Sjuttonde februari.

Vi skulle hämta dig tillsammans, redan vid klockan 14, efter att ha satt din nya CD-spelare i fönstret på ditt nya rum som du inte har sett men strax ska få se med en CD-spelare i fönstret. Det hela förhalades något. En städfirma var tydligen bokad till samma tid som vi hade nyckelkvittering. Tid att cirkulera.

Tid att ställas inför den ontologiskt grundläggande läxan – att vi aldrig styr den där ”framtidsbilden”. Tid att möta den inneboende utmattningen i att flytta.

Jag fick sedan kika in själv med en väska eller två på den nya adressen – medan din mamma hämtade dig ett stenkast bort. När jag lagt ut en filt, ställt spelaren i fönstret, lagt nya tuschpennor på filten, gick jag bort till er. Ni satt i sandlådan på förskolans gård. Som förväntat. Ni såg både genuint och spelat förvånade ut över att se mig komma. Kling sa nästan direkt att du hade hittat något spännande i din overallficka. Dosan som hon gjort till dig under förmiddagen. En av våra tre nycklar. Till för att få dig att upptäcka viljan till den nya dörren. ”Du kan väl testa den, se om den funkar.” Listens röst. Riktningens förmodade tröst.

Vi blir sedan stående lite vid grinden. Det blåser till. Det är sådana dagar, skuffade mellan stormar. Varningar eller varsel. Och ett alldeles välkänt Malmö med vinden som drar loss en tår: Den tåren kom från en annan dag.

Vi avvaktar. Väntar på din fortsättning. Den kom från när O sa ”Men Klang då!” Alltså en dag förra veckan. Hon har fortfarande inte sagt förlåt. Vi känner oss kallade att säga något om kontexter. Här talar de så. Här är här och en förskola och fröken menar inte så eller så. Men hemma säger man inte så.

Fjortonde februari.

Vid läggningen sker ett byte och det blir min tur att läsa. Belåten med att bli inkallad fick jag en skjuts i självförtroendet och var nöjd med tonträffen redan under utsagans uppbyggnad mellan oss: Du har väl förstått att farmor kommer hit och leker massor med dig imorgon, Klang? Du har väl förstått att du ska läsa många böcker för mig nu.

Jag hann inte höra att du tagit in vad jag hade sagt innan du sa vad du sa. Det finns något där. Det fanns något där. Det finns något precis där, när du övertar ens konstruktion och trumfar en i språkspelet. Vi skall återkomma många gånger till det.