Etikettarkiv: Diskursdikt

Diskursdikterna (sol)

det sorgligaste och mest sanna, eller det som jag tänker på som det sorgligaste
eller mest sanna just nu, i ett nu som sträcker sig ut från sommarens heta dagar, genom
någon störtskur i september och in i ett värmerekord i oktober, en tanke
på språkets mest grundläggande laddning – varmt, kallt; soluppgång, skymning – kommer
att ändras, eller skena, eller ändras som i ett slags ”efterändras”
snarare än förändras, medan
vi inte märker det; säg sol, säg nu kommer solen, det går inte att säga glädjande nog väntar sol till helgen eller molnfria dagar eller du var min sol eller
något liknande och få det att låta som att det är 30 år sedan och inte på randen
till helvetet; ibland läser jag en text i vilken det finns en sol som står symboliskt på en himmel och himmeln och solen förväntas stå och röra sig ungefär som de gjort i litteraturen, eller som litteraturen
rört sig och ställt sig i oss, i flera hundra år; men här är vi, här är 2018 och det
fungerar inte som det ska, gjorde, skulle, som vi skulle önska; nu kommer solen, rekordvärmen, tillbaka, inte ett moln, så långt ögat kan nå, medan
vi önskar att vi kunde vara en sol för varandra, you
are my sunshine, my only
har
som inte sett maken till ett sådant
skifte, i den historia
som är vår tids
mesta

Diskursdikterna (Alla hjärtans dag)

att följa eller inte följa följer med en diskurs diskurser genom dagen
inte dagen strutar med blommor mot beslagen
att alla hjärtans dag
inte alla hjärtans dag en dag
att följa eller följer vad som sker genom dagen
inte
att förbise dagen
inte en dag inte alla hjärtan hjärtligt även att hata dagen och
att inte jag, inte alla ens jag, inte alla hjärtans
men en vän, eller om det är en kollega, säger att det är skönt
att
inte
att ha
inte ha att inte ha en kulturman till man denna dag inte denna dag, i alla hjärtans dag, blomfrågans vad, knott att vifta inte vifta bort, min vän, eller om det är en kollega, säger att hon ser fram emot att få blommor
inte ger kulturmännen blommor, inte har min vän, eller om det är en kollega, fått
det av kulturmännen
att minnas inte minnas vad vi fått inte heller den här dagen och vi skojar, kulturmannen
inte är det jag, inte är det hon, det är implicit mest, men, mest eller alls icke implicit
att det tar sig
inte tar sig, inte
att det tar sig, fäster, som på beslaget, vem ger och vem annars, annans varför
att följa förhatligt eller som förhastat;
inte då
att min sambo fyllde år igår (som om hon fick blommor då), och att vi skojar, kanske är det jag, ett inte jag, men
att
inte mina händer när de skulle vilja våga, inte består livet av dagar strutar beslaget mot blommorna
att dofta
inte ofta är det kärlekens dag
att icke heller idag
inte var det jag var det du där stod vi, som kollegor, var och en med sin kulturman, eller vad vet jag, vad är väl kultur, vem är så jag, alla dessa män med buketter i famnen på perrongen i Malmö, eller om det är män till buketterna, leenden är det
inte,
att försöka säga sig något om denna brist på leenden, hos alla dessa troligen män
med blommor på väg
är det hem