semantik

Semantiska pinnar (XLVI)

Posted on av textdungen

Fredag den 23 november.

Nu ryter han åt ”Klang”, för nu är han ”Kapten”. Och Stina är ”Båten”. Nu ska vi komma att dra omkring i Malmö med rop som ”Kom nu, Båten!” , ja jag ska ropa in dem med – Båten och Kaptenen, kommer ni?

Lördag den 24 november.

Efter en natt med krupp. Sömnbristens gäng.

Jag är utsedd till ”Andrekapten”. Förstekaptenen har beställt en lapp för ögat av Båten. Båten klipper till en lapp, målar den svart. Lappen sitter bra över ena ögat.

Några minuter senare med Pippi på Tv:n: Men Båten, jag älskar dig.

En söndag som kallas för fars, den 11 november.

Man säger en del som inte låter helt bra i efterhand. Förvånansvärt ofta kommer man undan genom en gemensam humor. Som när jag säger Jag hämtar en pepparkaka till om du sjunger för pappa. Tjuven, tjuven med melodin från Bamse-låten stämmer du upp i.

Jag tar på mig Heidelberg-kepsen. Den är svart med ett neongult och rosa ”Heidelberg” i vågig, snirklande skrift. Den är speciell, vilket jag tänker på först i bilen, på väg till Möllan för att hämta mamma och hennes hund, Goya. Då slår det mig: detta är ömsesidighetsobjektet. Den gåva som jag kände var från dem båda, tillsammans.

Vi ska till kolonistugan, det är tid att hämta pelargonlådor. Jag ber mamma ta några foton på mig vid stugan. Min pappa har inte varit här. Den enda gång vi har träffats i år fick jag påminna honom om stugans existens.

Fars dag, gå till diskursdikter.

Det skymmer den 8 november. Ikväll spelar Malmö FF en Europacup-match, och vi ska såklart gå på denna match.

På vägen till min systers kalas gör Silas en läsning. Kring Möllan börjar i någon mening ”Malmö” för honom. Det finns Värnhem och det finns Kirseberg och Malmö C och lite till, men Malmö börjar ofta en bit in i Malmö. Det är när vi passerar Folkets parks klassiska ingång på den … västra sidan? längs med cykelstråket. Där gör han en läsning: ”Välkomna … här … i staden”. Det står egentligen Folkets park över ingången. Men det kommer också alltid att stå något om ett här. Någonting börjar vid Möllan: Välkomna här i staden.

Måndag den 26 november.

Men var har vi köpt Manne?
Jag vill knappt svara. Måste vi komma fram till att gosedjuret är från ICA MAXI? Måste det ta slut så abrupt?

Annat växlar och tillkommer, å andra sidan, lika abrupt. Det stormar in och ut. Idag heter han ”Gräsmattan”, och hans älskade mamma heter ”Sanden”. Så här kan det låta från rummet bredvid:

Då säger Sanden ”Gräsmattan är min bästa vän”.

 

Semantiska pinnar (XLV)

Posted on av textdungen

Runt 06-snåret den 12 december.

– Du sov i min säng. Vet du var jag sov i natt?
– Nä.
– Jag sov på soffan.
– Nä, du sov på Lokförar-Pågatåget.
– Okej.
– Var är farmor?
– I Jönköping.
– Nä, Bamses farmor.
– Aha. Hon är i sitt hus på berget.
– Det stämmer.
– Var är min farmor?
– Hon är i sin lägenhet i Jönköping.
– Det stämmer. Var är Goya?
– Goya är också där.
– Stämmer. Ska Goya kissa nu?
– Det stämmer.

Semantiska pinnar (XLIV)

Posted on av textdungen

Men jag trodde att du skulle leka med mig.
Men jag trodde att du skulle leka med mig.
Men jag trodde att du skulle leka med mig.
Men jag trodde att du skulle leka med mig.
Men jag trodde att du skulle leka med mig.
Men jag trodde att du skulle leka med mig.
Men jag trodde att du skulle leka med mig.
Men jag trodde att du skulle leka med mig.
Men jag trodde att du skulle leka med mig.

Semantiska pinnar (XLIII)

Posted on av textdungen

Sextonde november.

Det var som ett definitivt bekräftande av att rolleken, bara rolleken, gäller. Stina frågade Men har du några föräldrar? och vi skulle äta fiskgratäng och Silas vred lite på sig i stolen, tänkte efter, log, svarade med eftertanke: Nej, jag har klangpoliser. Vi är dina poliser. Vi får inte säga Nu går vi hem, för då skriker du: BARA polishuset! Jag har nu ändrat det konventionella ”hemåt” till ”polishusetåt”. Det går för sig. Både för honom och för mig.

Och det är meningen att de andra ska höra att det är till polishuset vi ska, när vi hämtar på förskolan. Som poliser.

Varje gång vi säger Silas kommer en rättning. Somliga dagar rättas även andra. Som hos tandläkaren i veckan. Är Silas här? Ett utrop i ett väntrum. Ett svar i en tid: JAG HETER KLANG!

Själv får jag vara glad i kortformen för mitt tillfälliga namn. Istället för att kallas ”Kofots-Karlsson Polisen” kallas jag nu för Koffe. Det kan jag tacka Stina för. Det var hennes förslag, vilket alltså fick bifall.

Varje nattning pratas det om att imorgon är det poliskläder som gäller. Som om det var sylt på en gröt. Eller bara sylt och ingen gröt, ett löfte om det söta.

Och det är helt igenom viktigt. Som när han är med till mitt jobb. Som på den lunchen, då rektorn passerar köket och frågar hur det är att vara med pappa på jobbet. Han heter inte pappa. Det är Koffe.

 

Semantiska pinnar (XLII)

Posted on av textdungen

Sista tisdagsmorgonen i november.

Jag försöker erbjuda pedagogerna
draghjälp, hukar
frågar så de alla hör: Är du Silas idag?
och hans Nej, omisskännligt,
ett barn som vill något

Och vad ska jag göra av det
att han trumfar
sin omvärld; vad ska jag göra av att han viskar
Gräsmattan till mig, ler och vänder sig mot
rummet och svarar alla: Klang! Jag är Klang idag
Så var är Silas? frågar de och han svarar
Han är någon annan

Så han är hemma idag?
Neej! Han är någon ANNAN!

 

 

Semantiska pinnar (XLI)

Posted on av textdungen

November.

Vi ska byta och det blir Stinas tur i nattningssängen. Så snart hon har kommit ner hör jag Du är min bästa kompis inifrån rummet.

Några dagar senare är det Stina som väcker honom från dagsömnen, och då är det lördag, och en då vi alla är hemma, och vi har städat medan han sov, och vid matbordet strax, ännu med sömngrus i ansiktet, säger han Du är min bästa vän och gömmer ansiktet i ärmen. Sekunder som blir till en stund. Jag ser på den täckande armbågen, och en generad haka under den. En bekännelsegest.

Såklart. Det går inte ens en minut innan han tittar åt mitt håll vid det där matbordet och känner in vad detta som han har sagt har gjort, ja med mig. Någon timme senare är vi ute allihop, vi har passerat det lokala biblioteket (där det fanns ett nytt Bamse-pussel! Med Billy Boy, Bamses häst) och han cyklar fort … ut ur parken … i grusvägsbacken … folk stannar och tittar efter honom… jag kommer, så sakteliga, efter er…. kommer sedan ifatt vid en väg som ska korsas. Och du lägger ner cykeln och prövar att rusa mot mig för en kram och ett Du är min bästa kompis. Men rösten sjunker in i sig själv. Det klingar av. Stumpas bara ut. Det stämmer inte. Och vi går hemåt.

Vid porten vänder du dig om och säger Älskade vän åt mitt håll. Du smakar på orden, tittar in i portens glas, kanske i speglingen, ser på den grammatiken, ler med hela ansiktet. Nu stämmer det.

Kväll, måndag 19 november.

Ensamnattning, Stina på teatern. Jag frågar i mörkret vem som är din bästa vän. Kliiing, säger du. Lågt, försiktigt, längtande. Bekännelsesänkt.

Tisdag 20 november.

När jag kommer hem från jobbet inser jag direkt att jag har missat att svänga förbi det lokala biblioteket för att hämta två böcker. Är på väg ut direkt, men vänder i vändningen för att krama er/dem. Kallar Stina ”min tjej”, kallar Silas för ”mitt barn”. När jag tar i dörrhandtaget hör jag hur han kallar henne för min bästa vän.

Jag älskar att du tillåter dig din känsla i världen. Din känsla. Och att du tillåts. Din känsla. Och hur det kan tänkas hänga samman (eller isär), detta med mod till benämnande.

Semantiska pinnar (XL)

Posted on av textdungen

Trettonde november.

Vi har närt en ordsammansättare vid vår barm.
Det kreeras, det sker, så frekvent att det rinner av mig; det går inte att minnas alla lustigheter. Men när vi äter middag ikväll stannar det kvar. Vi pratar om att det nu är en utvecklingsfas av rang, att det inte är konstigt att han vaknar om nätterna. Silas skojar då med oss och började sätta samman: Utvecklingsögon. Utvecklingshår. Utvecklingskind. Och vi skrattar. Och vi blir du med varandra igen: du lägger din blick så där utanför köksfönstret som du gör ibland när du letar inom dig: Utvecklingspoliskeps. Där var ordet, sammansatt.

Och den här gången, med ”utvecklingspoliskeps”, var det övertydligt att blicken har ett dubbelt uppdrag när den tar en vända ut och återvänder in: Silas ska både konstruera ordet, känna att det blir rätt grammatiskt, samt känna in att det blir roligt. Som med poliskepsen – som inte får kallas något annat än just detta, som måste vara med, på huvudet, ibland i sömnen, som passar som en kind eller tår, hår, för närvarande en del av kroppen som växer.

Vad är ordskapelserna för känslolivet? Vad gör ordskapelserna för känslorna? Man frågar sig: vad vet ett barn mer (än oss förvanligade)? Vad känner barnet, djupnande genom skapandet?

Vad sa vi som treåringar?

Silas säger robotprylar
när Stina
ena kvällen säger att vi imorgon går ut
och letar efter material
till robotar. Silas säger brandmansrobot
när vi nästföljande kväll
frågar vad den heter, den
burkiga,
utvecklande
saken.

Artonde november.

Det är söndag. Jag
ligger i sängen
och läser manus inför en vecka
med flera handledningsmöten, ja
det går rätt
bra,
åt rätt
håll, jag läser
och så
där i kanten, just det,
en sidonotering tittar fram,
vad Silas sa
innan de gick ut:
Den heter Andningsmaskminus.
Istället för att sätta på sig
ordentligt blev det
en robot
av en inhalator,
och det var noga
med namnet.

Semantiska pinnar (XXXIX)

Posted on av textdungen

Sjätte november.

I natten hörs ett
Hallå,
är det någon som kan ropa?
och ett relativt
pronomen rinner
mellan rummen
med den lilla sängen
och det med den stora sängen
och det har varit
en särskild väntan
på detta som, det har jag tänkt på,
längtat efter, dröjt mot,
din blick och din rösts
koordinerande –
Den som …
du som,
någon som, som när du glider
över i olika typer av som och
numera säger –
Som jag, pappa
om något, någon som ställs
i relationen: som jag

Semantiska pinnar (XXXVII)

Posted on av textdungen

Tredje november.

Stina och Silas är på väg hem från Beijers park efter ett lekumgänge med en vän och ett vänbarn. Just detta, att ni är på väg hem, har Stina ringt och berättat. Ett helt kort samtal, och Silas hinner inte uppfatta vad det rörde sig om:

– Du ringde.
– Ja?
– Vem ringde du?
– Jag pratade med din pappa.
– Är pappa snäll?
– Tycker du att pappa är snäll?
– Han är snäll.
– Ja.
– Han heter inte pappa, han heter Kofots-Karlsson.

Fjärde november.

Vi rör oss genom en vecka som har kastat om perspektivet för tilltalen. Från att det har varit superviktigt att säga Silas (eller Silasbarnet), inte ”sötnos”, inte ”älskling”, inget sådant, utan BARA SILAS! – har vi nu inträtt i en tid då han inte är Silas. Nu är han Klang, och hans mamma Kling, och jag var först Klong, säg i förrgår, för att sedan bli Kofots-Karlsson under dagen (se dialog ovan), bara för att nu, när jag skriver detta om söndagsmorgon, vara ”Prinsessatjuven”.

Och det är noga, väldigt noga. Varje gång Stina eller jag påbörjar en mening med ”Silas … ” kommer det ett INTE SILAS, BARA KLANG! till svar.

Det var Silas morfar som frågade om de var Kling och Klang när de satt i sina polisvästar i ett telefonsamtal tidigare i veckan. Så kan det gå, för så snar och högoktanigt absorptiv är någon för något som inte var men blev en idéplantering.