Dikt 220122

ÖVNINGSBOK var osprättad, visade det sig,
road dröjde jag vid detta
att boken har skickats tillbaka så här
från ett antikvariat i Älvsbyn –
en förtrogen vända till köket för en kniv
och sedan ett dovt belyst soffhörn
i gryningen några ord här och var:
” … som vek undan”
på den första diktens sista rad –
långsamt för att inte väcka de andra
sprättades verket ända fram:
”Den morgon som omslöt mig
var också ett innanhav.”


Samlaren i Simrishamn

Idag har jag många timmar på egen hand, det vill säga utan barnet, det vill säga för det som mest bara är mitt: böcker, promenerande, somligt att fundera på (såsom Malmös demografi under sommaren), rymd, allehanda rymd för ett minnande kors och tvärs.

Nu. Tillbaka på kontoret. Två skrivtimmar till. I närminnet, ur det som det är mest av, en dag med familjen. Och jag skriver den dagen och sedan får vi se – som alltid –

I lördags var vi i Simrishamn, där Stina och jag har ett antikvariat som vi uppskattar lite extra. Samlaren är egentligen bara ett rum med hyllor i mitten, ställda rygg mot rygg, och utmed väggarna, så att man kan gå runt inne i en snäv cirkel (eller en oval, eller ett O). Sektionerna är inte markerade med skyltar; som kund får man istället kika på böckernas ryggar för att lista ut vad man tittar på.

Samlaren1

Säg Dostojevskij. Verk av denne författare hittar man i ett flertal hyllor, beroende på vad det är för utgåva (och genre, såklart). Det finns roman- och pockethyllor, men även klassikerhyllor och särskilda ”serier” eller upplagor, etc.  Innan jag lämnade i lördags berättade jag för Stefan att vi uppskattar hur böckerna tycks hänga ihop organiskt snarare än förväntat, som om de behöver trivas bredvid varandra för att få stå invid.

Stefan sa då något om att det är svårt att bestämma sig för var dramatik egentligen vill stå (vilket man kan tolka på olika vis, men här förklaras som en fråga om att stå genretroget med annan dramatik eller att hysa en vilja att ingå i en mer lös, ja genuin sektion).

Säg Stefan, vänheten. Det här var bara andra gången vi var förbi Samlaren. Första gången var i december då vi hade sovit på hotell och tänkte gå förbi på vägen till Malmötåget. Men det blev att ta ett senare tåg; vi behövde botanisera länge i den lilla ovalen.

När vi till slut skulle gå och Stefan såg vår hög var det nästan något förbluffat över åsynen: ”Om ni ska så mycket så måste vi dra av…”

När jag i lördags sträckte över en något mindre hög och meddelade att den översta, Sartre om Sartre, inte hade något pris, fick jag genast ett: ”Den kan du väl få…”

Personligen betyder det mycket, att det ännu finns sådana här ställen där penningens värde inte tycks vara det som styr, att en vänhetens rymd måste få finnas i dess ställe.

Samlaren2