5.

Du var den 5 december,
det lät vackert;
femte i tolfte

Du lärde mig
torka sig med löv,
på väg bort
i lönndom,
innan kiosken bakom
nedlagd kvarn

Du i ett kliv
ifrån
din brorsas / morsas
drogade
moln

Du, och er
alltid olåsta ytterdörr,
griller i huvet
på en annan: vem kunde
man egentligen
lita på

2.

Du

är det sista av sju syskon,

tystnaden
och
leendet,

du svarar livet är en strid
vid varje tillfälle
eller stor fråga
men
på frågan om att vara
sist kvar svarar
du annorlunda,

tystnaden
och
tankerymdens

överslag,
kolumner
gör som patienser, buktande
stilla väggklocka, hinna se höra
knäckta fingrar,
beröm för

vårdbiträdens vita tänder

tystnaden
och
andningsblicken

jag tänker i hissen ner
på juldagen föregående år, 2012,
mamma och jag
som tar bilen till Huskvarna
för att fira Vanjas 80-årsdag –

Vanja det sista syskonet, min mormors sista
syster; kvar
i huset de delat

vid de äldres bord sitter mamma, hennes bror,
och jag
och kusinbarnen som har barn
vid barnens bord
och ett vi som skrattar hjärtligt-osäkert
åt rummets gång
och i rösten
hos det sista syskonet
det outtalbara
närmandet
av alla

1.

Du
som jag tar mig till
när gemenskap
saknas mig,
saknas
oss; måtte
bilda mot fonden
av frågor

Du som jag borde
ta mig till
eller ta till mig
som en gång
igen