Vårvintern 2014 satt jag hemma hos mina föräldrar med kroppen värkande av längtan från stan till landet. Jag skrev då en text om den längtan, som jag skickade in till Hällingsjös hembygdsförenings tidning, Gammelgården.

Det har gått tid sedan dess. Jag fick min lägenhet på landet. Jag kom undan staden. Jag har trivts som aldrig förr här ute. Trots det ska jag nu flytta tillbaka till stan. En annan stad, men likväl. Det ledde till att mitt skönlitterära skrivande i veckan fick avbrytas för att lämna plats åt en ny text om längtan, eller kanske mer om saknad. Eller om båda delarna.

Tanken var först att även den här texten skulle publiceras i Gammelgården. Men så blir det inte. Det känns inte som rätt forum helt enkelt. Så därför lägger jag upp den här. På ett sätt är den sann. På ett annat sätt är den orättvis. Det finns så mycket mer känslor med i spelet än vad som syns i den här texten. Kanske tror läsaren att min främsta känsla i Hällingsjö har varit ensamhet. Så har det inte varit. Det har bara varit en av alla känslor som jag känt de senaste åren, oavsett om jag bott i stan eller på landet.

I alla fall. Här är texten som inte publiceras någon annanstans. En skärva ur helheten.

En hemvändare
på väg bort

Sommaren 2014 lämnade jag Göteborg och kom tillbaka till Hällingsjö. Kom hem igen med alla mina kartonger, mina möbler, min längtan. Klev in i en lägenhet i Centrumhuset och tänkte att Nu kan inget få mig härifrån igen.

Jag var 28 år och färdig med andra platser. Jag hade kommit hem och jag skulle gräva ner mina fötter så djupt i Hällingsjös mylla att ingen storm skulle kunna riva upp mig ur den här jorden igen.

Jag köpte utemöbler, sydde dynor. När asken utanför fönstret slog ut såg jag att det var ett perfekt träd att vända blicken mot. Jag drev upp frön i solen i köksfönstret och planterade ut dem i balkonglådor. Jag skaffade mig gummistövlar, mjukisbyxor och foppatofflor. Jag skaffade en gungstol. En kanot. Jag paddlade ut i samma sjö som jag lärt mig simma i. Satt på Storöns strand och läste. Kände igen mig.

Sedan dess har jag gått till Ekmans brygga barfota, med handduken över axeln. Med skridskorna i en påse. Med regnjackan, med foppatofflorna. Jag har gått dit med telefonen mot örat, legat på bryggan med blicken mot stjärnorna och pratat i telefon med de som var långt borta. Jag har suttit på samma stenar som jag satt på som barn. Som tonåring. Som nykär. Som rädd. Som en människa på väg bort. Sett ut mot Eriksmystljusen och Storöns mörka siluett i nattljuset. Nu kunde jag äntligen sitta på stenarna och vila. Vara kvar.

Jag tänker på Karin Boyes dikt I rörelse. ”Bryt upp, bryt upp!” Karin Boye vill ge sig av, hon verkar tycka att det är livets stora behållning. Jag förstår det inte. Jag vill klamra mig fast, vill att min doft ska fastna i tapeterna.

Trots det går jag i Hällingsjöskogarna den här hösten med en flytt i inskriven i kalendern. Till våren kör jag ett halvt bohag till Stockholm, där ett annat bohag väntar på att få slå sig ihop med mitt. Varje dag läggs nya saker till listan över sådant som får följa med till Stockholm och sådant som inte kvalar in. Gummistövlarna, blomlådorna, utebelysningen kommer hamna i en kartong någonstans. Pelargonierna som vissnat ner kommer inte få blomma upp igen och till våren kommer någon annan få sitta på mina hemsydda dynor på uteplatsen. Jag byter stjärnklara nätter mot Stockholms gatlyktor, byter tystnaden mot sorlet av människor på väg ut. Traktorernas motorer mot tunnelbanans brus. Insjö mot Mälarfjärd och mina egna upptrampade stigar mot anlagda grusgångar.

Att ge sig av är alltid en saknad, ett vemod, men bär också på något eggande. En förändring, något okänt. Nästa november vet jag inte vilket vatten jag står och blickar ut över. Vet inte vad som rör sig i mitt huvud då, och i mitt hjärta. Vad jag har varit med om. Vilka av grusgångarna jag har börjat tycka om. Jag kommer kunna läsa Hjalmar Söderberg och Anders Fogelström och känna igen mig i adresserna de slänger sig med i sina romaner. Visst är det ett äventyr, också. Jag ger dig det, Karin Boye.

Jag var så säker när jag klev in i min lägenhet sommaren 2104. Kunde lika gärna ställt mig i dörröppningen och skanderat Här ska jag leva och verka! Jag hade fel. Några gånger till ska jag flytta innan jag får landa ordentligt. När jag blir gammal kommer det finnas en tid som jag tänker på som ”Stockholmstiden”. Hur lång den tiden blir vet jag inte nu. Hällingsjötiden kanske är slut. Kanske kommer jag bara tillbaka som besökare. En väska i mina föräldrars hall, en bäddad gästsäng. Ett dopp i sjön då jag kan sitta på bryggan och ser ut mot Storöns strand.

Att flytta ihop med den man vill leva med kan inte vara en förlust, även om det inte blev min lägenhet som blev vårt gemensamma hem. För att komma hem till en mörk lägenhet där alla ljud är mina egna kan också vara tröttsamt. Att det är utkylt när jag kliver över tröskeln för att ingen annan än jag kan vara där och sätta på luftvärmepumpen. Det är också sådant man gråter över, liksom att sitta ensam på bryggan, med den kära i telefonluren istället för bredvid sig.

Till våren har jag ingen Ekmans brygga att gå ner till, men det finns någon som väntar på mig när jag kommer hem. Det finns någon att säga godnatt till, någon att välja film tillsammans med.

Gingsjön ligger med höstdimman över sig i dag. Med nöd och näppe ser man ön mitt i sjön, den kunde nästan bara vara en fantasi. De första snöflingorna har fallit. Utanför mitt fönster står den stora asken. Naken nu, förberedd för vinter. Inget träd är så vackert när löven till slut slår ut. Som om de bar på ett alldeles eget ljus. När den slår ut till våren är jag långt härifrån. Men jag är inte ensam.