Dagerman | textdungen

Dagerman (II)

I Olof Lagercrantz biografi Stig Dagerman (1958) läser jag om en förevändning som jag är Dagerman evigt tacksam.

”Redan i augusti 1943 blev han på grund av obetydligt klaffel i hjärtat – i skolan hade han på grund av samma åkomma varit befriad från gymnastiken – överförd till stabstjänst. Det verkliga skälet torde vara hans ovanliga opraktiskhet. Hösten 1943 och stora delar av 1944 tjänstgjorde han som skrivbiträde på intendenturen – personaldetaljens expedition – och bodde ett logement i Göta Livgardes kaserner, samma logement som får tjänstgöra som scen i Ormens senare del. En av kamraterna vid regementet var Lars Ahlin vilken hösten 1943 med framgång utgivit sin första roman Tåbb med manifestet. Stig Dagerman närmade sig honom en marsdag 1944 då de stod tillsammans vid fjortons hållplats vid Djurgårdsbron och frågade om han kunde få låna tre ören som fattades till biljett. Så blev bekantskapen gjord. Senare erkände Stig Dagerman att de tre örena var en förevändning.”

Lördags morgon. Jag började med Dagerman och De dömdas ö. Det var en fortsättning på stunder i veckan som gick, som hade gått, vilket skrivandet hjälper mig att få syn på. Viss kvällsläsning fanns. Någon pendling hem från Skurup var inte en urvriden trasa. Ett försjunket mellanspel i sittpuffen i ateljén höll jag i boken eller om den höll mig. Små stunder som samlade ihop sig till … en kraft för minnet.

Till slut kom hösten för tjugofem år sen tillbaka. Hösten då jag började läsa Dagerman och för första gången funderade på det för boken emblematiska ”ty om jag förlorar törsten – vad återstår då?”. Lördags morgon och tanken på att skriva brev till någon från förr – givetvis stinger det till. Bitterljuva minnen. Risken för en röra av frågor, överhängande. Tanken fick hoppa vidare, och jag mindes att De dömdas ö-pocketen lät sig fotograferas någon av de där … försjunkna stunderna i veckan. Jag har inte lagt ut något foto, men det är bara alltför enkelt att minnas att det var i den impulsen jag fotade boken. Skamset ser man hur det innerliga låg på förvanskningens slaktbänk.

Med sovrumsfönstret på glänt hördes de omisskännliga måsarna som nu har återvänt. Skrän och stillhet. Morgon i en stad som vaknar. Minnet av fåglar för tjugofem år sen, en villaträdgård, och inte minst ljudet från järnvägsbommar en liten bit bort – rakt in i drömmarna när fönstret stod på glänt.

Läsplatser och förankrande karaktäristika. Den här nyliga lördagsmorgonen nära Värnhem och måsarna som tar över. Det är långt ifrån den där medelklassträdgården i Hovslätt utanför Jönköping, ja, ända tills en bok för en kort stund förbinder allt igen.

Diktseminarium 8

Posted on augusti 13, 2019 av textdungen

Till vårt åttonde möte över några dikter hade Christoffer och jag valt malmöitisk poesi som ingång. Plats för att ackompanjera detta tema valde han: Malmö Brygghus. Det var sent i juni, nog av andningstag in på sommarlovet.

Christoffer följde – för ovanlighetens skull – vårt tematiska påbud och hade med sig dikter ur Hamnen av Sanna Hartnor respektive Tegelkartor av Tove Folkesson.

I ”TORG” av Folkesson heter det inledningsvis i dikten:

”Asfalten glittrar om man tittar rakt ned i den och det är sol. Torget är
avdukat, men hundratals plastpåsar och vitkålshudflagor fladdrar över
platsen som obetalda räkningar.
Avundstrådarna hänger i sjok från molnen.

I springorna mellan kullersten och kullersten trängs fågelmat och andra
djurs mat. En ensam klubbpinne sticker upp, är ett segel utan vind. Inget
tyg att grabba tag. I. För vinden. Det är mörkt i fickorna på människorna
som passerar, de sticker ned händerna och gräver.”

Ordet ”vitkålshudsflagor” beundrade vi.
Snacka om att sätta ordskapelsens mäss på något som skymtat i ögonvrån både över torg och diskbänkar genom livet. Det underligt-läskiga hudlika där …

Flagornas fladdrighet rimmade väl med min läsning av något annat kvällen som föregick vårt möte. Jag hade i kolonistugan läst om den välkända novellen ”Vår nattliga badort” av Stig Dagerman. Ur dess inledning stiger strax en skräpighetens arkipelag fram:

”Stränder där man minst av allt väntat något sådant visar sej, när man låtit roddbåten glida in, försedda med formliga barriärer av äggskal, gamla tidningar och bruna flaskor som ligger och knackar mot stenarna som en stationstelegraf, man stiger i land efter att med stor motvilja ha släpat båten över den oaptitliga randen och hamnar mitt i ett upplag av trasiga konservburkar, deformerade, vårdslöst uppfläkta, grinande mot besökarna med sina ännu blanka bottnar – och i buskarna fladdrar tragiskt gulnade dagstidningar hjälplöst med sin drunknande världshistoria.”

Folkessons dikt trädde i vårt samtal fram som en sång om Möllevångstorgets sista tid som skräpig bunke. Påsarna förbjöds … eller förbjöds ”på prov”? … under våren 2019. Cigaretten förbjöds mer än på prov bara något dygn efter vår sittning ett stenkast ifrån Möllevångstorget. Bunken borstas ur.

Jag har i alla fall inte sett och hört prasslet från de ”hundratals plastpåsar” som vinande tagit platsen i besittning under så många år innan plastpåseförbudet.

Folkessons dikt trädde fram som en slags pastisch. Där far också ”obetalda räkningar” i vinden – tumlar runt – som i ett ”upplag av trasiga … ” för att tala med Dagermans text. Det hör också till det centrala i hans novell att ställa själva frågan om hur vi försöker – eller inte försöker – städa undan vår dödlighet – eller vår förståelse av dito. Som: Varför är ”i förrgår, den kusligt döda dagen före igår” just kusligare och mer dödsmärkt ”än 1936 eller 1928 eller 1912”. En önskad pastisch hade Folkesson kunnat skriva om de svunna påsarna och det ”renade” torget i relation till 90-talet, demonstrationer (säg) 2001 och 2008. Det svunna, också kusliga, men kanske mildare, tunnare.

Den strof som följer på händerna som gräver i fickor i ”TORG”:

”Himlen slocknar.
På andra sidan Ystadgatan har någon skrivit
med olaglig penna: Du är inte rädd.”

Leve poesin.

Semantiska pinnar (XXVIII)

Posted on juli 27, 2018 av textdungen

”Man börjar dikta tidigt. Som barn är man alltid diktare. Sen blir man avvand, i de flesta fall. Så konsten att bli diktare är att inte låta livet eller människorna eller pengarna vänja en av med det, bland annat.”

Orden är Stig Dagermans inledning till den kortare texten ”Ett barns memoarer” – och jag läser om den och andra som spelar på liknande strängar, denna onådens sommar. Helst sitter jag i ett träbås ovan havet på Kallbadhuset (vilket har hänt ett par gånger) när jag läser eller egnar.

För några veckor sedan sammanföll läsningen av Dagermans text – i dagen – med en kvällsutflykt till lekplatsen. Silas ville bygga hus i ett pilsnår. Upptrampad mark, ont om större pinnar, gott om lekande barn som kilar in och ut mellan dessa buskar. Plötsligt har han stannat upp och står och skrattar för sig själv. Sedan vänder han sig om mot mig och säger ”En cab, pappa.” Sedan pekar han mot skymningsskyn mellan buskarna och jag fattar och hör: ”en hus-cab, pappa.”

Just den där förnöjsamheten med sig själv, de första sekunderna, utan mig, just den. Att inte avvänjas den. Att se snåret som farkost, bland annat. Att se, bland annat.