Annika är återfalls-poet i dungen: förra året fann man oss i lucka 5. Till den dikten presenterades även vår allt mer avlägsna öhistoria.
Den andra luckan är skriven tillsammans med någon jag inte känner alls, vilket är fint på ett särskilt sätt. Niels Vonberg såg – på Instagram – min inbjudan till att skriva en dikt med mig och hörde av sig. På den vägen var det; vi utbytte först 10 ord/bilder från vardera person innan vi började skriva oss fram mot en dikt.
Niels Vonberg (f. 1981) är poet och litteraturvetare. Han är uppvuxen i Nederländerna och bosatt i Sverige sedan 2017. Tidigare verk har publicerats i Ordkonst och Kultmagasin och han deltar i Skrivyta Syd, ett utvecklingsprogram för författare.
Den första luckan är skriven med Klang Karlström, mitt barn. Förra året fann man oss i lucka 3. Våren 2020 gästade Klang Boken på bordet.
Imorgon blir det en kollektiv dikt med Niels Vonberg.
Julafton och en dikt skriven med Johan Madenteg, min barndomsvän. I dikten citeras han och nobelpristagaren Louise Glück. Och ett ankare är på lån, kanske från Eric Schüldt.
Det varmaste av tack till er tjugofyra som ville skriva dessa dikter med mig. Det var något särskilt för mig.
Och stort tack till er som har läst.
God jul!
Dan före dag gives oss en lucka med Olof Åkerlund som kompanjon.
Jag skulle såklart aldrig ha sagt att denna kalender hade satt sin sista trampdyna ute på ön; det väckte en vaksam läsare – och medförfattare – av Åkerlunds art.
Inte är vi två bekanta från ön. Nej. Men ändå. Eller just därför.
Vi är vagt bekanta från litteraturvärlden i Malmö. Olof, ett ansikte i vinnarlaget på andra sidan rummet. Quizvinnarnas gäng. En vän röst i radion, producenten för OBS i P1. Inte mer, inte närmare än så, för mig.
Men så dök han under hösten upp som (först) läsare av Dagens Fyra Sidor 1 och sedan även som författare till en dikt i det andra numret. Steget därifrån till en diktkalender fann han alltså rimligt.
Lucka 22 är skriven med Josefin Janson. Vi träffades i Malmö våren 2003. Således: Ännu en längre båge i kalenderns universa av vänner.
Som grafisk designer hittas Josefin här.
Det är dan före dan före dan och medan lacket torkar torkade kanske orden i lucka 22 ut. Först skrev vi expansivt och förberedande, för att sedan jämka ihop något de sista dagarna, men ja, i den där strykfasen ville vi till slut ha bort allt.
Så. Istället för att nämnas som blott en bonus, lyfts det fram skärvor ur ett gemensamt projekt. Tillsammans skriver vi på något längre utifrån Sven Lindqvists författarskap, och innehållet i lucka 22 är fångat på det grundet.
Det initiala kollage (med ord ur Svens böcker) – som satte igång hela skrivprojektet – var faktiskt med i förra årets kalender.
Den tjugoförsta luckan – som öppnas till midvintern – har skrivits med Manuela Cobos.
Vi är, precis som i fallet med Rosie i luckan 17, bekanta från ett par kurser på Västerbergs folkhögskola.
Dagens bonus blir tvåfaldig. Först bjuds det in till Manuelas fina portfolio. Den som dit låter sig vandra kan finna en viss affinitet till arbetet med vår dikt. Även om det låter avslöja sig att vi började i den här musiken.
Den andra bonusbetan blir minnet av en maskot på väg mot pensionering. Jag minns att Manuela var en av de deltagare som lade min pingvin till ro en eftermiddag på skolan:
”Jag kom tillbaka från en rast på eftermiddagen, när jag fann pingvinen omhuldad. Några deltagare på kursen ”Det skrivande rummet” hade gjort en slags metakommentar: de ville inte ha rast, men jag hade tvingade dem. Argumentet, från min sida, var att hjärnan måste ha syre. Mycket typiskt mig att påstå, tyckte nog de vid det laget.”
Lucka 20 är skriven med Sara Hallström.
Vår dikt påbörjades via sms och vandrade senare över till mailen – och nu är den här. Att den sträcker sig förbi de fjorton rader som kalenderns dikter oftast håller sig till, kan jag bara välkomna.
Själva vänskapen med Sara har varit en lång vandring; någonting annat kommer jag mig inte för att skriva denna söndag. Den sträcker sig från våren i Malmö 2003, då vi träffades, över ett par tusen brev … å hit. Ja, jag tänker ofta på Sara som min närmsta vän här i världen.
Saras senaste bok är den prisade Jag vill att mina barn ska tillhöra från 2015 på Norstedts.
Den nittonde luckan är skriven med Jonas Gren.
Vi träffades i klimatrörelsen i Göteborg under 2008. Det var ett intensivt första år och vi hann till och med flytta ut på landet ihop. I vintermörkret utanför Kungsbacka lärde vi känna varandra genom mestadels samtal om litteratur och skrivande, om man hårdrar det. Hur som haver: ett gemensamt skrivande tog sina första tassande steg kring tjärn och annat.
Dagens bonus sträcker med ena handen ut en förhoppning om att vi tar oss samman och gör något (publikt) av det gemensamma skrivandet under 2021.
Med den andra armen och handen ställer jag fram en skylt: I januari kommer Jonas ut med en ny bok. Det är sonettkransen Tävlingsdräkten på Vendels förlag. Utan att ha läst en rad törs jag tro på en veritabel succé. Kombon skidåkning och sonettkrans, framsvettat ur Grens lemmar, låter som något vi kommer jubla över.
textdungen 