Dikt 170906
vill åtrå
åtråns
enda / igen;
åter
falla, åter
se med
mjuka mynt
mot
ögonlocken
Okategoriserade
Semantiska pinnar (XCVIII)
Trettonde mars.
Du har knäckt rimkoden. Nu hittar du ohämmat till egna rim och blandar de lexikala orden, den basala maten, riskornen, med egenhändiga ord, ett strössel. Att sådant som -ölande är tacksamt i mun och hjärna; hölande, du hör ju; sölande finns men inga språkregler skulle hindra ett hölande från att finnas. Vi kan få det att finnas. I att börja rimma finns ett världsskapande. Vi har väntat på det här, tillsammans. Det känns. Vi tittar en bit fram och går. Det finns lediga rum för fler ord enligt de regler vi måste ge vårt ja till.
Vid nattningen skrattar du så du kiknar när jag spelar ut att ”skratt” rimmar på ”vattenslang”, och på ”karaff”, och ”istapp”, och vidare; du har knäckt något och sitter inne med den nya kännedom som också ger humorns makt. Vi kan skratta och skratta åt det felande. Blanda den lek som skapar inom reglerna, och gör språkets värld större, med rena påhitt som ger vår stund sin lek (och aldrig kan föras vidare).
Idag skulle Manne och Apan med till förskolan. Det förvånade mig något. Det är inte längre en tid då det viftas med gosedjur. Det är alltmer våren innan skolstarten. På många sätt. Men de skulle sitta i ryggsäcken. Det stod klart. Och vi skulle tala om livet ”hemma” på vägen bort. Mest skulle vi tala om Spooky´s och vilka spöken som är coolast, eller snyggast, eller passar in var i vår stad. Splash vid kanalen. Till exempel.
Och när jag gick tomhänt hem tänkte jag på olika transformationer som gosedjuren är med om nu, i, vad jag antar är, deras sista tid. De knycklas ihop och kallas sådant som rumpi-rumpi-djur.
Det såg ut som att det vore tiden själv som trycktes ihop i deras tyger, i stoppningen.
Tiden själv. Inte själva
om den.
Tolfte mars.
Utropen till Wild Kids. Inget i utropen rör själva tävlingen. Allt har med deras liv att göra. Han är lika som den dagen det var igår. Det var den elfte igår och han är elva år. Siffrorna och tiden har inte fått sina stoppningar. Eller sin sömnad. Det rinner mellan dagar och år i din blick. Tänk vad han måste ha övat, han är bara 11! Som om han var född igår. Och en del av dig känner det nog som att han föddes igår. Den elfte. Jag tror faktiskt att det är så fantastiskt.
Tjugosjätte mars.
Innan förskolan säger du: Hur ska det gå nu för dig… utan Wild Kids på fredagar? Jag behöver något annat som griper mig, säger jag. Och raskt kommer du in på det att vi väntar på att de ska återpublicera säsong 1 av Spooky´s.
På vägen till förskolan fotograferar jag ett rött handavtryck på en grå Opel. Det sitter på huven. Man ser livslinjerna från handflatan. Vi har i över ett år kallat den för vår Opel. Det är en vacker morgon. Våren innan du ska börja skolan.
Tredje numret av Dungens Fyra Sidor
På kvällen den åttonde mars släpptes det tredje numret av diktzinet Dungens Fyra Sidor. Numret var skrivet i 40 exemplar, varav de flesta exen var tingade – dvs. förlovade med en adressat – vid släppet.
De resterande cirka 10 exemplaren gick åt när den virtuella världen vaknade efterföljande morgon.
Om du vill köpa det tredje numret låter det sig köpas i en andraupplaga, även känd som Dungens Fyra Sidor simulacra. Här ser vi en simulacra i fönstret hos Anti i Malmö, där du också kan köpa numret:
Denna gång är det en speciell edition av simulacran, då undertecknad skrev 40 olika dikter till själva numret. Varje exemplar av den första utgåvan hade alltså sin unika dikt. Dessa 40 olika dikter kallade jag för ”diktbrev”. På Anti lämnade jag fyra ex, vilka innehåller diktbrev 7, 15, 21 respektive 35.
När du köper ett nummer ur andraupplagan får du alltså välja vilket diktbrev du vill ha i ditt nummer av simulacran.
Jag har gett mina diktbrev namn:
Det kostar 30 kronor (plus 13 i porto) för ett nummer. Det är bara att hojta vid intresse.
Månadens skrivövning: Den här texten
Du tar här del av textdungens tjugofemte månatliga skrivövning. Denna gång blir det en mer ”regelrätt” skrivövning (efter att det senast liknade en långdikt).
Först ska vi läsa ”Den här dikten” av Lars Gustaf Andersson. Dikten står att finna i hans Bebodda världar från 1996 då den gavs ut på ellerströms.
I dikten tycks poeten använda sig av det som finns närmast – ”På bordet ligger några enkla ting,/ en blyertspenna….” – vilket även är saker som berör själva skrivandet (pennan, bordet, duet). Det finns också en öppenhet i ”vad du vill” som vi här ska lyssna till. På bordet: vad du vill.
Så låter dikten oss bli medskapande.
I den text som du ska skriva använder du dig på ett liknande sätt av saker som finns nära dig. I princip går det bra att se dig omkring och vid åsynen av något fråga: hur berör detta skrivandet? Kanske väljer du även ett seende som blickar ut från rummet? Kanske spricker det upp emedan du funderar på att sätta dig.
Kanske vill du inte skriva en pendang, dvs. en helt kort dikt i stil med den vi utgår ifrån, utan önskar istället skriva en något längre prosatext om livet med de här sakerna (och de andra liv som bebor rummet).
Hur du än tänker där, här kommer hållpunkterna.
Instruktioner:
- Skriv utifrån rummet du skriver i.
Tänk dig att du har en provisorisk titel när du börjar: ”Den här texten”. - Precis som i dikten ovan tar du hjälp av liknelsen, oavsett om det får heta ”den här texten blir som…” eller om du hittar andra fraser som passar just din text bättre.
- Låt liknelsen få konsekvenser:
I ”Den här dikten” blir dikten till något som ”kan förbrukas,/ slängas bort”. I din dikt/text innebär liknelsen också att något kan/inte kan…. men ja, vad återstår att se.
Det finns alltså en transformativ kraft som övningen handlar om.
Lycka till!
Semantiska pinnar (XCVII)
Tjugotredje november, 2020.
Vi var Claus och Dimautu på morgonen innan förskolan. Våra tyska poliser. I hallen säger du att vi har poliser i Kiruna också. Vi skiftar i det att vi låser dörren. I Danmark har vi också ett polispar, råkar jag påpeka över gården. Du vill att vi byter igen. Nu ska vi vara… vad heter dem?! Det börjar bli för många namnbyttor för dig. Jag säger lugnt deras namn igen: Casper och Buster.
Det är Paul Celans födelsedag. Schau nicht – geh! Nynnar det långt fram i ansiktet. Någonting i mig vill att vi spelar ut riktigt ordentligt i vårt rollspel på vägen till förskolan, för då kan jag, på något paradoxalt sätt, få tillträde till ett parallellt tänkande. Eller nynnande. Skallskrivande. Idag, kring Celans och din födelsedag. Du som fick ett mellannamn efter hans poesi. En eller annan dag blir det möjligt att tala om ditt namn, Amsel, genom den dikt det kom ur.
Elfte januari, 2021
Vad ska den heta? Den meningen närmar sig toppnoteringsnivåer, säger jag och din mamma till varandra om kvällarna. Vi gör något och genast ska det fångas. Genast ser du en lek i allt: Vad ska den heta?
Häromdagen frågade du din mamma vad det ska heta när ni låtsas att du bär henne på din rygg.
Månadens skrivövning: Skramla med ett gammalt utkast
Detta är dungens tjugofjärde månatliga skrivövning. Men någon renodlad skrivövning är det inte tal om denna gång. Istället verkar vi ha att göra med en dikt om de nerver som måste tyglas (eller vad är det vi gör med dem?) för att förmå oss att skriva om, och om, och om, genom att våga läsa vår egen text på ett flertal vis.
skriva ut
och att skriva ut sin egen
läsa den
och att läsa den igen
som någon annans
eller att komma ihåg att ta den
med sig
och sedan också upp den ut den
fram – andas
läsning
med den
och inne i läsningens ring
kladda för kommande läsning
(och kladda nu rejält)
som inför ett samtal
inte tro texten om att äga
någon som helst
oklanderlighet;
sedan strax
läsa i sitt kladdande; mumlande men ja,
kladdens tanke kryper, ändrar
om den får, skriver till
lite grand, ändra så; skriv ut
igen; upp på hästen; sitt där i ett skratt om
om-
skrivningens mång-
sadladhet,
ta hästen över sjöbotten, mumla i din
dykarutrusning; det talas ganska tyst
om mängden omläsning
och ibland, på ett tåg, på en bänk, kylande perrong, vad vet jag,
när du får syn
på en skrivande med kladdiga sidor snett över gången, i stolen
du själv sitter på, filten intill; ängens inuti, den
skrivandes panna –
ett lod,
pennan på ledden i luften en grimma
i pappret ivrigheten (rejält, sa jag),
den befriande…
och efter en stund undan med papper –
datorn som ska upp ur sjöbottnens slam;
den omskrivande som triatlet
(upp på cykel, ner i vattnet, …), bilder bilder, jag vet;
men det är gångarnas sång; du är gången, emellan
i knät
både utskriven text och dator, katt och vän,
lilla smeksamhet,
ja se det sitter två skrivande
i samma knä, i dikten, ett implicit jag
och en främling på ett tåg
man
anar att det skulle kunna vara samma (men vet bättre),
eller inte alls (man vet ju inte),
det är upp till läsaren
igen
om hon är i skrivandet; den
skrivande läsaren,
man
vars vars
anar
kanske ett svar; att som du
kunna vara, eller inte alls, där på tåget, att du
en gång var denna bräda
i arbetet med texten
kanske
en människa som drömmer om sig själv
som skrivande, kanske i ett minne, eller i en framtid, en pedagog
som drömmer om att själv våga skriva som hon lär ut
att en kan, ska, kunde och borde, visst borde kunna, borde man, jag,
skriva ut
innan vi tar tåget;
låt datorn vara
i väskan fram till Alvesta, kom så ihåg
kaffe är bra, munnens blick är bra, det är njutning rakt av, andras
röster är bra, bara bra betyder bara bra, som av grönt och
blått bläck; träd och vatten tycks skydda orden
inne i bokstäverna, skratt genom
kladdet
som gör dig trygg
som
vad vet vi om oss själva
mer än
att försöka
tåga ta sig fram igen; jag saknar dig,
skriver kanske ut
nästa gång
jag är trots allt pedagog, hör jag,
jag önskar
jag vågade läsa om
mina dikter på detta tåg, nästa gång
*
Texten bygger på ett utkast från 2015, då jag åkte Malmö – Storvik ett antal gånger för att undervisa på kurser där.
Lucka 24
Julafton och en dikt skriven med Johan Madenteg, min barndomsvän. I dikten citeras han och nobelpristagaren Louise Glück. Och ett ankare är på lån, kanske från Eric Schüldt.
Det varmaste av tack till er tjugofyra som ville skriva dessa dikter med mig. Det var något särskilt för mig.
Och stort tack till er som har läst.
God jul!
Lucka 23
Dan före dag gives oss en lucka med Olof Åkerlund som kompanjon.
Jag skulle såklart aldrig ha sagt att denna kalender hade satt sin sista trampdyna ute på ön; det väckte en vaksam läsare – och medförfattare – av Åkerlunds art.
Inte är vi två bekanta från ön. Nej. Men ändå. Eller just därför.
Vi är vagt bekanta från litteraturvärlden i Malmö. Olof, ett ansikte i vinnarlaget på andra sidan rummet. Quizvinnarnas gäng. En vän röst i radion, producenten för OBS i P1. Inte mer, inte närmare än så, för mig.
Men så dök han under hösten upp som (först) läsare av Dagens Fyra Sidor 1 och sedan även som författare till en dikt i det andra numret. Steget därifrån till en diktkalender fann han alltså rimligt.
Lucka 22
Lucka 22 är skriven med Josefin Janson. Vi träffades i Malmö våren 2003. Således: Ännu en längre båge i kalenderns universa av vänner.
Som grafisk designer hittas Josefin här.
Det är dan före dan före dan och medan lacket torkar torkade kanske orden i lucka 22 ut. Först skrev vi expansivt och förberedande, för att sedan jämka ihop något de sista dagarna, men ja, i den där strykfasen ville vi till slut ha bort allt.
Så. Istället för att nämnas som blott en bonus, lyfts det fram skärvor ur ett gemensamt projekt. Tillsammans skriver vi på något längre utifrån Sven Lindqvists författarskap, och innehållet i lucka 22 är fångat på det grundet.
Det initiala kollage (med ord ur Svens böcker) – som satte igång hela skrivprojektet – var faktiskt med i förra årets kalender.
Lucka 21
Den tjugoförsta luckan – som öppnas till midvintern – har skrivits med Manuela Cobos.
Vi är, precis som i fallet med Rosie i luckan 17, bekanta från ett par kurser på Västerbergs folkhögskola.
Dagens bonus blir tvåfaldig. Först bjuds det in till Manuelas fina portfolio. Den som dit låter sig vandra kan finna en viss affinitet till arbetet med vår dikt. Även om det låter avslöja sig att vi började i den här musiken.
Den andra bonusbetan blir minnet av en maskot på väg mot pensionering. Jag minns att Manuela var en av de deltagare som lade min pingvin till ro en eftermiddag på skolan:
”Jag kom tillbaka från en rast på eftermiddagen, när jag fann pingvinen omhuldad. Några deltagare på kursen ”Det skrivande rummet” hade gjort en slags metakommentar: de ville inte ha rast, men jag hade tvingade dem. Argumentet, från min sida, var att hjärnan måste ha syre. Mycket typiskt mig att påstå, tyckte nog de vid det laget.”
textdungen 