Diktseminarium 12 (andra sittningen)

Under påsklovet hittade Christoffer och jag en kväll för seminariets återupptagna studie i det danska språket. Ja, ursäkta den putslustiga tonen, men den andemening i kråksången som önskas är såklart att jag halkar och slår näsan i bordet några gånger under en kväll med poesi på danska. Plötslig osäkerhet på böjning för presens på danska. Eller vad som helst annat.

Alltså en självdistans, och en total brist på den. Nedan presenterar textdungen vår omskrivning av Pia Tafdrups dikt PASSAGE ur Dronningporten från 1999.

Det är ju, vissa gånger, och det vill jag verkligen mena, detta som blir poängen med en okonventionellt lång sittning över en enda enskild dikt; till slut skriver man om den utifrån egna tankar, infall och behov. Vi strök titeln PASSAGE. Här är dikten titellös. Vi strök minst 75% av texten. Om vår val i strykningen, kanske en annan gång. Det enda som stör mitt sinne – just nu – är att sakna motiv till att ha tunnat ut det matriarkala ärendet till något … blint/generiskt/könslöst. Också dumheten ryms.

Boken Dronningporten vann Nordiska rådets litteraturtips. Det kommer inte an på sådant, när det kommer till vad som förslår i infall. Det gör det aldrig. All läsning i sin rätt.

Deja vu.

Gennem det åbne vindue hører jeg langt nede
vandet invadere sommernatten,
jeg sætter ordene i gang

hvilken ro på samme tid
i et sprog, født
udforsker det hjernens verdensrum

strømmer let
i forskellige bevidsthedsstadier, et alfabet
over den stumme jord

en duft, en lyd, en flammedans,
en kølig velsignelse

hvor afstanden smelter ned

tyngdeløse
kan hilse på:

Jeg træder ind i deres forværelse,
jeg tøver.

Jeg fortsætter slæktens liv, som blodet
passerer fra hjerteklap till hjerteklap,
gådefuldt monotont
et øre til et andet

Inte heller denna gång behandlas läsningen av en svit i Til den smukkeste av Mette Moestrup. Under båda sittningarna med danska läste vi den. En del låter sig inte omskrivas med enkelhet. Vi får se.

Jag har boken för kär.

Plats som vi bockade av: Syltan. Vid Slussen.

 

 

 

Diktseminarium 12

Det tolfte mötet över dikter med Christoffer fandt sted på Paulibrons pizzeria. Vid ankomsten 19:30 utgjordes klientelet av ett kärlekspar som blandade engelska, svenska och franska i sitt surr. De gick strax efter att nyheterna slagits på. När vi skeppades ut vid stängning, 22:00, hade det inte kommit förbi någon enda gäst mer. Så stängs det ner, denna coronavecka.

Ur ett malmöitiskt, övergripande perspektiv: Paulibron, en rekommendabel mötesplats. Det ligger vid kanalen, har stora fönster, en slussig och världsvan känsla; en plats som också tycks fungera ganska bra för en blandning av klasser och åldrar. Ja, om man nu utgår från en vår- eller sommardag med ett samhälle på hjul igen.

Tema för seminariet var denna gång danska, ja, i sig. Vi hade i uppdrag att välja poesi på danska som utgör en gemensam intresseknut. Jag hade med mig en svit ur Mette Moestrups senaste verk (som är bländande bra), Til den smukkeste, och Christoffer hade med sig poesi ur den historiska stjärnan Pia Tafdrups förteckning.

Först uppehöll vi oss vid en helt kort dikt av Tafdrup:

KØDETS DRAGT

Dén kjole,
jag ville have købt,
hvis jeg var tyve år
                            yngre,
hænger i vinduet,
                drypper rødt
af lys –
som en engel
             lænket til et våbendepot.

Vid ett diktsamtal finns det något tacksamt över att ha en dikt med (nästan) en (enda) impressionistisk bild. Att ta om den flera gånger. Upptäcka att man läste bilden för hastigt, till exempel inte tog in fördjupande innebörder i ett om. Någon läser det som en bild från då, för tjugo år sen. Nej, om jag var tjugo år yngre. Men, en blick från då kan ju finnas i nuets blick. En klänning i en klänning, en kropp i en kropp. Eller frånvaron av. Och den akuta frånvaron (förlusten).

Om man till exempel prövar att stryka den sista raden ur dikten och ser hur denna mästerliga dikt plötsligt skulle kunna vara skriven av en 16-åring. Av ljus, som en ängel. Ikke nok. Plagget som droppar rött, av ljus ( – som en ängel), länkat till en vapendepå. Länkat i vilken innebörd?

När jag läser om fyra dagar senare förstärks det hur viktigt det är att det inte finns något ÄR HÄR. Droppar rött
av ljus
som
en
ängel
länkad till –

Ingen utfyllnad i form av kopula.

Att till exempel ta om den där depån med hjälp av en presentation av hela boken (via Christoffer): dikterna i Tarkovskijs heste rör minnesförlust, minnessjukdom. Alltså, ett slags vapendepåer. Tider med och utan galgar; ett droppande, och ett helt annat, senare. Rött av ljus? hvis jeg var tyve år yngre,

Man kunde fråga sig:
Vad är det farliga? Vad är laddat? Men, det är långt innan presentationen av verkets kontext. Det är innan Christoffer pratade om katakresen: en bild som för tankarna åt olika riktningar utan den gängse kontrollen (hos författaren). Ängeln länkad till vapendepån?

Man kunde ha sagt (men sa inte): den där roten – ”katachresis” – lärde jag mig i samband med att Katarsis av Katarina Frostenson kom ut 2004. Men roten med mera spelade mig ett spratt. Någon rening gav Frostenson inte ut 2004. Det var Karkas. En annan tråd.

Kødets dragt. En så … visuell titel, tyckte vi båda. Fast ingen av oss såg – kläder, hud. Istället själva köttes dräkt. Ett egenartat, ljussatt kött. Högrött kött. Genomstunget. Sårat genom själva … uppenbarandet. Hemska konnotationer, underförstådda. Dagarna kring vårt möte läste jag även mycket Bengt Emil Johnson och tänkte därför: våren låter rå. Köttet rött. Och nu, lördag, inte tisdag kväll, bara –

tanken på allt danskt man inte vet om ordet dragt.

Bara tanken på att KØDETS DRAGT kommer att visa sig annorlunda en annan gång.