Kollektivt skrivande

Lucka 22

Posted on av textdungen

Lucka 22 är skriven med Josefin Janson. Vi träffades i Malmö våren 2003. Således: Ännu en längre båge i kalenderns universa av vänner.

Som grafisk designer hittas Josefin här.

Det är dan före dan före dan och medan lacket torkar torkade kanske orden i lucka 22 ut. Först skrev vi expansivt och förberedande, för att sedan jämka ihop något de sista dagarna, men ja, i den där strykfasen ville vi till slut ha bort allt.

Så. Istället för att nämnas som blott en bonus, lyfts det fram skärvor ur ett gemensamt projekt. Tillsammans skriver vi på något längre utifrån Sven Lindqvists författarskap, och innehållet i lucka 22 är fångat på det grundet.

Det initiala kollage (med ord ur Svens böcker) – som satte igång hela skrivprojektet – var faktiskt med i förra årets kalender.

Lucka 21

Posted on av textdungen

Den tjugoförsta luckan – som öppnas till midvintern – har skrivits med Manuela Cobos.

Vi är, precis som i fallet med Rosie i luckan 17, bekanta från ett par kurser på Västerbergs folkhögskola.

Dagens bonus blir tvåfaldig. Först bjuds det in till Manuelas fina portfolio. Den som dit låter sig vandra kan finna en viss affinitet till arbetet med vår dikt. Även om det låter avslöja sig att vi började i den här musiken.

Den andra bonusbetan blir minnet av en maskot på väg mot pensionering. Jag minns att Manuela var en av de deltagare som lade min pingvin till ro en eftermiddag på skolan:

”Jag kom tillbaka från en rast på eftermiddagen, när jag fann pingvinen omhuldad. Några deltagare på kursen ”Det skrivande rummet” hade gjort en slags metakommentar: de ville inte ha rast, men jag hade tvingade dem. Argumentet, från min sida, var att hjärnan måste ha syre. Mycket typiskt mig att påstå, tyckte nog de vid det laget.”

Lucka 17

Posted on av textdungen

Lucka 17 har skrivits tillsammans med Rosie Jonsson.

Vi är bekanta från ett par-tre skrivkurser på Västerbergs folkhögskola, 2014-15. I mars 2016 var Rosie även gäst här i dungen. När jag läser om den texten nu tänker jag: Så tog vi orden, tillsammans, och så ska du åter låta dig ta av dem och andra – och se dig duga. Tag av orden, min vän, tag bara.

Lucka 10

Posted on av textdungen

I lucka 10 hittas något ur ett färskpressat samarbete med Daniel Westerlund.

Möjligen är detta kalenderns sista ättling från Biskops Arnö. I kalenderverkstaden finns för närvarande ingen mer från ”klassen på ön” 2005-06.

Dagens bonus är att Daniel och jag arbetar med ett nytt ljudverk som förväntas komma under våren 2021. Den här gången skriver vi texter tillsammans, vilket är mer än roande.

När vi i mars 2020 släppte Samma stam som franskans hjärta stod jag för ett hopplock av texter och Daniel för musik och allt annat. Qvästlafve, som är Daniels skivbolag, är platsen även för nästa släpp.

En invit till att stödja – eller om man så vill: förköpa – vårt nästkomlingsverk hoppas vi skicka ut i januari.

Lucka 7

Posted on av textdungen

Lucka sju är framtagen med Rut Berling. Vi hade var sin dikt i bakgrunden, i ”smygen”, medan vi skickade rader till varandra. Dessa poeter i fonden syns eller syns inte nämnvärt för läsaren av luckan – ja, vad vet man bländad av skrivandet.

Rut gick på Skurups skrivarlinje för två år sedan.

Dagens bonus får bli ett uppmärksamhetsfästande vid att såväl poeter som Louise Glück och Mette Moestrup och life hack som kollektivt skrivande finns i tristessens tidevarv. Säger: såväl.

Lucka 6

Posted on av textdungen

Till den sjätte luckan har det samarbetats med Hasina Rashid. Vi gick på gymnasiet tillsammans under 90-talet sista år. Under de eftergymnasiala åren skrev vi en hel del brev till varandra. Hasina förvaltade även den studiemässiga nit som vi förväntades tillägna oss under gymnasiet.

Om man spolar fram ett tiotal år – till 2013 – hittar vi Hasina som väletablerad i Ronneby. För en vecka eller så verkade det som att jag – ännu lös i kanten – skulle flytta temporärt ifrån Malmö till Ronneby för att bli – om jag förstod det rätt – hennes ekonomiassistent.

Med denna anekdotiska bonus vill jag lyfta hennes praktiska vänlighet och, samtidigt, min lättnad över att hon slapp mig neddimpande på det uppstyrda kontoret.

Lucka 5

Posted on av textdungen

Den femte december ger en lucka med Annika Nyman som kompanjon. Vi träffades på Biskops Arnö, där vi gick i samma klass, men har nu känt varandra i bra mycket mer än tio malmöår.

Dagens bonus är en anekdotisk anti-bonus.

Annika Nyman är född den femte mars vilket också Katarina Frostenson är. KF var min kanske starkaste influens i skrivandet när vi började på Arnö 2005 och jag minns hur jag tittade på Annika och tänkte: Aha, nämen åh. Snart därpå visade det sig att klassens andra Annika, Boholmarn, hade två tvillingar som var födda den femte mars. Se där, så snurrade åren, på ett vackert vis, med mitt inre lilla födelsedagsbarnskompani att tänka på den femte mars, jamen fram till för ett par år sedan då… Alles, verpisst, så att säga.

KF var även författarbesök under vårt öår. Men det var jag förmäten nog att missa. Ja se, åren har i alla fall gått, för oss alla.

Lucka 4

Posted on av textdungen

I lucka fyra finns en dikt skriven med Johan Larsson, en så kallat äkta malmöit. Vi hade med oss Bengt Emil Johnson i arbetet. BEJ var poet, tonsättare och radioman.

Dagens bonus får av denna anledning vara att lyssna till BEJs ”Några sätt att betrakta och betraktas av skator” från ”P2 Fågeldikter”.

Maskinskrivning…

Posted on av textdungen

II.

28 oktober, – 20

Nu har jag skrivit tre av fyra bidrag till det andra numret av Dungens fyra sidor. Tre gånger trettio exemplar, dvs nittio dikter. De känns i kroppen. Men maskinen är tröttare än mina fingrar, och det är snarare den som sätter en gräns för hur många exemplar som låter sig göras (utan maskinbyte). Mellanslagstangenten vill inte lämna mer utrymme, fastnar numera i tryckets botten.

Men till det roande. En del feltryck skapar kognitiva effekter som motsvarar mina förhoppningar för det här företaget. Jag tänkte på förhand att upprepningen skulle göra något med min blick. Jag hoppades att nötandet skulle aktivera ett ordsmakande i egen rätt. Jag undrade om monotonin skulle kräva något mer av ens (skrivaktiva) läsande. Och det sker saker, det slår upp små detaljgnistor.

Efter att ha skrivit orden ”motsäger en” längst ut på versen nästan trettio gånger – jag är alltså så gott som klar med den här dikten när detta sker – så råkar jag skriva ”morsäger en” och dikterna börjar genast tala med varandra. Sidan ska makuleras, men dikterna har rört vid varandra i sina föränderliga tappningar. Det öppnas en märklig sidovärld till skapandet av det egentliga zinet, de egentliga dikterna.

Den kognitiva effekten ligger alltså inte i att bara skriva en dikt ohemult många gånger på maskinen, utan flera stycken. Att varva dem. Det är korskopplingarna som gör det.

I en annan dikt finns den korta versen ”moder-” som hade sin (effekt)latens beredd att kopplas upp mot något sådant som ”morsäger en”. Det där strecket alltså… i väntan på att kopplas mot ännu okänt som kanske den fjärde dikten kommer med (jag inväntar slutversionen för den fjärde dikten).

Det är lustigt, inte olustigt, att uppleva orden i svang. Det handlar såklart om läsning i grunden. Bara vi läser några enskilda texter tillräckligt många gånger finner vi saker som korresponderar. Ett plötsligt ”r” – som är på tangenten bredvid ”t” – gör en reva i den monotona (kors)läsningen och ett insläpp av ljus, frågor, ny dikt, blev till.