Dikt en majkväll (2020)

Jag tänker ganska ofta:
Jag undrar om det basala, det hade varit underbart
att höra talas om
det enkla, det talande, de vardagens
smulor som ändå ligger där; en suck, ett sug, ihållande
eller övergående – de förhållanden mellan finns
och finns inte som jag icke hör talas om; att du bor
kvar på samma adress? har eller inte har sällskap, hur
du är någons någon eller har eller inte har tid för…
ja, delade bröd, sänkta andetag
för blomman som du helst har eller undvarar,
vilken färg din cykel?
Ett litet pussel men ett pussel för att komma, ja; överkomma
att det var längesen du stod mig nära

Sommarbiblioteket

För snart femton år sen fick jag för mig att vi skulle ha ett litet bibliotek i mammas stuga. Platsen, alldeles given, på trappen upp till den vind som inte används. Sedan många år är mamma och min syster med på noterna – och fyller på – och när en plats delas aktivt händer det olika saker kring den.

sommarbibb

Veckan som var – en gemensam stugvecka – innehöll en ny typ av biblioteksfråga: Var är POs böcker? Sommarbiblioteket hyser (eller hyste) två verk av Enquist och min syster tänkte läsa; han dog ju för bara några månader sedan, tiden var kommen, biblioteket skulle bistå så där tjusigt. Men böckerna stod inte att finna. Har de fått fötter?

Det fanns en liten chans att min sambo skulle ha varit den ”skyldige” och jag tog med frågan hem till Malmö. Men icke. Bara När de skjuter arbetare hade hon lånat med genom åren och den skulle vara tillbakaställd.

Det är som det ska, med detta. Ett sommarbibliotek ska ha sina frågor, fynd, gåvor, luckor, mysterium, överraskningar, etc. Själv fyndade jag med mig Indianhår av den österrikiska poeten Mayröcker. Det är en bok som har varit med från början. Den har stått där i väntan på rätt tid, samlat år på stugnacken.

Det finns ett par-tre dikter i Indianhår som jag tycker är gränslöst fina. Jag har läst något motvilligt i den, då jag åtrår andra typer av Mayröcker-texter mer. I denna nu påbörjade serie texter om sommarbibliotek bifogas en av de kära dikterna ur Indianhår:

 

Skärmavbild 2020-07-20 kl. 07.12.20

I översättning av Ulla Ekblad-Forsgren, utgiven av ellerströms.

Semantiska pinnar (XCI)

Tjugoförsta juni.

Det blir en kaka till på maten. Att åse dagen,
helgen, sommaren. Det är din mamma som har gjort rabarbergrottor
istället för hallon-dito.

Rabarberstängerna
har vi haft med på tåget till bukten och din farmor, alltså från en stuga
till en annan. Du sitter på andra sidan bordet, utomhus, på framsidan, och nynnar dig runt, runt syltcentrumet som tydligen inte passar dig: Skåne, Båstad, Ängelholm…

Du äter på kartan. Lär dig ort för ort. Och vid ”Ängelholm” kände jag igen det här med kartmakeri i maten. Så där satt jag ju själv som barn. Inte minst med potatismoset. Fast då mest i ett invändigt mummel, antar jag.

Tjugonionde juni.

Gården ska inte vara ett enkelt liv. Kan inte vara ett, kan bara vara ett liv, ska vara mångas liv, drivhus med läckage: de som dricker och täcker bordet stöter bort mig, eller om jag stöter bort mig aldrig stannar, musiken jag inte uppfattar, snuskigheterna som berättas och ligger kvar en stund i örat. Hon som hänger ut bredvid vår port,

rökande, drar igen sitt fönster så snart vi kommer, går, ok sa jag, säger jag: vi kommer att träffas så här, rök du. Han som om nätterna låter hunden bajsa på gräsmattan. Utstuderat frånvänd. Barn som sägs släppa in andra barn, barn som sägs elda på möblerna, du vårt barn och springlekar; kan bara vara ett. Övergripande

undergång: ”Det har kommit till vår kännedom att ni/någon i våra trappor kastar ut mat till fåglarna från fönster eller balkong.” Med vänlig hälsning, det kommunala bostadsbolaget. Det finns

eller finns inte ett förskönande av fattigdom i viljan att inte vända bort mitt ansikte helt, nej jag vet inte; en relation kan i vilket fall inte vara enkel, en relation blir inte till genom förenklandet utan genom ett tappande på det (inte) helt egna; en oklar flerighet, ett buktande, något som lever en; alltid har, se så. Förrädisk längtan

efter tobak, spring, glöd, som gödd gödas av platsen. Som under korta samtal med henne som röker i fönstret utanför porten. Som jag säger, som din mamma sagt det till mig;
hon bor också här. Det är vår port.  Ett accepterande

är enkelt och sammansatt, icke överskådligt, tiden själv, någon skall komma att säga: här ska jag dö. ”Kanske sköldkörteln.” På marken ligger det spillning och du frågar vad det är och jag svarar fågelbajs och ser att det är aska, kluttar en masse. Från fönstret. Och vi pratar med henne

och hon pratar på (om råttor, möss, inbrottsrisker) och efteråt vill jag banna henne för att tala om vad som helst när du hör men jag tänker ganska snart att du bor här också, du ska inte skyddas, för det att skydda är bara förenklat, vrängt, förfelat redan

i ansatsen, ens inre ghettoisering flyttat över som ett paketpris till dig, inte för-flerande, inte en generativ vokabulär; om du ska ingå i gården måste du ingå i gården; hur låter det – ja hur låter det

om vi ska säga ditt namn som om vi är här. Och vi har hunnit vara här. Du har möjliga vänner. Med fönster mot gården. Vi går under dessa fönster innan sommarlovet tar över helt, vi tassar sakta sista tiden har allt att tala om. De sista veckorna, de senaste veckorna, gården och ut

vi öppnar den stora järnporten och tar höger på gatan mot förskolan, långsamheten, ingåendet, det att vända sig om för att benämna vad man har, kommer åter till, ja gården om kvällarna i mornarna och om mornarna med några kvällar i sig; banden till en man

som sätter sitt ögas finger på mitt bröstben. Det är enkelt. När det sker. Utan skäl. Det hoppas jag en dag få säga dig: Om det sker, det är något helt enkelt. Ens mänskliga anspråks lilla centrum: en kär vardag som ger en inbilsk tro

på rätten till en vardag. Under det att tiden saknar motstycke,
alltid har

mänsklighet
bara i en omedelbarhet, som det heter, och om det är så, var så, jag vet inte, men känner det så, när det sker, sitt ögas finger

 

 

 

Månadens skrivövning: Skylten

Bloggens nittonde månatliga skrivövning. Detta förslag till skrivande kommer ur en sentimental – och rimligt ofärdig – tanke från midsommarhelgen. Jag traskade då i sanddyner och passerade en skylt med texten bortnött vatten och vind.

Instruktion:

1. Välj först en ort/plats du vill skriva en publik text om.

2. När du har beslutat dig för en ort/plats att skriva om är det värt att fundera på vilken typ av text du vill skriva till/om denna plats. Allt från en informativ text till ren poesi går bra. Fundera gärna på vem du önskar ska stanna till och läsa på den tänkta skylttexten.

Det enda övergripande, gemensamma för alla som gör övningen: tänk dig att texten ska sättas upp på en skylt för det vi kallar allmänheten.

*

Tips: Välj på förhand hur lång tid du ska skriva. Ge dig en ram. Till exempel: två halvtimmespass. Först flödesskrivande, få till en råtext. Sedan, det att skriva om.

Fråga: Kanske är detta en text du vill skicka till någon som delar historia/liv med din valda ort? Gör ”skylten” till ett privat brev?

Lycka till!

 

 

Metoder (Att upprätta, för att uträtta, vad vi kan komma att utgöra)

Bredvid mig i sängen står skrivmaskinen. Ljust turkos. En låg våg av tangenter. Fast står, det rimmar illa med den gamla maskinens uttryck. Den ser mer insjunken ut i täcket. Kanske något kattlik om man kollar snabbt eller skevar lite. Mellan den och mig ligger det ett gäng strödda A5-blad. På dessa finns de två dikter som har inkommit och antagits till det första numret av Dungens fyra sidor, fanzinet som snart kommer med sitt första nummer.

Att ha upprättat ramarna för ett fanzine. Alltså, att tre andra skriver en dikt samt att ja, även jag gör så. Fyra dikter. Utifrån något, av mig valt. Denna gång ett citat av Bachelard: ”Inför lågan kan människan drömma.”

De två dikter som jag har valsat och tryckt fram i cirka 8 exemplar vardera kan jag nu förhålla mig till i olika grad. Att s.k.r.i.v.a dessa dikter, om och om igen, gör såklart något med mig. Orden de andra har valt etsas i mig. Radbrytningarnas sätt att avgöra temperamentet känns när man skriver av, igen och igen.

Ska jag följa med? Ska jag skriva med – vad associationer till deras dikter kan ge? Eller ska jag bli en mer oseende fabrikör som just valsar loss, med ciggen i gipan och tanken steppande iväg (kanske till de böcker jag har läst i under dagen).  Ska jag … hur ska jag utföra min del av helheten?

Upprätta, uträtta, och att få utgöra. Tillsammans. Jag tror att jag tycker om det här än mer än jag förstod att jag skulle göra. Det är smeksamt på ett sällsamt sätt, ja själva valet; det är en win-win-känsla som jag önskar att skrivandet kunde ha mer av på ett konstitutivt sätt. Oavsett om jag under kvällen skriver något som stärker en lyrisk kontext, fanzinets första kontext, eller om jag vänder mig bort och då mer till andra än de två antagna poeterna; ja oavsett, så skapas det mer av ett manifest band än … vad den … vanliga kvällsdikten … brukar göra.

Det är egentligen mer intrikat än så där. Säg så här: när den tredje dikten som antas har inkommit visar sig den påverka mig allra mest i viljan-till-diktning, i viljan till samspråk. Att då redan ha skrivit min dikt. Eller att inte ha det. Eller, att ha skrivit mitt, och att anta den fjärde dikten utifrån det – oss, de första tre. Vad som har resonans beror liksom på. Det är dejligt. Enkelt, intrikat. Samtidigt.

 

 

Semantiska pinnar (XC)

Sjuttonde juni.

Jag har ett knä i entrémattan som aldrig tar slut, händerna runt dina små skor, tänker på att jag tycker om att hjälpa dig för mycket fast det inte är bra; jag vet att du borde få kunna mer själv, med mig alltså, då den stora glasdörren öppnas och in med ljuset träder en förskolekompis i sommarklänning, brillor och ett stort leende, genast är det uppenbart vad sommarfest betyder. Du har en gul T-shirt med en apa från din gårdag. Som jag tänkte att du ville ha idag. Till den har du avklippta jeansshorts som du har haft sedan i lördags då vi klippte till dem.

Ovanför trappan möts vi av fler vänner i utstyrslar: ett par stycken har dräkter och är påkostade superhjältar, men framför allt ser jag finskjortor och klänningar. Ett uppstyrt rum. Du gör din karaktäristiska min, med ena handen i sidan, lutande kroppen mot den sida du stödjer dig på. Bågnande. Detta, något förvridna, leende som jag lärt mig att tänka på när jag tassar nerför trappan igen. Stegar ut. En slags övergångens min. Idag, vi båda i förhöjd undran, skulle man kunna säga; hur skulle det bli för dig i en av åren urringad tröja med fransande shorts till. Från oss till institutionen liksom. Sällan i ord inseglande. Med ett ljus i ditt öga, förvisso, tack och lov.

Eller, det har börjat avta. Numera, precis innan sommarlovet, har du börjat kommentera ganska högt att du ska flytta din ”figur”, dvs. ditt laminerade ansikte som ska sättas på den sidan om dörren som meddelar På förskolan. Från Hemma till på förskolan. I språk satt, stadd. Övergångens min har krympt ihop och förbytts. Det stämmer förresten inte att jag hade ett knä i golvet. Dina rosa springskor kräver inte att man böjer sig. Jag hade nog inget särskilt för mig. Stod mähä och kände att vi inte var riktigt tajmade med sommardagen. En föraning. Ilningen.

Det var såklart lustigt, inte bara olustigt, för alldeles nyss, innan vi hade klivit in, var vi så i linje med livet, flytandes ovanpå, på vår gata liksom, sökande efter specifika bilar –  såg bilar ut så där på din barndom, Koffe? – där veckans stora fynd varit en folkabuss precis utanför förskolan häromdagen. Där snackar vi fönstervevar och en växelspaksstång som såg ut att vara 65 cm lång. Som ett spett i bussens golv. Lustigt, hur allt kastas om. Institutionaliseras på ögonblick. Ett sekunddrama för oss privilegierade. En lång elak reva för andra.

Skammen när jag går. Redan innan jag är ute från gården fattar jag vad jag skulle ha önskat att jag kunnat ge dig denna morgon: din nya T-shirt med Turning Torso. Också den från lördagen, vår helg. I en passage förbi Supporterhuset på Södra Förstadsgatan, en runda med sommarkonsumtion. Badshorts till mig, tröjor till er. Malmös skyline! Med den höga byggnaden som ni har jobbat med på förskolan. Den resliga konturen, i vitt mot mörkblått, ja det skulle jag ha önskat – upptvättad för hand, igår kväll, av en hågkommandets pappa; sicken dröm. Skammen när jag går.

Att få stå kvar där, vid lämnandet, istället. Tills också din skrud fått en kommentar. ”Klang, du har Malmö på tröjan!” Någon som genast hittar till ert Turning Torso. Solens obarmhärtighet när jag går. Det påkostade är inget alternativ. Ett knä för det. Ska jag cykla till Stadsbiblioteket och skriva ut papper för en ny tjänstledighet eller till Elgiganten för att försöka köpa en skrivare? Jag bestämmer mig för att vattna kring stugan först. På den korta sträckan mellan förskolegården och vår innergård – för att fiska upp min cykel – sörjer jag att den gamla folkabussen inte stod där, inte var kvar. Skulle vilja kika in, skulle vilja ha fått kika in, höra din röst från vägen dit i vägen bort; i exaltationens bränning.

Hur kan man inte fatta att sommarfest – även för 4,5-åringar – innebär att klä upp sig? Hur kan jag vara så … avslappnad? Minns hur de i Kulturradion igår pratade – i sammanhanget <Sara Danius Nobelklänningar ställs nu ut> – om att män inte behöver klä upp och ut sig på samma sätt för att märkas och … din älskade aptröja tröja känns inom-mig-själv oaptitlig på ett sätt till. Sedan känns alla utstyrslar skrattretande fel. Det skulle jag vilja säga dig om jag berättar om denna skammens dag någon framtida dag: vi försökte undgå skenbilderna tyranni, ja det gjorde vi. Visst får man skämmas också då. Vidbrännas och vid märket se minnen strömma in.

Mindes på cykeln det där köpet av T-shirten din. På väg hem till Kirseberg från stugan stannade vi en annan sommar till utanför Astrid & Aporna. Du sov i cykelstolen. Du hade redan en grön aptröja, den enda tillsammans med hajtröjan som du ville ha. De skulle stänga ner för gott. Sades det. Kanske var det inga tröjor kvar. Men det fanns alltså en gul. Hur många år har du haft den, två eller tre nu?

När jag hämtar dig är det inte aktuellt att fråga om hur tröjan ”satt”. Eller ja, jag menar ju fejset. Om jag kunde fråga det. När du kommer mot mig i trappan har du bland annat en än Luigi-mask i händerna. Institutionen hade ombesörjt att ni fick välja laminerade masker ur Super Marios värld. Tack, institutionens händer, för det. Å våra mångas vägnar.

Vi får återkomma till den sjuttonde juni.

Boken på bordet med Henrik Klasson

Det sjunde och för säsongen avslutande programmet av Boken på bordet har Henrik Klasson som gäst.

Det här var en speciell och mycket önskad inspelning då gästen var en alldeles okänd person för mig. När man lyssnar framgår det att Henrik och jag stötte på varandra bara någon vecka tidigare på ett antikvariat, Anti, i Malmö. Så här önskar jag ju att det ska få gå till ibland… Ett inbokat söndagsmöte med nerv och oviss utgång.

Det känns bra att den första säsongen med podden avslutas med ett samtal som jag inte hade någon egentlig förförståelse av/för. Håll till godo:

 

Skärmavbild 2020-06-14 kl. 16.09.16

Henrik Klasson hade med sig – den för tiden passande – Pesten av Albert Camus.

Pesten

 

 

En bok en tanke (Läsplatser)

 

Redan i den första texten, en text ur Prag, Kafka, på vita metallstolar framför en bokhandel eller ett café, blottas något om relationen till fadern. Fingertoppen stryker längs såret, ögat minns Brevet till fadern. Som skulle skrivas, som skulle skickas. Men till en kusin: Käre Marie… redan i den första texten finns det angett hur historien har skonat männen: det är ju Claus. Och så tar texten raskt sin vändning och bildar punkten där brevet upplöses i vatten, släktstädning. Att sitta krökt eller sträckt och läsa en död författares brev till sin far. Prag, alltså? Nej. Att redan i den första texten lösas från min avundsjuka inför denna bok och istället ge plats för den läsglädje jag inte vågat ta ut på förhand pga avund över upplägget, idén, ja blott namnet på verket räckte (ju). Att låta allt sådant falla till marken för det är ingen bok jag sörjer att inte själv ha skrivit. Det här är läsning som ger en skrivstöd. Av det här kan det bli stunder som föregår stunder som stunder gör och det var, den första gången med boken, stöd en tidig förmiddag sent i maj då boken hämtades på Stadsbibliotekets reservationshylla (efter att tidigare ha lämnats som inköpsförslag). Sedan, nu, hemma igen, läsa den andra texten, inte utsträckt, men kanske…

 

 

Bloggens sjunde gäst(er): Josefin, Klara, Madelaine, Mahdi och Michelle

Madelaine Berg (tidigare Wetzel), Mahdi Biparvayesarab, Josefin Månsson, Klara Nilsson och Michelle Nilsson gick under vårterminen min kurs i Kreativt skrivande på Allmän kurs i Skurup. De fick till den sista lektionsdagen en fråga om att  dela med sig av något från terminen.

Såklart. De sista månaderna innebar undervisning på distans. Bilden nedan är från det lilla videoverktyget Zoom (som vi är många med en relation till nu), och vår sista onsdag, den 3 juni. Trots dessa liv på avstånd, talande över vidderna mellan vardagen i Svedala, rapsfälten utanför Ystad, balkongen i Hyllie, min lya nära Värnhem, Simrishamn, med flera orter, så blev det en i mitt tycke hjärtlig termin. En jag kommer att minnas också för deltagarnas skrivande och samtalande om det samma.

Skärmavbild 2020-06-03 kl. 11.16.03
Med deltagarnas tillåtelse.

*

Klara Nilsson väljer att visa sin dikt ”Våren är en tavla”. Den finns både som text och inläst av textförfattaren själv. Lyssna gärna.

Som text:

Våren är en Tavla

Som inläsning av Klara Nilsson:

*

Michelle Nilsson önskade visa sin videoinspelning av texten ”Du och jag och världen”, men min blogg säger att jag inte kan ladda upp video (dvs. utan ”premium”). Jag har föreslagit Michelle att hon läser in texten som ljudfil och skickar den som sådan. Den kommer nog dyka upp. Hav tålamod.

*

Josefin Månsson lät två olika texter bli en, som svar på att välja en text till detta gästspel på bloggen. Resultat bjuds vi på här:

Josefin Månssons text

*

Madelaine Berg vill visa sin text Hemligheten

Den här texten kom ur en övning där deltagarna skulle skriva om ett ”du” genom att ta något vi kallade en ”youfie” (istället för en selfie).

*

Mahdi Biparvayesarab väljer att visa en text från kursens allra sista dag och blir den som får säga hejdå:

Avslutningstext

*

(En parentes för och till er som gick kursen men inte var med på terminens sista lektion. Om någon av er vill lämna ett sent bidrag, så visst, det kommer med glädje att tillföras detta inlägg.)

 

Textdungen startar ett diktfanzine

Dungens fyra sidor är ett stencilerat fanzine för lyrik som kommer att produceras uteslutande med skrivmaskin. Varje nummer trycks, eller skrivs, rättare sagt, i 20 exemplar. De medverkande får var sitt exemplar, och de övriga 16 exemplaren säljs för 20 spänn stycket.

Ett nummer ges ut när det har inkommit 4 dikter (varav jag skriver 1 dikt själv) som jag vill anta för det aktuella numret;

Beakta att en dikt ska skrivas 20 gånger på skrivmaskin, så den enväldige redaktörens lust att bli fabrik – dvs. min benägenhet att anta just din inskickade dikt – är beroende av en begränsning i antalet använda ord i dikten;

Format: A5, stående ark. Så, icke för långt fallande text, icke heller för utbredd.

Varje nummer utgår ifrån en särskild impuls – ett citat, en bild, ett ljud, etc. – som dikterna förhåller sig till/växer ur/motsäger/råkar i tal med/skyr med hull och hår…

Det första numret – Dungens fyra sidor #1 – har följande gnista eller impuls som grund:

”Inför lågan kan människan drömma.”

Citatet kommer från Gaston Bachelard och hans bok Lågan av ett ljus som kom ut i original, på franska, 1961.Jag har inte själv läst Bachelard (bara snubblat hastigt på boken Rummets poetik). Istället är det som sker att jag låter mig inspireras av husguden Eric Schüldt och hans program Text och musik från radions P2.Den 31 maj publicerades programmet ”Lågan av ett ljus” som alltså förhåller sig mycket till denne Bachelard. Programmet finns kvar i cirka en månad till. Lyssna gärna.

Skicka in bidrag: joakim.o.andersson@gmail.comEtt ja eller nej till ditt bidrag delas ut i en enkel, kort och varm ton.Det var det.Välkommen att höra av dig.