir

så pass trygg

med dig själv

att du lyssnar till

ditt språk, i den mån du vill,

Nej, jag kan inte lyssna åt dig,

men hjälpa dig felsöka med viss

kärlek, hoppas jag, önskar

jag, ja

Det går också bra

att skita i felsökandet, slänga sig

idiomatiskt – Det får bära

eller brista

Ja, bara babbla, leva sig fram

alltid förnyad

genom

att använda språket

Ja, du kan tala och får samtala här

 

Semantiska pinnar (LIII)

Tredje februari.

Glöm inte min cykel, Manne, mitt löv, bananen .. å mig.
Vi ska ut till Giraff- och Zebralekplatsen. Det är förmiddag, svinigt, och du vill egentligen inte ut. Jag ska inte glömma dig, nej. Vi är på väg ut; vi har några få skäl som duger.

Ett skäl till att vi faktiskt kommer ut är att du bara ska följa med till Coop: familjen behöver ju någon som till slut kommer ihåg att köpa det där jordnötssmöret. I flera dagar har vi laddat för det här med hur du ska komma till butiken med mig och därinne vända dig om för att berätta om vilka tre (eller fyra eller .. vad det nu än ska komma att bli) saker vi ska ha.

Första februari.

Fredag. Stina har gjort en cykelkorg till Manne.
Det är ännu ett försök att hitta ett sätt som får ut dig, åtminstone ibland. Kanske Manne sittande i en korg på din cykel kan …? Korgen är en gammal plastburk. Kanske har hon kört en kniv igenom den och fått något som så gott som ser ut som hål: ett solitt, vitt snöre träs igenom och surras runt styret. Manne i en yoghurtburk. Du passar med korg där fram på den lilla svarta.

Nu ska det likna en kväll. En gång var det morgon. Vid 08:30 fick vi dig äntligen att kissa. I badrummet:
Är du också jobbarbetare, Koffe?
Nä, jag är textarbetare idag.
Jag är plockare.
Okej!

Stina berättar att det finaste under de tidiga, tidiga timmarna var att du kallade dig själv för ”pärlarbetare” och Stina för ”väntare”. Ibland får man alltså vara en väntande till sin roll, som förälder. Lägga ner sina händer. Nu ska det likna en kväll.

 

 

 

En bok en tanke (Ett paradis, fastän förtorkat)

Det som går. igen

Från den första till den senaste

Den ena. den andra

bok vars bökar

bokar

backars brus eller tanken på. bruset

både i debuten

och i den när-

komna Kärleken tänkte jag mig så:

Orden som springer med skorna

i handen,

denna hands den

jag håller i: Det oupphörliga bruset

(i debuten, på första sidan)

Ett språk, själv ett brus, hur det rinner

inuti sten. (ur Ett paradis, på den andra

sidan) så / jag misstog mig

det fanns övermått icke-mått så mycket läsningsankring

att finna / finna / finna ut

 

Som i den första. den senaste: om orden

måste det skrivas

Och fler och. mer

om orden tycks det bli

med det tilltagande författarskapet:

Orden har inga hemligheter

De reser öppna igenom oss

textdungen.com

Att skaffa
eller ta sig, göra anspråk på luras av luras med
ett domännamn känns
som att komma i kontakt med ett 18-årigt jag som läser
i en tidskrift om domäner utan att direkt förstå
vad framtiden redan har i sitt …

Månadens skrivövning: ”Skriv om platser du har vaknat på”

Det här är bloggens tredje skrivövning. I januari erbjöds en enklare övning som kan lämpa sig för att värma upp för ett annat skrivande. Februaris övning, däremot, är omfattande och tänkt för ett längre skrivande med en god chans till ett rikt textstoff. Skrivövningen är ett idémässigt samarbete med Stina Karlström.

Skriv om platser du har vaknat på

Den här övningen kan formas och varieras på många sätt.

Antingen delar du upp skrivandet i ett antal pass med fokus på en dag, eller så planerar du redan från början för flera dagars skrivande.

Exempel på plan för en dag av skrivande:

1. Skriv i tio minuter om en plats du har vaknat upp på.

2. Skriv i tio minuter om en annan plats som du har vaknat upp på.

3. Skriv i tio minuter om en tredje plats som du har vaknat upp på.

(Du kan fortsätta skriva om fler platser, allt utifrån tid och lust.)

Nu har du skrivit om minst tre platser/tider. Dags att utforma en skrivövning i vilken du använder dig av det första stoffet.

Exempelvis:

4. Skriv en text där ett jag reflekterar över hur ett liv kan innehålla två så olika (väl?) uppvaknanden.

Eller:

4. Skriv en text som enbart handlar om de här (minst) tre platserna som du har skrivit fram. Ha med så lite av människa/dig själv som du förmår.

*

Exempel på plan för vecko- eller månadslångt skrivande.
Denna skrivövning och tanke vill jag tillägna O, som i slutet på höstterminen var den första som fick övningen ”Skriv om platser du har vaknat på” av mig. Självmant fortsatte O att skriva, om fler och fler och fler platser. In över julen.

Alltså:

Det skulle kunna vara en idé att skriva om ytterligare en plats du har vaknat på, varje dag i en månads tid.

Sedan läser du igenom vad har, och tar det därifrån. Först gäller det att skapa text, att inhysa dig själv i ett stoff.

Jag tror att det här är den typen av övning som bär långt om den formas för att bära långt. Ibland tänker jag på den mästerliga boken Natten som föregick denna dag av Johanne Lykke Holm när jag funderar på vad denna skrivövning skulle vilja ge. Natten som föregick … ja, de ser ibland, när jag kisar på ett visst sätt, ut som att den sprang fram ur en skrivövning. Som om det vore dumt.

Lycka till!

 

Omläsningstoppen i februari

1. Fromma mord.
Det här har blivit min sitta-på-lokal-och-läsa-bok-bok de senaste veckorna. Först i Köpenhamn, sedan på Spegeln i Malmö. Fromma mord rör som ett flertal Ahlinböcker vid temat att dö-mitt-i-livet, ja – vid nödvändigheten att dö-mitt-i-livet. Jag tror att jag läser om boken för att finna ett visst … mod. För att f*cking våga skriva på en eller annan essä jag försöker skriva. Ett eller annat mod. Ett och ett visst skrivande.

2. Håll mig utanför.
Den här boken har jag inte hemma, men jag längtar att få hem den igen för att läsa om. Jag läste María Sonia Cristoffs bok om att tystna i början av hösten. Jag tänkte på boken som ”min kopp av te” vad gäller reaktiv litteratur. Det går mycket reaktiv litteratur på dussinet. Och mycket som en annan inte fattar till sitt varför. Som med Agnes Lidbeck, för mig; jag förstår inte. Kommer inte igenom det som jag uppfattar som starkt reaktivt. Med Cristoff var det tvärtom: som ett element att vistas i. Dröja i, med sin smak av ja genom konstens nej.Katarina Wikars avslutade för övrigt sin recension med följande ord: ”María Sonia Cristoff har skrivit en roman där huvudpersonens motiv för sina introverta aktioner hela tiden gäckar läsaren, och en skola i tio tystnader skenbart lätta att genomföra men nästan omöjliga att genomskåda. Och när den är slut är det bara att börja om från början där Mara sitter på sin stol i museisalen och följer en flugas väg med blicken hela dagen.”

3. Familieepos.
Det här är kul! Nödgad att läsa om med skärpa, för i april ska jag undervisa om den här boken. Det blir två dagar om kollektivt skrivande (pga anledningar: annans sjukskrivning). En dag nyligen satt Niklas bakom sitt skrivbord och jag stod där, framför det, och så hörde jag honom säga: Men då köper vi in den boken till dem, det blir bra. Ja, jag hade lovsjungit den nog, visade det sig, för att han skulle fatta ett beslut åt mig. Så gott så.

4. Det mellanmänskliga. Sedan den senaste listan har Silas hunnit måla mer i Buber-boken (vilken han kallar för ”Den bruna boken”) med krita, Stina har valt att läsa om den, och jag … ja? Jag har försökt kondensera det viktigaste, vilket jag inte förmår, än, för att låta en essä vila mot det.

5. Myten om maskinen. Jag försöker orka läsa om den; vill tala om, ur, med Humanekologin igen.

Silas: Koffe, vad säger du?
Jag: Myten om maskinen.
Silas: Myyten … maskinen!
Jag: Myten om maskinen.
Silas:  Koffe, det är Pyjamashjältarna [på TV].

 

Semantiska pinnar (LII)

Andra januari.

Jag är sjuk och har besök: Sara och jag hänger i köket. Bakom väggen nattar Stina dig. Det råder oklarheter kring om du kommer somna. Era röster, och våra röster, det är liksom för mycket laddning samtidigt.
När Stina väl kommer till köket berättar hon att du skrev en live-dikt precis innan du somnade:

Inget farligt i Malmö
Grisen är snäll
Noshörningen smälter på
bilgatorna
Grisens tryne är torrt

 

Dikt en januarikväll (2019)

Jag vet inte om livslusten bebor

köttet i mindre

eller större

grad.

K börjar på

källare! Jag vet inte

om köttet måste bebos av

livslusten i större eller mindre

grad. Kontextdiskursen

eller dskrskntxtn,

det blir samma

mos, ingen

rätsida,

snöröks. Käften.

En skog- eller hutlös

ekonom. Jag vet inte om

livslusten just bebor, kan bebo,

ett kött, i lägre eller högre

grad än något

annat. Jag

vet inte. Slingan

hotas av slinganvändande

eller brist på användande av

slingor. När det blir

ljusare kan vi

gå ut.

Hettan

tredskas med det

farbara. Köttet har glömt var

och varannan inställd

sträckning. Nu

ska du vara

pirat!

*
Dikten anspelar oblygt på Slingan hos poeten Fredrik Nyberg samt har en kursiv röst som kommer från min 3-åring.

En bok en tanke (Och jag ruskade en älskling)

inte för alla – flera jag får jag avstå – inte hur som helst, utan bara med en vana, en viss andning eller sättning – det att föreställa sig en pärla mellan överläpp och tungan med tungan utanför, ovanför, långsamt rullande, förandes en pärla, och nu skriver jag figuralt, du får inte tänka dig en verklig pärla (alldeles för många muskler spänner sig), ingen hårdhet, bara skimmer och vått, bara en föreställd, mellan överläppen och tungan, tungspetsen utanför, ovanför hålet spetsen mot pärlan, så tänker jag att Mayröcker kan läsas, och nu skriver jag figuralt, pärlan som tänkt andningsbild, bildande violens, ljusmössa kom emot mig, inte för alla mina jag, flera får jag avstå