Litteraturteori förtjänar en sprakande framsida

September.
Nu är det september igen.
Det finns vissa fall då vi säger att september kan vara en sommarmånad, men den är inte med i Gyllene tiders låt ”Juni juli augusti” och när jag går över regnvåta gator och tänder lamporna före sju på kvällen, då känns det inte som sommar, även om det kan hända att nån kastar sig i sjön en sista gång. Men det känns okej ändå. September är välkommen.

Jag gick upp till humanisten och inledde höstterminen i måndags, den sista augusti. Det var tungt kvällen innan, segt på morgonen.. Men väl där, i kaféet med välkända ansikten, pappmuggarna med kaffe och kursintroduktionen, planterades något som nästan liknar iver i mig.

Jag ska äntligen få läsa litteraturteori igen.

Vårt textkompendium är granitgrått och föreläsaren sa något om att det är väl lika bra att häftet är grått och trist, så ni inte får för er något om det här ämnet.

För mig är ”litteraturteori” inte ett torrt ord, utan ett ord som man aldrig vet vad man ska få ut av när man börjar vända på det. Ett ord som mycket väl kunde förtjänat en sprakande lila framsida.

Det är ett ord som påminner om att ingenting är givet när det kommer till vad text är. Att text och läsning kan vara nästan vad som helst, beroende på hur och när vi tittar på det. Så fort någon påstår något, hänger det ett gåtfullt, lurigt ”…eller…?” över påståendet.

– Författaren är död.
– ….eller är den det…?
– Litteraturens uppgift är att främmandegöra.
– …eller är det det…?

Sist jag läste Litteraturteori var i Salamanca för Ainhoa.
Ainhoa var en berättare. Hon berättade om litteraturteori som om det var ett drama. Varje föreläsning innehöll små roliga anekdoter och metaforer som gjorde allting lite mer begripligt. Jag minns det som att hon skrattade och pratade mycket. Minns hennes hår som var svart och stort, hennes stuprörsjeans och att hon en gång såg på oss med en lurig blick och förklarade, att anledningen till att hon hade en röd tröja med frihetsgudinnan på var att vi skulle prata både om Ryssland och USA på den föreläsningen.

Det var längesedan nu, men en av hennes förklaringar, som jag tänker ganska ofta på, är när hon beskrev relationen mellan text och textens mening. Det är möjligt att jag nämnt det förut i bloggen, men då får ni ta den smällen.

Hon sa att texten och textens mening kan jämföras med stjärnhimlen och stjärnbilderna.
Texten och stjärnhimlen är fyllda med punkter som inte har någon inre mening. Det är först när människan, läsaren, kommer in som det faktiskt blir betydelsefulla bilder av de där punkterna.

Människan skapar sammanhang och binder ihop textens (och himlens) punkter så att den fylls av betydelsefulla bilder och budskap. Stjärnbilderna finns först när de blir betraktade. På samma sätt uppstår textens mening när den blir läst.

Det är en förklaring jag återvänder till gång på gång. När jag skriver och funderar över hur tätt jag placerar ut mina punkter, eller när jag läser och märker att jag blir irriterad när författaren hjälper mig i mitt meningsskapande alltför mycket. Eller när jag går ut på stjärnklara nätter.

Häromdagen när jag gick in till Frölunda bibliotek möttes jag av den här synen:

lövestam bord

Ett helt bord som bara gör reklam för kommande skrivarkurs, Skapande skrivande. Blir man glad eller!

Tillbaka till verkligheten

Ikväll lämnar vi Bastuskär, med en viss motvillighet. Vi är inte helt redo att återvända.
Den här tillvaron i lugnet som börjat anta en rytm. Köket är vårt centrum och vi rör oss kring frukost, skrivande, lunch, utflykt, skrivande, mat, samtal, lite virkning (det är mest jag som står för virkningen).
Jag har längtat hit. Jag kommer sakna det. Att låta skrivandet vara dagarnas nav. Att gå barfota ner till vattnet. Att vara tysta tillsammans och sen bolla idéer tillsammans. Äta blåbärspaj tillsammans.

Tillsammans.

Att ha sin kreativa process tillsammans.

Förutom att spåna loss på romanen har jag skrivit en novell som jag är glad för. Den känns ny för mig på många sätt, både när det gäller språk och genre. Det har varit lite som en lek, att få testa nåt nytt och att lyxen att få säga att en text på sex sidor är färdig. På så många sätt långt ifrån min vanliga romanvärld.

Imorgon far jag söderut, mot Stockholm och vännernas soffor. Det känns just nu som ett våldsamt miljöombyte, att byta mossan, havet och skogen mot storstaden. Men det ingår. Det är den sortens resa jag är ute på.

Tack Bastuskär. Tack Mina. Tack Micke.

mina skriver1

micke ror

Bastuskär hav

Jenny

Några skrivande dagar i Norrland

Vi är på en ö. Det är en norrländsk ö och vokalerna klingar annorlunda här. Fast det egentligen är inte deras vokaler som är annorlunda, utan mina.

Vi sitter några dagar med varandra och våra texter på den här ön utanför Umeå, i ett stort kök med havet utanför ena fönstret och blåbärsskogen utanför andra. Det är jag, Mina och Mikael. Tre skrivare som längtar efter att gå in i våra textvärldar.
Vi har olika skrivprocesser och de flätas in i varandra.Någon skriver, någon läser, någon sätter på kaffe. Någon går ner till stranden, någon ser på människan vid stranden genom fönstret. Tänker att det är en vacker syn, med sol och vatten och en kropp på en brygga. Någon tar en påtår. Någon läser en mening högt. En annan går en promenad. Några pratar en stund. Ett skratt flätas in i ett annat för att sedan tystna och återgå till ett skrivande.

Nu är det kväll. Vi har suttit i uterummet, ätit blåbärspaj och läst ur våra texter. Vissa nästan färdiga, andra helt färska, med ord som just fått bilda meningar och kanske får bli en del av en helhet. Himlen blev rosastrimmig. Jag hämtade min virkning, satt med den tills det blev för mörkt för att se.

Det här är semester. Att kliva upp och gå barfota ner till ett vatten som är havet. Sitta på en brygga med en kaffekopp och höra andra människor röra sig omkring mig. Säga nej till roddturen men ja till att vandra själv genom skogen. Plocka blåbär och acceptera myggbetten. Tänka att skogen ger och skogen tar. Komma fram till andra sidan ön. Äta blåbär vid havet. Doppa de bitna benen i havsvattnet och unna mig att klia hysteriskt några sekunder

Bastuskär

De andra skrivarna går nu och lägger sig och jag skriver blogginlägget med deras kvällsrutiner runtomkring mig. Sitter på en kökssoffa med ljuset från köksfläkten, skrivarvännen i ett sovrum och hennes ljud när kroppen rör sig i lakanen, fingrar går över tangenter. Hon skriver, hon också.

Emellan skrivpassen virkar jag en stor sjal och läser min sommarbok, Himmelstrand av Ajivde Lindqvist. Det är en bok jag läser bara för min egen skull. Det formuleras inga skrivövningar av den, och om jag funderar över berättarperspektivet och dramaturgin är det bara för att det är roligt. Jag läser och låter mig sugas rätt in i boken. Befinner mig därinne. Växlar mellan den textvärlden och den jag själv skriver fram.

Jag har längtat efter det här.
Efter det rofyllda och att vara ensam med andra. Sitta ensam vid vattnet men laga mat tillsammans. Vara tyst med boken och sedan skratta åt ett youtubeklipp ihop.
Efter att ha alla mina delar, hela kroppen och alla tankarna, på en och samma plats, i en och samma tid.
Det är augusti 2015. Det är Bastuskär, Umeå. Det är havet och solen och texterna, garnet som går mellan mina fingrar. Blåbären och myggen, stigarna och smultronen utanför stugan. Samtal att lyssna på, att hoppa in i.

Nu ska jag gå och lägga mig. Läsa några sidor till i min sommarbok. Kanske gör vi en utflykt med roddbåten på förmiddagen imorgon, med våra skrivblock och kameror. Sätter oss och ser på havet från en annan klipphäll.

Godnatt.

Sommarens sista kurs

Vi är nu mitt uppe i sommaren. Många har semester och bussarna från stan till havet är så fulla att barnvagnarna inte kommer ombord.

Jag badar, läser, jobbar och skriver. Det är som det ska vara. De närmsta veckorna kommer jag ladda inför sommarens sista skrivarkurs, en kurs i att skriva sitt liv.
Kursen kommer vara fyra dagar lång och ligga över två helger: 25-26 juli och sedan 1-2 augusti.

Det blir en kurs för alla som vill ägna sig åt det självbiografiska skrivandet, eller kanske utforska en släktings livshistoria.

Vi är många som använder skrivandet som ett sätt att förstå oss själva.
När vi skriver måste vi sakta ner tanken och röra oss långsamt genom minnena. Ofta kan orden och långsamheten hjälpa oss att få syn på hur livet hänger ihop, inte bara i sig självt utan också med andra liv.
Kanske bestämmer vi oss för att skriva om vår mormor, men upptäcker under skrivandet att det inte går att skriva om mormor utan att också skriva om oss själva.
Eller så vill vi skriva om en särskilt svår, kanske smärtsam, relation, och under skrivandet får vi nya ögon på relationen som förändrar vårt sätt att se på den.
Eller så vill vi berätta för de efterlevande om hur livet har varit för oss, och för de som i sin tur bar oss i sina famnar när vi var barn. Kanske vill vi hjälpa de som nu är barn att senare förstå sig själva genom att lära känna oss.

Eller så kanske vi bara gillar att skriva och märker hur mycket bättre vi mår när vi skriver. Kanske finns det några sommardagar över för en kurs.

I vilket fall är alla välkomna på skrivarkurs!
Hör av er!

skriv ditt liv (1)

Att blicka ut genom fönster från en annan tid, och sedan ta sig i kragen och öppna sitt dokument

Jag sitter i mitt gamla klassrum från högstadiet. Två bänkrader framför min gamla plats, där jag var bänkkompis med en kille som jag flörtade hämningslöst med, på mitt nybörjarsätt.

Egentligen är det inte ett klassrum längre utan Rävlandas bibliotek facklitteraturavdelning, med arbetsplatser vid fönstren. Bara träpanelerna, fönsterhakarna och elementen påminner om klassrummet.

Jag har cyklat hit för att byta skrivarmiljö. Mitt skrivardokument är öppet men tröskeln känns hög, det var ett tag sedan jag befann mig i mitt eget skrivande. Jag längtar in till det men känner mig ändå nervös, som att jag inte vet om jag kan längre. En bekant känsla.
Det här blogginlägget är ett verktyg för att smyga ingång skrivandet. Just nu skriver jag ju inte, jag bara tänker med ord. Det bara råkar bli en text och jag skriver den, läser den, ändrar något litet, skriver om någon rad. Processen är misstänkt lik ett skrivande. Helt plötsligt kommer jag känna mig redo att klicka ner bloggen och ta upp mitt worddokument.

Min blick söker sig ut genom fönstret, kanske söker den efter orden.
Allt skrivande handlar ju om att välja ord. Eller, att lyssna efter orden, se vilka det är som träder fram. Att låta blicken vandra iväg, bort från skärm och papper tror jag är ett sätt att lyssna. Koppla bort hjärnan och ta in kroppen.
Utanför fönstret: Kyrkan, vägen, lönnarnas grönska.
Det är något med den här vinkeln, något med fönsterhakarna, med spröjsen, elementen, som tar mig tillbaka till klassrummet. Även om rummet är bibliotek nu är utsikten densamma. Exakt densamma.

bibblan rävlanda blogg

Det är ett kroppsminne. Att sitta just här, se ut genom dessa fönster, mot kyrkan i just den här vinkeln.

Längtan kommer tillbaka av gammal vana. Som att det verkligen finns något därutanför som går att längta till. Något som skapar förväntan. Jag vet inte om det kan vara sommarlov. Grönskan, solen. Kroppen tror att det är slutet av maj.
Jag undrar om min femtonåring kunde tänka så långt fram i tiden som till 2015. Tjugonio år. Om hon gjorde det vet jag att hon hade helt orimliga föreställningar om vad hon skulle ha hunnit göra på de åren.

På min senaste kurs avslutade vi med att alla fick skriva några ord om sitt eget skrivande och sedan läsa upp något. De fick ett gäng startmeningar av mig:

Skrivandet är…..
Jag skriver för att…..
När skrivandet känns svårt brukar jag….

Efteråt fick de läsa upp en bit. Det var många vackra, vindlande formuleringar om text och kropp, frihet, fantasi och skrivandet som ett sätt att tänka. Men under rundan lästes också den här raden upp:

När skrivandet känns svårt brukar jag ge upp.

Även om hon var ensam om att formulerat orden var igenkänningen stor i rummet.
När det blir svårt ger man upp, släpper texten, gör nåt annat.
Slutar.
Vi funderade tillsammans på hur man skulle göra för att komma vidare, tycka det är roligt igen. Någon tipsade om miljöombyte.

Det är det jag har gjort idag. Jag har gett mig själv ett miljöombyte för att komma igång igen. För att kunna fokusera och rikta tanken.

bibblan2
Nu ska jag klicka upp mitt worddokument och släppa klassrumskänslan. Egentligen trivs jag mycket bättre med nuet, då det här rummet är bibliotek. Att det är en plats där det är möjligt att hitta ett utrensat exemplar av Muminpappans memoarer för en krona och få  med sig Folkessons Kalmars jägarinnor hem.

Nu publicerar jag det här, precis så nyskrivet som det är.

Nu.

Nu.

Om att lyssna till gruppen, rummet, dagen

Tisdagskväll. Knotten biter oss när vi löslongerar hästen på ridbanan. Kvällssolen. Dimman på ängen. Pionerna som snart slår ut.

sommar15

Det är den kvällen ikväll. Det här blogginlägget är från en annan dag, och fått ligga till sig en tid på datorn.

Vi förflyttar oss nu till söndagen, 14 juni, då jag hade en heldagskurs med en deltagare. Efter den dagen var jag tvungen att gå hem och skriva om det och det blev två blogginlägg, det förra och det här.
Det var en glad dag som väckte många funderingar. Inte minst om min roll som pedagog.
Vad behövde den situationen av mig, ur en pedagogisk vinkel? På vilket sätt skiljer sig en träff med en deltagare åt från en träff med två, med fem, med tio?

För mig handlar undervisning mer och mer om att dra fram rätt sida av sin pedagog, eller av hela sin person, i rätt sammanhang. Man kan inte vara på ett sätt som pedagog, utan måste våga flytta sig mellan olika roller.

Vi befinner oss alltså vid fikabordet i Positivparken i Frölunda, Göteborg. Gräsmattan fuktig efter nattens regn. Den 14 juni, en lite blåsig sommardag då man har på sig en tjock tröja och hoppas solen ska komma fram lite senare.

Dagen innan var det två på kursen, idag är det bara en. När vi väntat en stund på vår förlorade vän bestämmer jag att vi kör igång ändå. Både min deltagare och jag är lite fnissiga över situationen, att jag ska styra över henne som att hon är en hel grupp.

Och visst är det något oerhört underligt i det. Att leka att en person är en grupp.
Ni förstår ju att det inte gick att vara samma pedagog med en deltagare som med två, eller åtta.
Olika grupper kräver olika pedagogroller. Vi måste lägga örat mot gruppen, mot dagen, mot rummet och lyssna. Vad kräver just den här situationen av mig idag?
Det är bara då ett ärligt samtal och en trygg skrivmiljö kan bli till.

I Positivparken, söndagen den 14 juni skriver både jag övningarna tillsammans med min deltagare. Vi blir vi skrivarvänner för dagen.
Första övningen är att skriva en kort stund (fyra minuter) om ett ord. Efter fyra minuter kommer det ett nytt ord och det blir en ny text kring det ordet.

Skeppskatt                                         Viskningar                                         Cappuccino.

Orden kommer, minuterna går. Vi läser upp. Bubblan som sluts om varje skrivarsällskap växer omkring oss och därinne finns det tid att lyssna, det finns fokus, det finns trygghet och koncentration. Vi funderar tillsammans på texterna, känner in dem, skrattar, provar en annan textingång.
Skriver.

För mig har det tidigare aldrig varit ett alternativ att jag skulle läsa upp tillsammans med mina kursdeltagare. Den här gången kändes det som en självklarhet.
Det var så fascinerande, hur det kunde kännas så självklart. Men det var just det som den situationen krävde, om det skulle vara möjligt för kreativiteten att kliva in i rummet. 

Söndagen den 14 juni var en skrivande dag. Min skrivarvän och jag lämnade snart parken och gick in i Frölundabibliotekets sagorum. Ett rum där allt känns mjukt, till och med luften, och väggarna är täckta av åkrar, berg, fåglar och en ensam människa med armarna mot skyn. I himmelstaket hänger lampor som kan vara lysande moln, eller möjligtvis stekta ägg som hänger upp och ner.

Vi satt på det mjuka golvet och skrev.

Ni vet, det där ilande glada som blir i kroppen när man lyfter blicken och ser sin skrivarvän fylla raderna med ord. Så hade jag det den här söndagen. I ett mjukt sagorum med små hemliga fönster ut mot verkligheten.

Om det hade varit fler deltagare hade det blivit en annan sorts dag, med andra texter, andra samtal och andra övningar. Det hade varit tvunget, eftersom gruppen hade varit annorlunda, och jag hade tagit en annan pedagogroll.

Läraren påverkar gruppen och gruppen påverkar läraren. Det går inte att säga vad det ena slutar och det andra tar vid. Deltagarna och läraren bildar tillsammans en helhet, de delar rummets energi och kreativiteten som uppstår i rummet är en komplex sammansättning av alla kropparna och vad de bär med sig från tidigare dagar. Varje skrivarträff blir på det sättet unik.

Det kräver lyhördhet. Det är det jag vill säga. Att herregud vad roligt vi kan har om vi låter oss vara lyhörda gentemot gruppen, rummet, dagen.

Anledningar till att inte komma på en skrivarträff

Det är heta sommardagar nu. Dagar jag tillbringar på uteplatsen, framför datorn eller i sjön.
En eftermiddag då uteplatsen var för varm för att sitta på tog jag mitt skrivblock och gick ner till bryggan.
Ljudet av vatten. Det hade kunnat vara en skrivövning. Skriv om vattenljud.
Kluckandet mot bryggan.
Små små vågor mot stenstranden.
Människorna i ekan.
Fötterna i vattnet.
Armbågarna mot bryggans trä, pennan mot pappret. Att titta upp och ha sjön där. 

Jag hörde av mig till Joakim. Det också. Att alltså till på köpet ha en kollegavän att höra sig till!

skrivarsjön

Det är fina dagar, sommardagarna. Också dagar som fylls av mycket tankar på skrivpedagogiken. Att varje ny form av kurs kräver att vi tar fram andra sidor av våra pedagoger. Att vi vrider aningen på våra kalejdoskop.

Jag hade min första sommarkurs i helgen. En gratis utomhuskurs för unga. Jag önskar att jag kunde skriva att det var en pangsuccé….

Äh, jag skriver det. Det var en pangsuccé, åtminstone för den av de båda anmälda som kom till båda träffarna.

Jag har grunnat på om jag ska skriva det här, att jag hade en kurs med två deltagare och tappade hälften av dem på vägen. Har frågat mig själv om jag inte borde skämmas lite, hålla tyst om det?

Men naturligtvis inte. Naturligtvis ska jag skriva om det, också! För (tydligen) är det sådant som händer, att vi får två anmälningar, en av dem hoppar av och vi bestämmer oss för att köra ändå, och det blir jättebra.
Kanske blir det bästa kurstillfället någonsin (mer om det i nästa inlägg…)

Vi måste ju skriva om de stunder då anmälningarna uteblir, då folk hoppar av och vi har slut på självförtroende och inspiration. Det är ju en del av det hela.

Här kan jag inte låta bli att göra en parallell till matbilder på sociala medier. Ni vet vilka jag menar. Det äts så mycket vällagad, fräsch, mysig och härlig mat på sociala medier och aldrig att det dyker upp bilder på falukorv och makaroner eller fiskpinnar och potatismos.

Som att folk inte äter det!
Som att inte det är en del av livet, det med.

Jag har funderat på varför jag inte blir osäker och ledsen när mina kursdeltagare droppar av kursen längs med vägen. Innan jag började hålla kurser trodde jag att det skulle få mig att bryta ihop. Men det gör jag inte, inte ens i närheten.

Jag tror det har att göra med alla de deltagare som stannar kvar. Deras iver och längtan efter att få skriva och läsa och prata om text väger mycket tyngre än de deltagare som av någon anledning inte kan eller vill slutfölja kursen.
Dessutom tror jag att alla diskussioner på universitetet om hur livet och lärande samspelar har en liten del i att jag kan hantera de avhoppen som kommer.

För många av deltagarna är min kurs bara är en liten del av deras liv. Om man hade gjort ett cirkeldiagram över deras liv skulle min kurs vara en av de mindre delarna i cirkeln. Den största platsen skulle fyllas av familj, jobb, skola, och en eller flera personliga problematiker av den där typen som vi alla dealar med.
För några av deltagarna växer skrivandet del i cirkeldiagrammet under kursens gång. Det är bland det finaste som finns, att vara med när cirkeldiagrammet omfördelas.

Det finns så många sätt för en kurs att komma på fel tid i livet. Deltagarna kommer till skrivarträffen med hela sina liv i bagaget, och hela gårdagen i kroppen, med allt vad den har innehållit (eller inte innehållit). Vi måste minnas det, som pedagoger. Att varken vi eller skrivandet är ensamma i deltagarnas liv.

Kanske har de haft en sömnlös natt, kanske behövde deras bästa vän någon att prata med, kanske har migränen slagit till, eller stressen, eller oron, eller motivationsbristen, eller värken, eller inspirationen till att äntligen virka klart den där sjalen.

Kanske tyckte de att det var konstigt att skriva i grupp.
Kanske förstod de inte kursledarens sätt att prata om text på.

Det är tråkigt de gånger som människor lämnar. Men tänk alla de som stannar kvar! Alla de som växer i skrivarkursens mylla. Tänk att få se dem lämna kursen med rakare ryggar och högre röst!
Att den där elektriciteten av skapande kan uppstå mellan människor som man knappt känner.

Tänk den tanken.

Tänk att det kan uppstå en sådan värme mellan människor på några timmar, det är ju så att man får dåndimpen.

Att man kan få samla in utvärderingar som bär på så mycket kärlek.

Planeringstider

Vill bara tala om att det  nu inte bara är sommarens kurser som är planerade och uppdaterade under fliken Sommarkurser 2015 , även höstens kurser börjar ta form. Läs gärna mer om alla kurserna på den här sidan!

Jag är jätteglad att kunna tala om att kursen Skapande skrivande på Frölunda bibliotek kommer få besök av författaren Sara Lövestam.
Hon har en lång rad böcker bakom sig. Bland annat Tillbaka till henne, en hisnande historia jag slukade i mellandagarna förra julen. Hon har också skrivit Grejen med verb, en annorlunda bok om verb och hur de funkar. Andra titlar är Hjärta av jazz, Udda, I havet finns så många stora fiskar och nu senast Sanning med modifikation, där hon utforskar deckargenren.

Läs mer om Sara Lövestam och hennes böcker på hennes hemsida saralovestam.se

Det kommer också bli en responskurs, för skrivare som vill sjunka lite djupare in i textbearbetning och hur man kanse på en text med nya ögon.
Responskursen kommer gå efter Skapande skrivande, ifall någon vill kombinera de båda kurserna.

Kroppen i skapandet

Maj.
Det är nu maj månad.
Vi går mot sommaren.

”Det är svårt att säga när sommaren börjar, plötsligt är man bara mitt i den. Kanske är det egentligen sommar redan nu.” 

Så skrev jag en gång i en opublicerad text som jag inte kan sluta återvända till.

På universitetet har vi nu en kurs med ett konstnärligt inslag. Det händer med ojämna mellanrum. Vi är då på Artisten, i små lektionssalar med svarta väggar, spotlights, piano, ljudanläggning och leksakspistoler som ligger lite här och där. Också pilatesbollar kan man hitta, om man har tur.

Vanligtvis är universitetet en plats som får mig att tänka på kroppen och tanken som skilda åt. Tanken jobbar på för sig och kroppen för sig.
Artisten är en plats där man kommer ihåg att det inte är så. Att kroppen och hjärnan är samma. Finns det glädje i kroppen blir det glädje till hjärnan och tanken. Och, i en skrivares liv, till skrivandet. Eftersom orden onekligen måste komma ur oss, ur kroppen.

Upplever ni också att skrivandet blir annorlunda efter att ni promenerat, sprungit, dansat en stund på vardagsrumsgolvet till en favoritlåt, är mätta istället för hungriga? Det gör jag. Mitt skrivande blir smidigare, lättare.

Dagen på Artisten
Jag kom dit. Trött. Olustig. Opepp. Visste att det vankades nån slags fysisk aktivitet men kände mest för att sätta mig och läsa min bok i ett hörn.

Väl inne i rummet frös jag.
Så körde vi igång med en namnrunda. Inte som det brukar vara, där alla på löpande band säger sitt namn och vilka ämnen de pluggat. Istället intresserade sig vår lärare, Tina, på riktigt för våra svar. Hon ställde frågor, undrade vad vi hade gjort under våra uppehållsår, vilka jobb vi haft och vilka foklhögskolor vi gått på. Det gjorde att vi också blev intressanta för varandra och oss själva. Av en sådan enkel grej, att Vi fick ta plats i rummet, svara ärligt på ärliga frågor.

Efter det gjorde vi en namnlek. Ni vet, när alla säger sitt namn och gör en rörelse som de andra ska upprepa.
Först kändes det fånigt, som det ofta gör. Men sen satte vi igång och något hände. Vi rörde på oss, log, lekte. Blev varma, plockade av oss koftor, sträckte på oss, skrattade tillsammans. Såg varandra i ögonen. Hade ganska roligt tillsammans.

Efter det övergick vi till att arbeta med sinnesintryck. Det gick ut på att vi i delade in oss i par, och en fick blunda och bli runtledd av sin kompis. Kompisen skulle leda fram den blundande till saker att känna på. Stolar, pianon, draperier, jackor, tröjor, böcker, bollar. Man visste aldrig om det skulle komma något stort, mjukt, plastigt eller kallt i händerna på.

Genast blev vi medvetna om rummet på ett nytt sätt. Att låta känseln vara det första som möter världen blir ett annat sätt att ta in världen.
Är det inte det som skapande, eller skrivande, handlar om? Att försöka göra det möjligt att åter uppleva världen och ta in sådant som vi är så vana vid, att vi av slutat att lägga märke till det? Mjukheten hos ett sammetsdraperi, eller värmen från en annan människas hand. Ljudet av en stols om dras över golvet.

Vanligtvis låter vi synsinnet styra. Det genomsyrar vårt tänkande, vårt språk, vårt skapande så att vi glömmer bort att de andra sinnena. Övningen med att blunda och känna istället för att se blev både en övning i att lita på varandra, samtidigt som vi fick ta in världen genom huden istället för genom ögonen.

Det var en dag då vi kopplade bort tanken.. Nej. vi kopplade in kroppen. Lät kropp och tanke vara en enhet.
Holistiskt. Det är ordet jag vill använda. Vi måste får vara hela varelser, med kropp och tanke och alla sinnen i en helhet. Det är därur vårt skapande kommer.

Vi hade också ett mycket bra samtal om konstnärlighet, och vårt behov av det. Att även i omöjliga situationer hittar människor vägar till att skapa. I fängelser klottrar man på väggarna, och Tina berättade om en man som gjorde små figurer av sitt bröd, innan han åt upp det.

Det är sånt som får mig att känna att behovet av att skapa är stort.

Behovet. Det är det vi vill ta vara på. Lusten, glädjen och det nödvändiga i att uttrycka sig. Det är inte det egentliga resultatet- den fina tavlan eller den drabbande texten- som är poängen med alltihop. Poängen är att tillfredsställa ett behov vi har.
Ett behov av att finna en form, en harmoni, en skönhet, en krock, en sprudlande kombination av växter, tyger, färger, tavlor. Ord.

Om jag fick välja en poäng med skrivarkursers existens, så är det den att människor tillsammans får finna vägen till skaparglädjen.

Det var en glad dag på Artisten. En glädje som satt kvar i länge i kroppen, i steget, i tanken. Plötsligt känns det så avigt, som ett fullständigt systemfel, att vi annars sitter stilla på rad i klassrum och skriver, läser, tänker, pratar. Att vi skriver våra namn på en skylt istället för att ha en genuin namnrunda där vi får visa intresse för vilka människor vi är.

Däremot känns det helt rätt att det låg ett paket i brevlådan med Julia Camerons Lusten att skriva.

Jenny

En skrivövning, eftersom vi inte är självtillräckliga

Eftersom jag är lärarstudent får jag emellanåt (som dessa veckor) vara ute på en gymnasieskola och göra praktik. Det är en glädje att se med vilken naturlighet det kollegiala delandet sker på skolan. De hjälper varandra så mycket de kan med uppgifter, idéer och böcker. De sambedömer, bollar sina tankar, sina orosmoment, och vet när de ska peppa, när de ska avlasta och när det är tid att glädjas med varandra.

Som skrivpedagog är det lite tunt med det där kollegiala, trots värdefulla telefonsamtal, fikor och fredagsölande, facebookgrupper, bloggar och handböcker. Jag saknar det dagliga. Saknar att träffa er andra skrivpedagoger i ett rum innan och efter undervisningen. Jag hade behövt en kollega som såg min undervisning, sade till när jag är för självkritisk, hjälpte mig se vad som är bra och vad som kunde göras annorlunda.

Det är svårt att vara självtillräcklig, helt enkelt.

Men även om vi inte har fikarum och gemensamma kontor, så har vi internet. Vi har bloggforumen.

Så här kommer en skrivövning, en av de jag har kommit på själv, (i den mån som en nu kan säga att någonting kommer från en själv.) Den kräver viss förberedelse, men sen går den att använda om och om igen!

Vi kallar den:
Prylar och platser

Förberedelse:
Skriv ner prylar på lappar. (exempel: Fotografi, Bibel, dagbok, USB-minne, död katt, armband, ring, telefonnummer, plånbok, påse med frön.. etc)
Vik ihop lapparna och lägg i en ask.
Skriv ner platser på andra lappar och lägg dem i en annan ask (exempel: På farstutrappan, i en bar, på bussen, på vinden, i garderoben, bakom gardinen, i vattnet…)

1: Alla skrivare drar en pryl och tänker sig att den här prylen har av någon anledning varit mycket viktig för någon (person A). Viktig och betydelsefull. Skriv varför.

2: Skrivarna drar en plats. Uppgiften blir nu att tänka sig att prylen upphittas på den här platsen av någon (person B). Hur den kommit dit, vad den gör där och var person B gör med prylen är upp till skribenten!

Det har alltid varit en rolig övning, oavsett ålder på skrivarna! Dels är det ofta uppskattat att få hålla på med lappar och askar, samtidigt som kombinationerna av pryl och plats är skojiga och tvingande. Sist hade vi drömkombinationen ”Död katt på farstutrappan”.

Prylar och platser

När jag gjorde den här övningen med gymnasieeleverna följde jag upp genom att prata lite kring att berättelser kan vävas både framåt och bakåt. En text kan röra sig kring vad som hänt innan prylen hamnade på den där platsen, eller vad som händer efter att den upphittas.
Det är kanske något självklart, men skrivarna upplevde det som ett användbart tankeverktyg, att fundera kring vilken balans det finns mellan bakåtberättande och framåtberättande i deras egna texter.

Och:
TACK alla för att ni emellanåt lägger ut era skrivövningar på nätet! Vi behöver ju det, behöver höra varandras arbetssätt. Bygga lite kollegial stämning.