Tjugoandra februari.

Vi är vid ”Gula huset”, vår stuga. Har tagit bussen genom stan. Låtit dig sova. Kommit igång med sysslor. Sekatör och såg. Efter lunchen har vi försökt styra dig till att leka själv, om det skulle gå. Vi vill fortsatt klippa ner syrenen, köra lass till containern, rota runt. Men Manne ska ju på jordpromenad. Underförstått: Detta får du ju inte missa, pappa.

Så det blir nya vändor ner mot jordhusbygget. Ner till Koffes land där jorden hämtas (i hink), för att sedan – och här har vi huvudsysslan – forslas till Klangland där jordhuset byggs. Själva bygget består bara av mörk jord som kastas på hög och bankas så platt det går med den lilla orange trädgårdsspaden och den halvlånga blå plastspaden. Manne måste alltså beskåda dessa jordar. I stort sett konturlösa.

Tjugofemte februari.

Stina stannar efter jobbet vid St Knuts torg för att köpa en cykel till dig för 150 spänn. En mintgrön ULTRA (ett märke som inte säger mig något) med en gul sadel (vilket säger mig mer). Cykeln ser ganska gammal ut, där den står i vår hall på kvällen. Men snäll. Tung och förtrolig. En verksamt snäll sate, tänker jag.

Vid läggningen säger du Jag drömde om min cykel på förskolan idag, till Stina. Du menar alltså att du drömde – som vaken. Alltså minnande, som vaken, vad som väntade dig. Åh! Kvällen innan visade vi en bild på den begagnade cykeln.

Tjugonde februari.

När vi vill ta av dig jackan på tåget till Ängelholm säger jag att vi inte vill att du ska koka som pasta. Näh, inte koka som pasta, hehe.

Där finns drag av en liknelse, relativt pronomen, du är insnärjd, men roas ändå. Du är inte rädd för att språket ska drabba dig, för du har humorn för ett helt liv.

Det fanns en text jag ville skriva om den här bilden. Den skulle handla om min naiva tanke på att spara ”reserv-grisen” till en dag då Silas står på en av trösklarna till vuxenlivet, kanske hans 18-årsdag eller studenten. Bilden är från november förra året.

Jag tänkte att det skulle finnas humor och allvar i det där, i att ta fram en ”okänd kusin” till Manne, hans barndoms favoritgris. Idén fann ingen förtröstan varken hos min sambo, min mamma eller min syster. Skulle han tycka att det var roligt? Nej, kanske inte det. Kanske inte. Men vem skulle kunna veta.

I fredagskväll försvann Manne i mörkret medan vi for omkring på en lekplats här i Kirseberg. Vi rörde oss i en vid cirkel en bit ifrån cyklarna och troligen tog några händer den kära grisen från cykelstolen/marken. En hunds mun, ja lika tänkbart. I vida, lätta cirklar: söka den bästa pinnen bakom buskgränsen, upptäcka att en gunga lät som en elefant, springa i livet.

Idag söndag tänker jag att det inte var märkligt – inte ett varsel – att jag sneglade mot cyklarna; Manne kunde ju ha varit önskad i leken. Manne var ju alltid för att vara med. Bitande ironiskt, för försvinnandet, är att jag satte grisen i cykelstolen delvis på grund av att Silas hade trampat på Manne på vägen till lekplatsen.

”Jag har tänkt på Amanda”, viskade Stina mellan cyklarna när vi närmade oss hemmet i mörkret. Ett namnförlag, ett ljudande någorlunda nära Manne. När vi kom upp i lägenheten var Stina och jag mer förkrossade än Silas – som hade gått in i något slags ”undanträngande”.

”Silas, det är någon som har kommit på besök … ”. Fram ur garderoben gled ”reserven”.  Manne! Ja, lättnaden när han benämner reserven vid det enda ersättningsnamn som kan vara rätt, i det första skedet. Inte Manne! som kom fem sekunder senare.

Lördag. Ingen enkel dag för kärleken, anknytningen, familjesystemet. I praktiken rörde inte Silas vid ”Manne 2” frivilligt. Vi placerade den nya grisen i händerna på honom. Den sjönk ner som en bortstött filt mot hans fötter i vagnen.

Lördagens naiva tanke var – givetvis – att hoppas på ett mentalt skred där inget skred kunde finnas. Som på morgonen, när den nya grisen kallades för Lilla Manne av Silas. Eller när hans hand oeftertänksamt vilade mot den när vi åkte buss, vilket jag direkt ville koda som ett insjunket ja.

Lördag kväll. Jag tittade in på sovrummet bara för att få se honom. På den första bädden låg ”Manne 2”. Mot väggen, på den andra bädden, låg Silas. Det såg ut som att han höll sig demonstrativt ifrån den nya. Inte tog han i grisen när han somnade heller. Att somna utan Manne, med en fejk vid sin sida; bäst att hålla om sitt hjärta själv.

När Stina kom hem från jobbet vid 22 hade jag varit ledsen. Över Manne, och vad det handlar om; att få syn på vårt barn, vårt liv, erfarandet av barndomens gång. Med ett ord från en dikt i januari: bryrselåkommor.

Det handlar inte bara om att Manne satt med och åt ett år, borstade Silas tänder, hängde i fönstret och rapporterade vad som syntes i fönstret (på bussen, tåget, bilen, … ), dansade, grävde, ramlade, var ”kramspöke”, och så vidare. Det handlar inte bara om att Manne var levandegjord in absurdum av Stina och mig och vidare i släktleden. Det handlar om så mycket mer. Och det skulle ju ha räckt med detta att den kära grisen var just levandegjord in absurdum för att hjärtat skulle värka för Silas.

Söndag förmiddag. Vi ska ut och handla. Jag ställer fram ”Manne 2” på byrån i hallen. Silas tittar tyst på den från vagnen. Jag flyttar över den till vagnen och vi går ut till hissen. Silas vänder sig om och säger Manne stanna hemma? Du menar gamla Manne, frågar ja. Han svarar ja, och jag lutar mig över honom och säger att Manne är borta. Kommer du ihåg? Han vänder sig framåt, säger inget.

Vi rullar ut från huset och han tittar ner på den ljusa, irriterande rena grisen som ligger över hans knän: Glad Manne?! Nya Manne ser glad ut? Ja! En stund håller Silas sedan sina händer i grisen och vi är tysta i kylan och solen. I butiken puttar han undan den och somnar.