Månadens skrivövning: Lek fram text tillsammans

Detta är dungens trettioförsta månatliga förslag till ett skrivande. Den här gången kommer inte den kursiva ingressen ta slut och övergå i en tydlig instruktion. Genom att kort återge ett skrivminne vill jag lämna dig med en fråga om villken typ av lekfullt skrivande din kropp skulle behöva.

Igår kom jag att tänka på en speciell eftermiddag i Berlin sommaren 2007. Tillsammans med en vän uppfann jag en lekfull metod för att skriva och motionera. Den ena skrev, den andra cyklade samtidigt ett varv runt parken. När cyklisten gjort sitt varv, ja då var det bara att lägga ner pennan för den som skrev. Så byttes vi av, varv efter varv, mycket länge. Det var intressant vad motionens glädje gjorde för ordglädjen. Eller vad den andras ord gav i glädje när man pustande slog sig ner.

Den här månadens uppmaning är att styra upp ett lekfullt skrivande tillsammans med någon. Låt lek, kropp, puls vara med.

Lycka till!

Dikt en augustikväll (2021)

I gräset en skata och en kanin bredvid varandra,
stilla blickande åt var sitt hörn, innan
de for upp, undan i ädelcypress, häck;

sådant man inte skulle se,

nästa morgon en död skata, något
mindre, strax bakom platsen de andra satt på
när jag kom in i trädgården,

Månadens skrivövning: Skriv dig förbi platsen i olika tider

Dungens trettionde månatliga skrivövning – ingen renodlad övning; bara något tankelikt
från en långsträckt cykeltur över Hallandsåsen –


– rälsunderhållarna,
banvaktsstugorna,
hur täta
besiktningar?

– hur föll de
bort? hur kom huset att stå kvar? vem ägde det?

Hus som står kvar
Häcken på bilden och häcken framför mig i junihettan

”… nya maskiner för underhåll ändrade
arbetsförhållandena
och gjorde att systemet avvecklades … ” – ”…sopa rälsen
ren från löv…”

– står här med min racercykel, i gassande sol,
den gamla banvallen
ända till Förslöv; övergångarna ännu bevakade

står här i nån slags samtida trikåskåp;
dricker tuggar klickar formulerar hur
kan det låta sig skickas omedelbart klickar tanken på
kickar formulerar inte
det jag behöver, sparar ner, i

Skriv med hjälp av en historisk skylt

Skriv om platsen i två olika tider

Skriv om tiden emellan, skriv tiden emellan; skriv dig förbi platsen
i två olika tider


”Sträckan skulle besiktigas minst en gång per dag”

Här:
Krogstorp och den tidigare banvaktsstugan,
här

i Öresundståg som inte längre sveper åsen över, här
kommer tanken på de otaliga okända tågtyperna
innan de en annan reste med korsade millenniet
och innan innan
och nu mitt löjligt tillgängliga nu
i blocket:
banvallens vilsamma
men förrädiskt överseende asfalt under mig

Banvaktare i Krogstorp. Från skylt på platsen.

Dungen gästas av ett gäng från Kreativt skrivande på Skurups folkhögskola

Precis som förra året kommer sommaren här med ett fint besök från Allmän kurs i Skurup.

Den här terminen var det elfte gången som jag höll i en kurs i kreativt skrivande. Ännu en gång på onsdagar. Fram till maj fick det hållas över Zoom. Sedan fick vi fem gånger på plats i Skrivarhuset. Det var, för att säga det rakt, en storslagen tid med gruppen. Jag är tacksam över att ha fått möta er.

Här ett foto (tack Åsa Mackarp för assistansen med kameran) från den sista gången, 9 juni, med fika runt Skrivarhusets knut:

Stående från vänster: Yrla, Lisa, Josef, Helena, Joakim, Sandra, Yvette och Kalle. På huk: Felicia och Amanda. Saknas på bilden: Emelie, Aysha, Hala, Nea och Fatima.

Som en av terminens sista övningar skulle deltagarna välja ut en egen favorittext från terminen. Och de som även önskade publicera en text här i dungen fick ropa JA därtill. Nedan finns bidrag från Helena, Sandra, Karl, Yrla, Aysha, Lisa, Yvette och Rasmus.

*

Helena Andersson har gjort en inspelning av sin text ”Gör så här med en trasig mamma” som presenteras här:

*

Sandra Andersson har valt att presentera ”John Silver”:

*

Karl Deckard skrev en dikt till vårt sista möte med klassen den 9 juni och den presenteras här:

*

Yrla Hoff har valt att presentera texten ”Platser jag har vaknat upp på”:


*

Aysha Hussein har valt att presentera sin text ”Barn av en oavslutad dröm”:

*

Lisa Lindström har valt att presentera texten ”Oû aller” efter låten med samma namn:

*

Yvette Mukamwiza har valt att presentera sin text ”Blommor på vattnet”:

*

Rasmus Paulson presenterar en text som det (i samband med respons) visade sig att det fanns mycket att säga om fast den är kort:

Ett stort tack till er alla som gjorde den här terminen storslagen.

Månadens skrivövning: Låt det kreativa vara

Bloggens tjugosjätte månatliga skrivövning – som inte är någon övning utan en reflekterande text – slår ett slag för att låta bli att skriva något nytt. Med stöd i Uncreative Writing av Kenneth Goldsmith blev den här månadens text till ett slags boktips.

För några veckor sedan stod jag vid skrivaren här hemma och såg den mata ut ett tjugotal sidor. Tio skulle jag ha själv, de andra tio skulle min kompanjon få senare under kvällen. Vi skulle ses och titta på det vi hade totat ihop under förra årets sista månader. Vårt första försök tillsammans. Ansatsen. Det påbörjade. Förefintligheten.

De där sidorna – tre texter av honom, tre av mig; alla efter söndagsenliga leveranser – kändes bra. Jag hade inte läst om dem sedan december och skulle inte läsa dem nu heller, tänkte jag. Istället skickade jag iväg ett litet meddelande … om något … kanske att jag skrev ut också till honom … men så bläddrade jag lite och en rad framträdde omedelbart … den började med ett ”kom” –

och en stund senare cyklade jag mot kontoret viss om att jag visst tänkte snegla på texterna innan vi sågs. Dels för att den där raden väckt något, dels av respekt för vår tid. Omhändertagandet av det förefintliga. Nästa ansats. Fram över tungan eller kvar i magen.

Den där lyriska raden med ”kom” först påminde mig om något, men det gav sig inte till känna. Inte då. Mötet med min kompanjon förflöt däremot fint – diverse uppslag presenterades. Blickarna framåt, ja. Det här ska nog, på ett eller annat vis, tuffa vidare. Tänkte jag då, tänker jag nu.

Nån vecka senare rotade jag runt i gamla dagböcker under ett skrivande (av diktbrev nummer 24). Och där var den, återväckt, mitt skrivandes långa historia med ordet ”kom”. Utan att jag hade något som helst minne av det, visade det sig att jag satt och transkriberade några sidor ur Kom av Mara Lee i början av 00-talet. Det var omedelbart uppenbart att den där raden var laddad också av den boken. Jag skriver också, eftersom jag redan hade koll på annat, andra texter, andra tiders referenser.

I boken Uncreative Writing berättar Goldsmith om när han föresatte sig att skriva av en hel tidning. Typ The New Yorker. Och nu menar vi hela tidningen. I boken om nyttan av att skriva av får man läsa om hur han funderade på hur han skulle lösa diverse frågor, t.ex. hur han skulle skriva av numret på en nummerplåt i en annons. Skulle den ha en ram runt? En slags grafisk livboj? För att visa sig som nummerplåt. Det här låter inte kreativt, men det blir det snabbt, för den som sätter sig med själva uppgiften.

En del av mina bästa läsminnen är akut förknippade med en stor mängd avskrivande. Dykungens dotter, till exempel, skrev jag av mycket ur. Det tog en satans tid. Och jag bodde den hösten, 08, med skogen utanför huset. Mörkret. Tålamodet. Ansatsen. Och att ge sig eller fortsätta.

Genom att vara icke-kreativ väcker man mycket. Smaken för språket, eller vad tusan man än väljer att kalla det. Se det som. Följa med i. Man ska inte veta. Man ska till exempel närma sig någons stil (med den tid det tar). Goldsmith berättar om sådant som när han bett sina studenter att skriva av en hel favoritbok.

En hel bok. Att skriva av en hel bok. Det är svårsmält, en bra stund.

Tålamodet. Ansatsen. Det påbörjade som, om vi nu ska vara ärliga, helst, säger helst, ska hinna lära en något som man alls inte visste vad det var för något – från början. Det kräver sin tid.

Maskinskrivning…

2.

21 september, 2020.

Jag skrev: ”Någonting i en gör motstånd.”

Den både medvetna och omedvetna viljan att bli medskapande kickar in. Att skriva av, och av, och så av efter en duplicering till, högen tilltar; en materiell trötthet är inskriven i förutsättningarna; att skriva under på att den dikt som skrivs ska vara precis så här som den ser ut – gång efter gång – utan att maskinskriverskan lägger sig i – det både förtar och förtär.

Jag skriver: Någonting i mig gör motstånd. Frågan om medskapande är den mest aktuella av frågor. Får som röst. Man måste skriva under på nytt (eller göra sig oseende, bli fullkomligt maskinell). Fullt ut automatiserad – det finns inte. Man måste skriva under på nytt; här bryter dikten rad. Just här. För tionde gången. Exemplar tio. För elfte gången. Exemplar…

Att ett medskapande är ovillkorligt blir en självklarhet. Också i avskriften. Produktionen av den samma. Detta med-i-skapandet, varande den kropp som ger text kropp. Att behöva säga: Det är jag. Detta ska finnas. Säger jag.

Och det känns, i det skrivande som är avskrivande, som att medskapandet även vill ens egen kropp något; somliga rader liksom mjukas upp, blir till en ledig räcka av mobiler; ”stavar eller tappar” glider över, byter position – det blir naturligt att skriva ”tappar eller stavar” och eftersom det gäller ögat lär jag mig se fler och fler möjliga betydelser. Exemplar tolv. Hur var det nu? Står det ”tappar eller stavar”, eller ”stavar eller tappar”? Sist på raden ska det stå… och på den nya raden…

För artonde gången. Exemplar arton av Dungens Fyra Sidors allra första nummer. För nittonde gången… visst var det ”tappar eller stavar”? Att skriva fel betyder att man måste riva arket och valsa i ett nytt. Slita på sig själv. Det tar och det tär och

det säger en mycket – det berör begär – det tittar eller blundar åt ens håll

för tjugonde gången. Tappar, stavar. Stava i det tappade. Etcetera.

Jag hade beslutat mig för att tjugo exemplar skulle gå (för sig). Jag tog en sen paus och skrev i ett block bredvid: ”Det är jag.”

Diktseminarum 13

Julis sista vecka och hettan var ännu inte här. En sådan kväll, i ett julislut där många satt kvar ute så länge det gick, satt Christoffer och jag på en lång träbänk – men med axlarna uppdragna längtade vi efter att dra vidare till ett inomhus; rafsade tidigt ihop block och pennor, fortsatte översätta dansk poesi på ett annat ställe.

Inför vår trettonde sittning med poesi hade jag föreslagit översättandets praktik som själva saken för mötet. Istället för att välja en dikt att läsa och tala om skulle vi alltså välja en dikt som intresserade oss att översätta tillsammans. Jag hade en förhoppning om att även han skulle ta något på danska.

Platserna som kom och gick med kvällskylan: från en långbänk på Mineral vid St Knut till en restaurangsylta med hög musik på hörnet Ystadgatan-Hasselgatan. Två nya, ja. Malmö FF spelade cupfinal denna kväll och det var folk på många håll, i flera försök till rum.

Båda två hade med sig text av Inger Christensen. A-sidorna och b-sidorna, kan man säga. Han hade med sig Samlede digte och jag hade med mig det postuma verket Verden ønsker at se sig selv som Marie Silkeberg ligger bakom. Två stycken telefonkataloger till form och tyngd.

Titeln på texten som jag hade valt kunde bara översättas på ett sätt: ”När vatten blir till vin”. Det är en poetik på en knapp sida. En höjdpunkt i det översättandet var sökandet efter verb som kunde passa för bilder och betydelser. Exempel: ”mens solen siler ner udenfor”.  Det handlar om inspiration i texten, dvs. i nästa mening heter det att jaget inte ens ska vara inspirerat, men ”skrive om hvad inspiration er”. Vad passar för det? Vilket solverb sätter stämningen? Vad gör solen när den ”siler ner udenfor”? Om man skriver ”strömmar ner” påverkar det andra bilder, senare i dikten. Om man sätter ”forsar” är tempot valt, och illa valt. Med ”strålar” blir det torrt. Fnulandet på fler alternativ, vilket nöje.

Christoffer hade valt ett par sidor ur systemdikten Det.

Ett ord om praktiken själv. Något som blev påtagligt för mig var åter min förkärlek till att översatta raskt, ja energiskt. Om det varit en klaviatur, ett framåtlutat, ett stundom extatiskt spelande. Det är jag. Om det var ett målande, ett målande med större delen av kroppen. Om…

En sak som blev allt tydligare för oss under översättandet – det var tre-fyra sidor från ”SCENEN” och ”extensioner” – var att Silkeberg troligen översatt rakt och på så sätt (oftast) bibehållit stavelseantal med mera, medan en annan – i syltans kvällande kontext – lockades av ett mer experimentellt översättande.

Griber til nye metoder for att spille en lidenskab igennem

När jag kom hem och tog fram den svenska versionen fann jag att Silkeberg översatt raden som följer:

Griper efter nya metoder för att spela igenom en lidelse

Jag vet inte. Det finns en rik semantik hos ”spela”, ”att spela”, och inte är jag dansktalande och har levt med ”spille”, men för mig är verben olika på flera sätt. Danskans verb har ju exempelvis nära till ”spild” (spill), alltså ett substantiv eller ett uppmanande verb: spill! Svenskans ”spela” är ett långsamt ord, i min mening. Mjäkigt till sitt ljudande. Också. Långt ifrån ett imperativ. Långt ifrån något akut.

Christoffer och jag prövade att kreera egna verb när en rak översättning inte lockade. För min del testade jag ”förspela”, dvs. ”att förspela mig igenom”. Det ledde till komiska problem senare i dikten. Verb har så många olika kvalitéer och betingningar. Att på rad ett skapa ett reflexivt verb, till exempel, får konsekvenser för senare rader…

Nå. Att försöka förstå hur ett nytt verb fungerar (och inte kan fungera) var ett sant nöje. Det berikar läsandet av främmandespråkspoesi mycket att falla till föga, ja att göra det själv, tillsammans. Falla till föga glada. Traska hemåt för att slå upp boken (när den finns) för att se hur proffset löst en helhet.

Kuvertgöra – Ett tecken för regn, ett mönster i egen rätt

Sedan länge är jag intresserad av kuvertet som fenomen. Mest på en banal och hjärtlig nivå, men även på en lite mer ambitiös och kvasifilosofisk. Jag älskar helt enkelt dess (utsmyckade) roll i livet samtidigt som jag tycks nära en aldrig sinande längtan efter att också skriva om själva kuverten.

Olika skisser om saken samsas (mindre bra) på min dator. Det enda de egentligen har gemensamt är att jag skulle vilja sätta samma baner eller vimpel på dem: Kuvertgöra kunde det stå. Detta blir, till slut, en första text. Om ett konkret görande.

Med stor sannolikhet ägde det rum 2018 och mitt barn var runt 3 år gammal och sa typ ”Jag vill också” när jag gjorde kuvert till ett brev. Minns att jag tänkte att detta blir hans första medvetna kuvertgörande. Kladdat hade han förr. Kollage hade vi gjort tillsammans. Kuvert och brev fanns i sinnevärlden. Det var inte första första liksom, men det var första för-egnandet, det första självvalda och utförda. Han var nöjd, med sitt kuvert. Länge tänkte jag att han skulle använda det själv. Kanske till ett farmorbrev. Men till slut fick min vän Sara det på posten denna sommar.

IMG_1952

Vad är det ens? Kunde man fråga. Det fanns inget svar från barnet där och då. Ett mönster i egen rätt, kanske. För min del tänkte jag på en text som heter ”Tecken för regn” av Johan Asplund, vilket är en essä som handlar om hur regn låter och ser ut.  Jag funderade nog på vad han skriver om Hills teckningar med regn och barns, ja vad det är för ”komparation” i den där texten egentligen. Ser det ut som regn? Vad ser ut som regn?

Asplund uppskattade jag mycket under mitt första år på universitetet (2002-03). Inte minst för hans tänkande kring aspektseende: ”Barn är inte ”realister”, och just därför kan vi vända oss till dem för att få alternativ till vårt vaneseende och lära oss någonting nytt eller bli påminda om någonting vi har glömt.”

Mitt barns ofrivilliga regn påminde om den teckning en tvååring gjort på uppmaningen att rita regn (från sociolog Asplund, via ombud): ”Det kan inte råda någon tvekan om att denna tvååring har förstått uppmaningen att rita en bild som visar att det regnar. (…) Tvååringen har inga problem med begreppet ”bild”; han frågar inte ”vad är en bild?” eller ”hur gör man?”, ej heller ber han om några ledtrådar (…) Nederst i teckningen ser man en vattensamling som är uttalat dynamisk: den ”svallar”, regnet måste ha varit rikligt. Ovanför vattensamlingen ser man tre icke-parallella, vinglande streck som tycks vara tecknade med raffinerad beräkning. Det är som om tvååringen hade lyckats fästa på papper det intryck, inte av streck, utan en rörelse, en våt nedåtriktad rörelse som man kan uppfatta ur ögonvrån när det regnar och som är borta om man försöker fixera den med blicken.”

IMG_2173

Ur Hur låter åskan (2003), Bokförlaget Korpen.

*

Kuvert uppfattar vi också
i ögonvrån
och ibland
hjärtats
och visst kan man då försöka fixera
det med blicken
som om det inte var
en rörelse
det är tal om –
men

tals svall
i vart
fört för din
nästa