diktkalender

Lucka 18

Posted on av textdungen

Lucka 18 har under december låtit sig skrivas i etapper med Ida Brytnér.

Detta är den enda lucka som presenteras med någon som jag aldrig har träffat IRL. Vi känner alltså inte varandra, Ida och jag. Dikten är, så att säga, själva grunden vi står på. Dikten här, och dikten annars. Under 2020 har vi börjat skriva till och med varandra, och nästan uteslutande ur och genom litteratur.

Dikten som presenteras här är lite speciell för mig av skäl som vidrör det i stycket ovanför. Detta att skriva mycket med andra – vilket jag gärna gör året runt – handlar för mig mycket om en vilja att erfara ett kännande-tänkande genom skrivandet, och ja, för en tro på något sådant har vårt lilla skrivande varit styrkande.

Under den tidiga hösten var Ida även med i det första numret av Dungens Fyra Sidor.

Lucka 17

Posted on av textdungen

Lucka 17 har skrivits tillsammans med Rosie Jonsson.

Vi är bekanta från ett par-tre skrivkurser på Västerbergs folkhögskola, 2014-15. I mars 2016 var Rosie även gäst här i dungen. När jag läser om den texten nu tänker jag: Så tog vi orden, tillsammans, och så ska du åter låta dig ta av dem och andra – och se dig duga. Tag av orden, min vän, tag bara.

Lucka 16

Posted on av textdungen

I lucka 16 hittar vi en dikt skapad med Rebecka Hultberg.

Och en sista gång vänder vi oss åter om – till ett ursprung på Biskops-Arnö. Rebecka gick kursen Naturens medicin det år jag gick på Författarskolan. Vi bodde båda i huset med det modesta namnet T. Utsikten över en kullig åker.

Nu var det för många år sedan vi sågs, och kanske ger diktmakandet ett lyft – en medvind mot nästa möte… när mötenas tid återkommer.

Lucka 15

Posted on av textdungen

Lucka 15 har låtit sig skrivas med Carola Mikaelsson och Verner Boström.

Carola är en livs levande vän och kollega (Skurup). Verner för sin del lämnade efter sig ett verk som icke liknar andra: Länder. En sensation, utbrast Lars Mikael Raattamaa i sin recension 2006.

Man kan säga att Carola och jag slog till blinkersen i skrivandets farkost och vek av för att göra färdigt något litet att presentera i världen. Strax vänder vi åter till en ringlande landsväg – bortom allmän sikt – där vi utbyter dikter utan nödvändigt/tydligt mål med skrivfärden.

Den som vill höra oss fundera kring bland annat kollektivt skrivande genom att samtala om Hanna Hallgrens bok Prolog till den litterära vetenskapsteorin – hittar den podden här: Boken på bordet med Carola.

Lucka 12

Posted on av textdungen

Lucka 12 kommer genom ett medelmåttande tillsammans med Lisa Redig.

Om jag kunnat presentera den bonus jag önskar till lucka 12 hade jag vetat i vilken låda jag skulle leta efter ett brev från Lisa och hösten 2002. Det anlände i min första malmöhöst och var svallande långt om poeten Michael Strunge. Bonusen hade varit ett medelmåttigt citat ur det fantastiska brevet.

Lisa och jag hade träffat varandra något år tidigare i lyrik- och politikutmarkerna på Österängen i Jönköping..

Lucka 10

Posted on av textdungen

I lucka 10 hittas något ur ett färskpressat samarbete med Daniel Westerlund.

Möjligen är detta kalenderns sista ättling från Biskops Arnö. I kalenderverkstaden finns för närvarande ingen mer från ”klassen på ön” 2005-06.

Dagens bonus är att Daniel och jag arbetar med ett nytt ljudverk som förväntas komma under våren 2021. Den här gången skriver vi texter tillsammans, vilket är mer än roande.

När vi i mars 2020 släppte Samma stam som franskans hjärta stod jag för ett hopplock av texter och Daniel för musik och allt annat. Qvästlafve, som är Daniels skivbolag, är platsen även för nästa släpp.

En invit till att stödja – eller om man så vill: förköpa – vårt nästkomlingsverk hoppas vi skicka ut i januari.

Lucka 9

Posted on av textdungen

Lucka 9 är skapad med Samuel Owen Teeland. För ungefär tio år sedan studerade vi båda Humanekologi i Lund, vilket utgjorde vår första kontaktyta. För närvarande läser han andra året på Skurups skrivarlinje.

För lucka 9 tummar vi på villkoren; detta kan inte betraktas som 14 rader eller färre. Härifrån kan bara ännu mer bli skrivet.

Dagens bonus har skepnaden av ett konstaterande eller ett tvångsmässigt löfte i och med att Johan Jönsons inflytande dröjer kvar. Denna gång sammanblandad med Gertrud Steins ande. Löftet så, att andarna alls icke utgår.

Lucka 8

Posted on av textdungen

Den åttonde luckan öppnas hemifrån. Livskamrat Stina Karlström och jag skriver också till vardags och har – så här i adventstider – utgått från en poet som s a s vuxit ut lite särskilt i vårt hem under onådens 2020: Johan Jönson. Numera möts ett ”Vill du lyssna på en litteraturpodd?” med svaret ”Bara om Johan Jönson är med.”

(Det där är dock mest ett sätt att tala hemmavid, för det finns inte mycket poddmateria med j.j.)

Dagens bonus får kallas en anmodan till läsning. Det senaste verket, Marginalia/Xterminalia, av Sveriges förmodligen bäste poet är formidabelt. Något annat som är formidabelt är Katarina Wikars kulturjournalistik och denna längre segerintervju – ”Med poesin som låtsaskompis” – är en ljudande materia som finns med Jönson.

I dagens lucka utgår vi inte från det senaste verket utan startpunkten i boken Minnen av kroppar i rörelse och vila, ursprungligen på Maskinen förlag (2001), återutgiven ånyo av Nirstedt/litteratur i år. Ja, tillsammans med de andra fyra böckerna från I KRIGSMASKINEN. Apropå formidabelt.