Diskursdikterna (sol)

det sorgligaste och mest sanna, eller det som jag tänker på som det sorgligaste
eller mest sanna just nu, i ett nu som sträcker sig ut från sommarens heta dagar, genom
någon störtskur i september och in i ett värmerekord i oktober, en tanke
på språkets mest grundläggande laddning – varmt, kallt; soluppgång, skymning – kommer
att ändras, eller skena, eller ändras som i ett slags ”efterändras”
snarare än förändras, medan
vi inte märker det; säg sol, säg nu kommer solen, det går inte att säga glädjande nog väntar sol till helgen eller molnfria dagar eller du var min sol eller
något liknande och få det att låta som att det är 30 år sedan och inte på randen
till helvetet; ibland läser jag en text i vilken det finns en sol som står symboliskt på en himmel och himmeln och solen förväntas stå och röra sig ungefär som de gjort i litteraturen, eller som litteraturen
rört sig och ställt sig i oss, i flera hundra år; men här är vi, här är 2018 och det
fungerar inte som det ska, gjorde, skulle, som vi skulle önska; nu kommer solen, rekordvärmen, tillbaka, inte ett moln, så långt ögat kan nå, medan
vi önskar att vi kunde vara en sol för varandra, you
are my sunshine, my only
har
som inte sett maken till ett sådant
skifte, i den historia
som är vår tids
mesta

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s