textdungen

Maj.
Det är nu maj månad.
Vi går mot sommaren.

”Det är svårt att säga när sommaren börjar, plötsligt är man bara mitt i den. Kanske är det egentligen sommar redan nu.” 

Så skrev jag en gång i en opublicerad text som jag inte kan sluta återvända till.

På universitetet har vi nu en kurs med ett konstnärligt inslag. Det händer med ojämna mellanrum. Vi är då på Artisten, i små lektionssalar med svarta väggar, spotlights, piano, ljudanläggning och leksakspistoler som ligger lite här och där. Också pilatesbollar kan man hitta, om man har tur.

Vanligtvis är universitetet en plats som får mig att tänka på kroppen och tanken som skilda åt. Tanken jobbar på för sig och kroppen för sig.
Artisten är en plats där man kommer ihåg att det inte är så. Att kroppen och hjärnan är samma. Finns det glädje i kroppen blir det glädje till hjärnan och tanken. Och, i en skrivares liv, till skrivandet. Eftersom orden onekligen måste komma ur oss, ur kroppen.

Upplever ni också att skrivandet blir annorlunda efter att ni promenerat, sprungit, dansat en stund på vardagsrumsgolvet till en favoritlåt, är mätta istället för hungriga? Det gör jag. Mitt skrivande blir smidigare, lättare.

Dagen på Artisten
Jag kom dit. Trött. Olustig. Opepp. Visste att det vankades nån slags fysisk aktivitet men kände mest för att sätta mig och läsa min bok i ett hörn.

Väl inne i rummet frös jag.
Så körde vi igång med en namnrunda. Inte som det brukar vara, där alla på löpande band säger sitt namn och vilka ämnen de pluggat. Istället intresserade sig vår lärare, Tina, på riktigt för våra svar. Hon ställde frågor, undrade vad vi hade gjort under våra uppehållsår, vilka jobb vi haft och vilka foklhögskolor vi gått på. Det gjorde att vi också blev intressanta för varandra och oss själva. Av en sådan enkel grej, att Vi fick ta plats i rummet, svara ärligt på ärliga frågor.

Efter det gjorde vi en namnlek. Ni vet, när alla säger sitt namn och gör en rörelse som de andra ska upprepa.
Först kändes det fånigt, som det ofta gör. Men sen satte vi igång och något hände. Vi rörde på oss, log, lekte. Blev varma, plockade av oss koftor, sträckte på oss, skrattade tillsammans. Såg varandra i ögonen. Hade ganska roligt tillsammans.

Efter det övergick vi till att arbeta med sinnesintryck. Det gick ut på att vi i delade in oss i par, och en fick blunda och bli runtledd av sin kompis. Kompisen skulle leda fram den blundande till saker att känna på. Stolar, pianon, draperier, jackor, tröjor, böcker, bollar. Man visste aldrig om det skulle komma något stort, mjukt, plastigt eller kallt i händerna på.

Genast blev vi medvetna om rummet på ett nytt sätt. Att låta känseln vara det första som möter världen blir ett annat sätt att ta in världen.
Är det inte det som skapande, eller skrivande, handlar om? Att försöka göra det möjligt att åter uppleva världen och ta in sådant som vi är så vana vid, att vi av slutat att lägga märke till det? Mjukheten hos ett sammetsdraperi, eller värmen från en annan människas hand. Ljudet av en stols om dras över golvet.

Vanligtvis låter vi synsinnet styra. Det genomsyrar vårt tänkande, vårt språk, vårt skapande så att vi glömmer bort att de andra sinnena. Övningen med att blunda och känna istället för att se blev både en övning i att lita på varandra, samtidigt som vi fick ta in världen genom huden istället för genom ögonen.

Det var en dag då vi kopplade bort tanken.. Nej. vi kopplade in kroppen. Lät kropp och tanke vara en enhet.
Holistiskt. Det är ordet jag vill använda. Vi måste får vara hela varelser, med kropp och tanke och alla sinnen i en helhet. Det är därur vårt skapande kommer.

Vi hade också ett mycket bra samtal om konstnärlighet, och vårt behov av det. Att även i omöjliga situationer hittar människor vägar till att skapa. I fängelser klottrar man på väggarna, och Tina berättade om en man som gjorde små figurer av sitt bröd, innan han åt upp det.

Det är sånt som får mig att känna att behovet av att skapa är stort.

Behovet. Det är det vi vill ta vara på. Lusten, glädjen och det nödvändiga i att uttrycka sig. Det är inte det egentliga resultatet- den fina tavlan eller den drabbande texten- som är poängen med alltihop. Poängen är att tillfredsställa ett behov vi har.
Ett behov av att finna en form, en harmoni, en skönhet, en krock, en sprudlande kombination av växter, tyger, färger, tavlor. Ord.

Om jag fick välja en poäng med skrivarkursers existens, så är det den att människor tillsammans får finna vägen till skaparglädjen.

Det var en glad dag på Artisten. En glädje som satt kvar i länge i kroppen, i steget, i tanken. Plötsligt känns det så avigt, som ett fullständigt systemfel, att vi annars sitter stilla på rad i klassrum och skriver, läser, tänker, pratar. Att vi skriver våra namn på en skylt istället för att ha en genuin namnrunda där vi får visa intresse för vilka människor vi är.

Däremot känns det helt rätt att det låg ett paket i brevlådan med Julia Camerons Lusten att skriva.

Jenny