Vi är inne på den där femte boken. Nattningens femte och, om det stämmer, det som har sagts, sista bok. Det råder harmoni och vi kelar, buffar. Jag tror att han är inspirerad av Findus i boken. Rullar sitt huvud mot mitt och tänker på upptågens mästerkatt. Plötsligt kramar han mig hårt.

Du har blivit en så bra kramare, säger jag. Jag är ingen kramare. Jag är en lådare. Vad är en lådare? Tystnad, blicken bort mot det mörka fönstret. Det fanns inget snabbt svar.

Och så kommer det istället ett Nej, jag är en bokmänniska. Och en tågmänniska. Och en spårmänniska! Fantastiskt. Vad är jag då? En fotbollsmänniska? föreslår jag. Ja. Och jag är en skedmänniska!

Efter alla hans Inte gaffel. Sked! är vi framme vid att det har blivit till en lekfull identitet.