Bloggens första gäst!

Det känns som att det är dags att använda bloggen till det den kan vara- ett rum där röster från olika skribenter får höras.
Därför öppnar vi nu upp textdungen för vår första gästbloggare! Hon kommer bjuda oss på en av sina texter.

Så jag lämnar över ordet till en av de skrivare jag lärt känna i Göteborg.

Kaoutar kan du kalla mig.
Jag är en tjej som är 20 år gammal.
Jag läser Samhällsbeteende, och det är mitt sista år i gymnasiet.
Det känns alltid bra att skriva. När jag inte kan tro någon, vänder jag mig till mitt blad och min penna. De har aldrig svikit mig!
Jag drömmer om att bli psykolog…
Jag älskar mitt liv för att det är mitt och ingen annans.
Alla har sina principer, mina är ”att förlåta, älska, glömma”.


När dagen går i moln

Sent på kvällen, viskar mina minnen i örat. De vill att jag ska längta efter mitt förflutna.
”Bara lukten gör mig svag 
Men jag vågar inte väcka dig nu” Kent.
Jag satt och lyssnade på just den låten hela dagen. Varenda gång jag lyssnar på den, fastnar jag vid just den delen. Jag sitter och skriver ner saker jag kommer på. Saker jag känner men inte kan tala om. Det är lugnt här inne och varmt. Mörkret täcker hela skogen medan månen lyser min väg bland vågorna.

Vartenda dropp, möter min själ ett nytt öde. Livet vänder, men du är alltid där. Där du bestämde dig att gå vidare.

Allt jag skriver pekar på dig. Allt du läser påminner om mig.

Fönstret är öppet. Kaffe luktar gott, men jag kan inte dricka kaffe!

Här sitter jag varje kväll och funderar på hur det känns att vara med dig. Hur det känns att vara vilse där borta bland planeterna.
Av allt vill jag ha en sekund med dig. Bland stjärnorna eller i havsbotten.
Vart du än går…
ta mig med!

Rytmen försvinner, men återkommer

Måndagkväll.

Satte mig med ett dokument. Skulle bara sitta en stund, läsa lite, skriva om, lägga till. Prova meningar i munnen. Efter det är det lätt att gå över till en andra text, ramla in i den, stanna kvar i den, och nu känns det svårt att lämna texterna och gå och lägga mig.

I somras gick jag länge, flera veckor, och kände hur texterna hamnade längre och längre bort från mig. Jag tänkte inte då på att det handlade så konkret om skrivandet utan kände bara rastlösheten, olusten, i kroppen. Blev nervös och undrade varför jag inte trivdes, nu när jag var där jag ville vara. På en plats som jag längtat till. I en sommar som jag väntat på.

Ikväll. 14 september. Läser igenom mina gamla anteckningar på mobilen:

16 juli. 00:10
Det är ju skrivandet jag saknar. Som alltid. Skrivandet. Därav rastlösheten, splittringen. Skriv!

Runt mitten av juli började jag skriva igen. Det gick fort, det var intensivt, det var så att jag knappt ville ta bort datorn från bordet när vi skulle äta middag. Och så kom lugnet och tillfredsställelsen tillbaka. Den där känslan av att vara hemma i sin kropp igen.

(Jag ska hålla några workshops på Hälsoveckan i Borås i oktober. Om att skriva för att må bra. Det är på ett sätt ett ämne som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Att skrivande gör att man samlar sig. Det gör att man andas lugnare och får tillgång till sig själv. Känns spännande och nytt och skrämmande)

Sommaren är alltid ett rytm-brott. Saker slutar, andra börjar. Mörkret försvinner, värmen fyller oss tills det blir svårt att röra sig. Vi återupptäcker mjukglass.
Det är inte underligt att man kommer av sig. Tappar takten när det gäller skrivandet.

En skrivarvän berättade att hon har börjat acceptera att det är så på sommaren. Skrivandet kommer av sig, med sen kommer hon tillbaka till det. Hon hade nått fram till en slags tillit i det. Att det kommer tillbaka.
Ibland kan jag också känna den där tilliten. Men ofta, i det där icke-skrivandet, känns texten så långt bort att jag nästan tvivlar på att jag någonsin haft med den att göra. Som att den skrivande Jenny och den icke-skrivande Jenny är två helt olika personer.
På ett sätt är de det. De har olika sätt att andas på, olika förmåga till att samla tankarna, vara lugna. Vara tysta, stilla.

Nu är rytmen återfunnen. Terminen är igång, kurserna är igång. Jag har tider att passa, platser att vara på, deadlines att hålla. Av någon anledning är det inte svårt att hitta plats till skrivandet i det. Skrivandet känns nu som en lyx. Jag tycker om att lägga ifrån mig skolböckerna fastän jag egentligen inte är klar med dem, tänka att var sak har sin tid, och öppna mina textdokument istället. Försvinna in i dem en stund.

Det är en dag, en kväll, en tid, med skrivartro. Ett lugn och en tillit.
Det kommer brytas. Rytmen kommer tappas. Men den kommer återfinnas.

Jag vet att jag tagit upp det här förut, det här med att lita på skrivandet. Jag återkommer till det för att det återkommer till mig. Tilliten är inte stadig, den kommer och går. Byts ut mot oro, frustration och rastlöshet.
Men nu är den här och varje gång den är det känns det som att det är för att stanna.

Höstens första kurs är igång. Vi träffades på Frölunda i söndags. En del kära återseenden och en del nya ansikten. Det är lättare att hålla sig skrivande med alla andra skrivare omkring mig. Alla de texter som uppstår på några minuter. Att bli påmind om att det är så det är. Det tar några minuter, sedan skriver man. Man sätter en klocka på tjugo minuter och när den ringer vill man inte lämna sin text.

skrivande i Malmö

En bild från sommarveckan i Malmö. På en bänk i Pildammen. Vi tog upp blocken. Satte igång. När vi efter en stund såg upp från blocken igen var skrivandet tillbaka i våra kroppar.

Jenny

Bazar Masarin – en tidning om barn- och ungdomslitteratur

För inte så länge sedan såg en ny nätbaserad litteraturtidning dagens ljus. Inte vilken tidning som helst utan Bazar Masarin, en tidning som tar sig an barn- och ungdomslitteraturen.

bazar masarin
Karin Eggert och Susanne Sandström är de två redaktörerna som kastat sig in i det här projektet och önskar att hitta ”nya ingångar till barn- och ungdomslitteraturen. Lite vildare än vad som nu är”.

”Vi vill bara mjuka upp lederna lite, sträcka på benen och låta
blicken vandra över okända landskap. Göra det lättare att tänka
och skriva om barn- och ungdomslitteratur. Våga ställa frågor som
man inte är säker på att man har svar på.
Ändra sig i nästa nummer”

Ur Programförklaring, Bazar Masarin 2015:1

Läs tidningen här: Bazar Masarin 2015:1

Tidningen är full av funderingar, jämförelser, analyser, illustrationer och recensioner. Jag har ännu inte läst riktigt allt, men man blir väldigt glad bara av att bläddra i den, eftersom den är så oerhört snygg och full med kittlande bilder.
Det hela blir dubbelt så imponerande när man väger in faktumet att Karin och Susanne har sammanställt tidningen i Word!

Mitt bidrag är en recension av Camilla Jönssons bok Ekon.
Det är den första recensionen jag skriver och trots skriverfarenheten jag samlat på mig, var det verkligen att göra något helt nytt och totalt okänt.
En helt ny genre.
Det var lite nervöst men framför allt roligt.
Att textarbete fortfarande kan kännas nytt och ovant.
Det känns hoppfullt. Som att kartan var större än jag hade trott.

Jag hoppas det går bra och att vi får se många nummer av Bazar Masarin framöver.

Läs sommarkursens texter!

Det är många blogginlägg jag tänkt skriva som jag inte har skrivit.

Ett av dem är det om sommarkursen Skriv ditt liv på Ekebäcksgården.
Det inlägget skulle handla om intensiva skrivdagar, om mötet mellan skrivande människor och hur skrivandet hänger ihop med vårt minne, vår förståelse av oss själva.

Det skulle också handlat om när skrivenergin glöder i ett rum, och när man sen faktiskt får ta del av vad som skapats i den där glöden. Uppläsningarna som med tvära kast flyttar oss mellan människoliv, mellan generationer och mellan upplevelser.

Några av skrivarna delade med sig av sina texter och lät oss publicera lite smakprov på Frölunda biblioteks blogg. Det är en blogg full med boktips, men också uppdateringar om vad som händer på bibblan.
Gå gärna in och kika närmare på hur texter kan se ut efter en stunds skrivande!

Skridskor av Lotta Fagerberg Sjöberg
Mina olika kök av Eva Stenlund
Bakåtblickar av Elisabet Kruus
Farmors finrum

Jag hoppas nu att vi kan ha ännu en Skriv ditt liv-kurs till våren. Det var skönt att få vara tillsammans flera timmar, kunna dra ut på skrivpassen och ta en timmes lunch, innan vi gick in i nästa pass. Vi körde fyra heldagar uppdelat på två helger och det verkade som att alla tyckte det var ett bra koncept.

Litteraturteori förtjänar en sprakande framsida

September.
Nu är det september igen.
Det finns vissa fall då vi säger att september kan vara en sommarmånad, men den är inte med i Gyllene tiders låt ”Juni juli augusti” och när jag går över regnvåta gator och tänder lamporna före sju på kvällen, då känns det inte som sommar, även om det kan hända att nån kastar sig i sjön en sista gång. Men det känns okej ändå. September är välkommen.

Jag gick upp till humanisten och inledde höstterminen i måndags, den sista augusti. Det var tungt kvällen innan, segt på morgonen.. Men väl där, i kaféet med välkända ansikten, pappmuggarna med kaffe och kursintroduktionen, planterades något som nästan liknar iver i mig.

Jag ska äntligen få läsa litteraturteori igen.

Vårt textkompendium är granitgrått och föreläsaren sa något om att det är väl lika bra att häftet är grått och trist, så ni inte får för er något om det här ämnet.

För mig är ”litteraturteori” inte ett torrt ord, utan ett ord som man aldrig vet vad man ska få ut av när man börjar vända på det. Ett ord som mycket väl kunde förtjänat en sprakande lila framsida.

Det är ett ord som påminner om att ingenting är givet när det kommer till vad text är. Att text och läsning kan vara nästan vad som helst, beroende på hur och när vi tittar på det. Så fort någon påstår något, hänger det ett gåtfullt, lurigt ”…eller…?” över påståendet.

– Författaren är död.
– ….eller är den det…?
– Litteraturens uppgift är att främmandegöra.
– …eller är det det…?

Sist jag läste Litteraturteori var i Salamanca för Ainhoa.
Ainhoa var en berättare. Hon berättade om litteraturteori som om det var ett drama. Varje föreläsning innehöll små roliga anekdoter och metaforer som gjorde allting lite mer begripligt. Jag minns det som att hon skrattade och pratade mycket. Minns hennes hår som var svart och stort, hennes stuprörsjeans och att hon en gång såg på oss med en lurig blick och förklarade, att anledningen till att hon hade en röd tröja med frihetsgudinnan på var att vi skulle prata både om Ryssland och USA på den föreläsningen.

Det var längesedan nu, men en av hennes förklaringar, som jag tänker ganska ofta på, är när hon beskrev relationen mellan text och textens mening. Det är möjligt att jag nämnt det förut i bloggen, men då får ni ta den smällen.

Hon sa att texten och textens mening kan jämföras med stjärnhimlen och stjärnbilderna.
Texten och stjärnhimlen är fyllda med punkter som inte har någon inre mening. Det är först när människan, läsaren, kommer in som det faktiskt blir betydelsefulla bilder av de där punkterna.

Människan skapar sammanhang och binder ihop textens (och himlens) punkter så att den fylls av betydelsefulla bilder och budskap. Stjärnbilderna finns först när de blir betraktade. På samma sätt uppstår textens mening när den blir läst.

Det är en förklaring jag återvänder till gång på gång. När jag skriver och funderar över hur tätt jag placerar ut mina punkter, eller när jag läser och märker att jag blir irriterad när författaren hjälper mig i mitt meningsskapande alltför mycket. Eller när jag går ut på stjärnklara nätter.

Häromdagen när jag gick in till Frölunda bibliotek möttes jag av den här synen:

lövestam bord

Ett helt bord som bara gör reklam för kommande skrivarkurs, Skapande skrivande. Blir man glad eller!

Tillbaka till verkligheten

Ikväll lämnar vi Bastuskär, med en viss motvillighet. Vi är inte helt redo att återvända.
Den här tillvaron i lugnet som börjat anta en rytm. Köket är vårt centrum och vi rör oss kring frukost, skrivande, lunch, utflykt, skrivande, mat, samtal, lite virkning (det är mest jag som står för virkningen).
Jag har längtat hit. Jag kommer sakna det. Att låta skrivandet vara dagarnas nav. Att gå barfota ner till vattnet. Att vara tysta tillsammans och sen bolla idéer tillsammans. Äta blåbärspaj tillsammans.

Tillsammans.

Att ha sin kreativa process tillsammans.

Förutom att spåna loss på romanen har jag skrivit en novell som jag är glad för. Den känns ny för mig på många sätt, både när det gäller språk och genre. Det har varit lite som en lek, att få testa nåt nytt och att lyxen att få säga att en text på sex sidor är färdig. På så många sätt långt ifrån min vanliga romanvärld.

Imorgon far jag söderut, mot Stockholm och vännernas soffor. Det känns just nu som ett våldsamt miljöombyte, att byta mossan, havet och skogen mot storstaden. Men det ingår. Det är den sortens resa jag är ute på.

Tack Bastuskär. Tack Mina. Tack Micke.

mina skriver1

micke ror

Bastuskär hav

Jenny

Några skrivande dagar i Norrland

Vi är på en ö. Det är en norrländsk ö och vokalerna klingar annorlunda här. Fast det egentligen är inte deras vokaler som är annorlunda, utan mina.

Vi sitter några dagar med varandra och våra texter på den här ön utanför Umeå, i ett stort kök med havet utanför ena fönstret och blåbärsskogen utanför andra. Det är jag, Mina och Mikael. Tre skrivare som längtar efter att gå in i våra textvärldar.
Vi har olika skrivprocesser och de flätas in i varandra.Någon skriver, någon läser, någon sätter på kaffe. Någon går ner till stranden, någon ser på människan vid stranden genom fönstret. Tänker att det är en vacker syn, med sol och vatten och en kropp på en brygga. Någon tar en påtår. Någon läser en mening högt. En annan går en promenad. Några pratar en stund. Ett skratt flätas in i ett annat för att sedan tystna och återgå till ett skrivande.

Nu är det kväll. Vi har suttit i uterummet, ätit blåbärspaj och läst ur våra texter. Vissa nästan färdiga, andra helt färska, med ord som just fått bilda meningar och kanske får bli en del av en helhet. Himlen blev rosastrimmig. Jag hämtade min virkning, satt med den tills det blev för mörkt för att se.

Det här är semester. Att kliva upp och gå barfota ner till ett vatten som är havet. Sitta på en brygga med en kaffekopp och höra andra människor röra sig omkring mig. Säga nej till roddturen men ja till att vandra själv genom skogen. Plocka blåbär och acceptera myggbetten. Tänka att skogen ger och skogen tar. Komma fram till andra sidan ön. Äta blåbär vid havet. Doppa de bitna benen i havsvattnet och unna mig att klia hysteriskt några sekunder

Bastuskär

De andra skrivarna går nu och lägger sig och jag skriver blogginlägget med deras kvällsrutiner runtomkring mig. Sitter på en kökssoffa med ljuset från köksfläkten, skrivarvännen i ett sovrum och hennes ljud när kroppen rör sig i lakanen, fingrar går över tangenter. Hon skriver, hon också.

Emellan skrivpassen virkar jag en stor sjal och läser min sommarbok, Himmelstrand av Ajivde Lindqvist. Det är en bok jag läser bara för min egen skull. Det formuleras inga skrivövningar av den, och om jag funderar över berättarperspektivet och dramaturgin är det bara för att det är roligt. Jag läser och låter mig sugas rätt in i boken. Befinner mig därinne. Växlar mellan den textvärlden och den jag själv skriver fram.

Jag har längtat efter det här.
Efter det rofyllda och att vara ensam med andra. Sitta ensam vid vattnet men laga mat tillsammans. Vara tyst med boken och sedan skratta åt ett youtubeklipp ihop.
Efter att ha alla mina delar, hela kroppen och alla tankarna, på en och samma plats, i en och samma tid.
Det är augusti 2015. Det är Bastuskär, Umeå. Det är havet och solen och texterna, garnet som går mellan mina fingrar. Blåbären och myggen, stigarna och smultronen utanför stugan. Samtal att lyssna på, att hoppa in i.

Nu ska jag gå och lägga mig. Läsa några sidor till i min sommarbok. Kanske gör vi en utflykt med roddbåten på förmiddagen imorgon, med våra skrivblock och kameror. Sätter oss och ser på havet från en annan klipphäll.

Godnatt.

Sommarens sista kurs

Vi är nu mitt uppe i sommaren. Många har semester och bussarna från stan till havet är så fulla att barnvagnarna inte kommer ombord.

Jag badar, läser, jobbar och skriver. Det är som det ska vara. De närmsta veckorna kommer jag ladda inför sommarens sista skrivarkurs, en kurs i att skriva sitt liv.
Kursen kommer vara fyra dagar lång och ligga över två helger: 25-26 juli och sedan 1-2 augusti.

Det blir en kurs för alla som vill ägna sig åt det självbiografiska skrivandet, eller kanske utforska en släktings livshistoria.

Vi är många som använder skrivandet som ett sätt att förstå oss själva.
När vi skriver måste vi sakta ner tanken och röra oss långsamt genom minnena. Ofta kan orden och långsamheten hjälpa oss att få syn på hur livet hänger ihop, inte bara i sig självt utan också med andra liv.
Kanske bestämmer vi oss för att skriva om vår mormor, men upptäcker under skrivandet att det inte går att skriva om mormor utan att också skriva om oss själva.
Eller så vill vi skriva om en särskilt svår, kanske smärtsam, relation, och under skrivandet får vi nya ögon på relationen som förändrar vårt sätt att se på den.
Eller så vill vi berätta för de efterlevande om hur livet har varit för oss, och för de som i sin tur bar oss i sina famnar när vi var barn. Kanske vill vi hjälpa de som nu är barn att senare förstå sig själva genom att lära känna oss.

Eller så kanske vi bara gillar att skriva och märker hur mycket bättre vi mår när vi skriver. Kanske finns det några sommardagar över för en kurs.

I vilket fall är alla välkomna på skrivarkurs!
Hör av er!

skriv ditt liv (1)

Att blicka ut genom fönster från en annan tid, och sedan ta sig i kragen och öppna sitt dokument

Jag sitter i mitt gamla klassrum från högstadiet. Två bänkrader framför min gamla plats, där jag var bänkkompis med en kille som jag flörtade hämningslöst med, på mitt nybörjarsätt.

Egentligen är det inte ett klassrum längre utan Rävlandas bibliotek facklitteraturavdelning, med arbetsplatser vid fönstren. Bara träpanelerna, fönsterhakarna och elementen påminner om klassrummet.

Jag har cyklat hit för att byta skrivarmiljö. Mitt skrivardokument är öppet men tröskeln känns hög, det var ett tag sedan jag befann mig i mitt eget skrivande. Jag längtar in till det men känner mig ändå nervös, som att jag inte vet om jag kan längre. En bekant känsla.
Det här blogginlägget är ett verktyg för att smyga ingång skrivandet. Just nu skriver jag ju inte, jag bara tänker med ord. Det bara råkar bli en text och jag skriver den, läser den, ändrar något litet, skriver om någon rad. Processen är misstänkt lik ett skrivande. Helt plötsligt kommer jag känna mig redo att klicka ner bloggen och ta upp mitt worddokument.

Min blick söker sig ut genom fönstret, kanske söker den efter orden.
Allt skrivande handlar ju om att välja ord. Eller, att lyssna efter orden, se vilka det är som träder fram. Att låta blicken vandra iväg, bort från skärm och papper tror jag är ett sätt att lyssna. Koppla bort hjärnan och ta in kroppen.
Utanför fönstret: Kyrkan, vägen, lönnarnas grönska.
Det är något med den här vinkeln, något med fönsterhakarna, med spröjsen, elementen, som tar mig tillbaka till klassrummet. Även om rummet är bibliotek nu är utsikten densamma. Exakt densamma.

bibblan rävlanda blogg

Det är ett kroppsminne. Att sitta just här, se ut genom dessa fönster, mot kyrkan i just den här vinkeln.

Längtan kommer tillbaka av gammal vana. Som att det verkligen finns något därutanför som går att längta till. Något som skapar förväntan. Jag vet inte om det kan vara sommarlov. Grönskan, solen. Kroppen tror att det är slutet av maj.
Jag undrar om min femtonåring kunde tänka så långt fram i tiden som till 2015. Tjugonio år. Om hon gjorde det vet jag att hon hade helt orimliga föreställningar om vad hon skulle ha hunnit göra på de åren.

På min senaste kurs avslutade vi med att alla fick skriva några ord om sitt eget skrivande och sedan läsa upp något. De fick ett gäng startmeningar av mig:

Skrivandet är…..
Jag skriver för att…..
När skrivandet känns svårt brukar jag….

Efteråt fick de läsa upp en bit. Det var många vackra, vindlande formuleringar om text och kropp, frihet, fantasi och skrivandet som ett sätt att tänka. Men under rundan lästes också den här raden upp:

När skrivandet känns svårt brukar jag ge upp.

Även om hon var ensam om att formulerat orden var igenkänningen stor i rummet.
När det blir svårt ger man upp, släpper texten, gör nåt annat.
Slutar.
Vi funderade tillsammans på hur man skulle göra för att komma vidare, tycka det är roligt igen. Någon tipsade om miljöombyte.

Det är det jag har gjort idag. Jag har gett mig själv ett miljöombyte för att komma igång igen. För att kunna fokusera och rikta tanken.

bibblan2
Nu ska jag klicka upp mitt worddokument och släppa klassrumskänslan. Egentligen trivs jag mycket bättre med nuet, då det här rummet är bibliotek. Att det är en plats där det är möjligt att hitta ett utrensat exemplar av Muminpappans memoarer för en krona och få  med sig Folkessons Kalmars jägarinnor hem.

Nu publicerar jag det här, precis så nyskrivet som det är.

Nu.

Nu.

Om att lyssna till gruppen, rummet, dagen

Tisdagskväll. Knotten biter oss när vi löslongerar hästen på ridbanan. Kvällssolen. Dimman på ängen. Pionerna som snart slår ut.

sommar15

Det är den kvällen ikväll. Det här blogginlägget är från en annan dag, och fått ligga till sig en tid på datorn.

Vi förflyttar oss nu till söndagen, 14 juni, då jag hade en heldagskurs med en deltagare. Efter den dagen var jag tvungen att gå hem och skriva om det och det blev två blogginlägg, det förra och det här.
Det var en glad dag som väckte många funderingar. Inte minst om min roll som pedagog.
Vad behövde den situationen av mig, ur en pedagogisk vinkel? På vilket sätt skiljer sig en träff med en deltagare åt från en träff med två, med fem, med tio?

För mig handlar undervisning mer och mer om att dra fram rätt sida av sin pedagog, eller av hela sin person, i rätt sammanhang. Man kan inte vara på ett sätt som pedagog, utan måste våga flytta sig mellan olika roller.

Vi befinner oss alltså vid fikabordet i Positivparken i Frölunda, Göteborg. Gräsmattan fuktig efter nattens regn. Den 14 juni, en lite blåsig sommardag då man har på sig en tjock tröja och hoppas solen ska komma fram lite senare.

Dagen innan var det två på kursen, idag är det bara en. När vi väntat en stund på vår förlorade vän bestämmer jag att vi kör igång ändå. Både min deltagare och jag är lite fnissiga över situationen, att jag ska styra över henne som att hon är en hel grupp.

Och visst är det något oerhört underligt i det. Att leka att en person är en grupp.
Ni förstår ju att det inte gick att vara samma pedagog med en deltagare som med två, eller åtta.
Olika grupper kräver olika pedagogroller. Vi måste lägga örat mot gruppen, mot dagen, mot rummet och lyssna. Vad kräver just den här situationen av mig idag?
Det är bara då ett ärligt samtal och en trygg skrivmiljö kan bli till.

I Positivparken, söndagen den 14 juni skriver både jag övningarna tillsammans med min deltagare. Vi blir vi skrivarvänner för dagen.
Första övningen är att skriva en kort stund (fyra minuter) om ett ord. Efter fyra minuter kommer det ett nytt ord och det blir en ny text kring det ordet.

Skeppskatt                                         Viskningar                                         Cappuccino.

Orden kommer, minuterna går. Vi läser upp. Bubblan som sluts om varje skrivarsällskap växer omkring oss och därinne finns det tid att lyssna, det finns fokus, det finns trygghet och koncentration. Vi funderar tillsammans på texterna, känner in dem, skrattar, provar en annan textingång.
Skriver.

För mig har det tidigare aldrig varit ett alternativ att jag skulle läsa upp tillsammans med mina kursdeltagare. Den här gången kändes det som en självklarhet.
Det var så fascinerande, hur det kunde kännas så självklart. Men det var just det som den situationen krävde, om det skulle vara möjligt för kreativiteten att kliva in i rummet. 

Söndagen den 14 juni var en skrivande dag. Min skrivarvän och jag lämnade snart parken och gick in i Frölundabibliotekets sagorum. Ett rum där allt känns mjukt, till och med luften, och väggarna är täckta av åkrar, berg, fåglar och en ensam människa med armarna mot skyn. I himmelstaket hänger lampor som kan vara lysande moln, eller möjligtvis stekta ägg som hänger upp och ner.

Vi satt på det mjuka golvet och skrev.

Ni vet, det där ilande glada som blir i kroppen när man lyfter blicken och ser sin skrivarvän fylla raderna med ord. Så hade jag det den här söndagen. I ett mjukt sagorum med små hemliga fönster ut mot verkligheten.

Om det hade varit fler deltagare hade det blivit en annan sorts dag, med andra texter, andra samtal och andra övningar. Det hade varit tvunget, eftersom gruppen hade varit annorlunda, och jag hade tagit en annan pedagogroll.

Läraren påverkar gruppen och gruppen påverkar läraren. Det går inte att säga vad det ena slutar och det andra tar vid. Deltagarna och läraren bildar tillsammans en helhet, de delar rummets energi och kreativiteten som uppstår i rummet är en komplex sammansättning av alla kropparna och vad de bär med sig från tidigare dagar. Varje skrivarträff blir på det sättet unik.

Det kräver lyhördhet. Det är det jag vill säga. Att herregud vad roligt vi kan har om vi låter oss vara lyhörda gentemot gruppen, rummet, dagen.