textdungen

Långfredag.

Jag skissar på en text som troligen aldrig ser dagens ljus. Den är för babblig, den saknar en precision – ett förslag – som skulle hysa eller visa på dess ärende.

Långfredagens förmiddag. En ovana, detta, att alls få vara här. Skrivkontoret i april.

De tomma gatorna vackrare innan pandemin. Är, var. Det är den tionde april, imorgon fyller min barndomsvän år. Att inte ens hysa förhoppningens sken om att ses.

Danskans være, ett ord jag tänker lite särskilt på denna vecka som har innehållit danska på olika vis: ett fortsatt diktseminarium med Christoffer, ett eget diktande där danskans være smög in – innan jag skickade in till en tidskrift – och läsningen, själva läsningen, ja; jag har läst och skrivit det – där finns omlottläggandets band.

Samtidigt som jag skrev stycket om att veckan har inneburit ett närmande till danskan började Eric Schüldt tala med Inger Christensens ord i förra söndagens program. Man skulle kunna tro att textens rubrik – lyckträffen – var satt utifrån detta sammanfall. Så var det icke.

Det är babbligare än så.

På skrivbordet ligger en svart penna med vit text: ”Lars Ahlin-sällskapet”. Den kom med posten igår. Post till påsk. Ahlin i den grymma månaden april. Att fatta pennan om det viktigaste av namn (för mig som skrivande varelse).

Vari består en ”lyckträff”?

Ett provisoriskt förslag: i att inte lämna ett sällskap som en visar sig behöva. Ett yttre eller inre sällskap.

Något litet hände, en gång, men du lät det ske med dig.

Eric Schüldt: ”Det var skärtorsdag eller långfredag. Intensivt solsken, men fortfarande kallt och naturen var så blek, nästan gul. Ja, samma färg som solljuset. Och allt var så stilla. Som att naturen bara väntade.

Samma sak med Nils Frahms pianostycken på den här nya skivan. Är man i fel sinnesstämning går det nog att bli stressad av sån här långsam musik. Det händer ju faktiskt absolut ingenting. Nästan inga melodier. Bara klanger och ackord. Knappt nån puls. Bara atmosfär, och ljud. Men det är samtidigt som att lägga sig på rygg på det där gula gräset på den lilla bortglömda skärgårdsängen, inklämd mellan två bergskammar.

Och solen värmer faktiskt. Det är snart påsk. Och snart kommer livet att återvända.

Ja, allting bara finns. Det är då som i den där dikten av den danska poeten Inger Christensen. Hon som skrev att juninatten finns, och så fanns det. Samma sak med den torra gräsängen. För gräsängen finns. Gräsängen på skärgårdsön finns. Aprilhimlen över gräsängen på skärgårdsön finns. Och i allt detta så finns också jag.”

Vari består en lyckträff? Hur djupt, hur övergående? Hur menar vi …

På skrivbordet ligger en svart penna med vit text och för mig, just mig, betyder den att jag åter vet vad jag egentligen borde läsa om, vara i, redan nu. Klanger och ackord, knappt nån puls i termer av mellanmänskliga skeenden, överlagrat med atmosfärer och ljud från läsningar sedan våren 2003. Fjolårets gräs långt under långt mycket äldre strån.

Vari?

Häri?

Åter Eric: ”Jag trodde att jag tänkte så mycket på döden som barn att det gick över. Men de senaste veckorna har visat att det inte stämde … det som plågar mig om nätterna är såklart osäkerheten …

Men juninatten finns. Och gräsängen finns. Och den blå vårhimlen finns. Det där kanske är en bön ändå. Nånting finns. Jag finns. Du finns. I det finns ingen osäkerhet. Och vem vet, kanske är det språket som är den stora tryggheten här.”