Femte oktober.

Vi är på väg till buss 4, för att sedan byta till 34 på Värnhem, för att så småningom gå av vid ”Isstadion” och till vänster, på andra sidan en stor Coop-parkering, hitta kolonistugan. Mitt i Malmö. Det är nära redan från början, Silas sitter i vagnen, håller i sin egen hand. Stina buffar till min axel, hon vill att jag ska se hans händer.  Vad kan det kallas? När det ser ut som att man skakar hand med sig själv. Dugg i luften.

Strax säger han: Mamma, mina händer växer. Ja, det gör dem. Om mammas händer växer? Du undrar om mammas händer växer? Ja. 

Och så når vi ämnet att vi vuxna inte växer, längre. Och så kommer vi allt närmare detta med att vi ändå växer, kanske heter det mot döden, att vi delar ett villkor som du kommer att lära känna, i en ännu okänd skepnad …