Dungens trettiofjärde skrivövning handlar om att använda sig av tiden som ram och mer specifikt klocktider som stöd.

Den här övningen mötte jag första gången genom poeten Mette Moestrup, som då kallade den för Time is always something i en konferenskontext.

I Moestrups tappning var övningen ett tips för kvällsskrivande och rutiner i en full vardag. Tänk så här: Det är sent och du vill skriva men hur tusan – du är så trött, det finns en ny serie att se, etc. Trots att orken tryter ska det ju bara gå att skapa och hålla i någon slags rutin. Det är här övningen kommer till användning.

Grundläggande instruktion:

1. Titta på klockan, skriv ner klockslaget, och skriv sedan bara något, utifrån vad stunden och klockslaget väcker i dig.

Ex vis: du slår dig ner på en stol vid fönstret, skriver ”22:34” på datorn. Andas. Tar en blank rad, och bara skriver.

2. Sedan pausar du några minuter och skriver åter igen ett klockslag, säg: ”22:45”. Och så skriver du lite till.

Med andra ord, det här är en övning som kan göras under en synnerligen kort tidsrymd likaväl som den kan dras ut och göras över en längre stund.

Kreativt tillägg:

Var vill du sätta dig och skriva? Om den här övningen görs genom att du även får röra på dig – vart vill du gå?


1. Gå till en plats där du kan skriva. Titta på klockan och skriv ner tiden. Flödesskriv tills det tar stopp.

2. Res dig upp och gå en bit till en annan plats. Skriv åter ner klocktiden. Skriv på nytt.

3. Upprepa din rörelse: gå till en ny plats. Skriv ner klocktiden. Skriv på nytt.

Lycka till!